Vad är politisk musik? Kan det vara Dylan som spelar för Obama, eller moderaternas kampanjsång, eller rent av en trubadur vilken som helst på ett valmöte?
För många är det kanske så, politik är något som tillhör de politiker som ställer upp och väljs i allmäna val. Politik kan definieras bort som något halvt suspekt som tillhör de där politikerna som bara ställer till det.
Så vill högern ha det för att sedan kunna förklara politker (som sig själva) som inkompetenta.
Men det finns en annan fåra som nyliberala avskyr, politik och politisk musik som en del av vårt liv, något vi andas lika naturligt som luften.
Där våra vardagliga handlingar är del av ett mönster, där vi hela tiden ser förändringar som möjliga, utifrån det vi gör eller inte gör.
Detta hotar marknadens dominans över oss, är en mardöm för deras kulturpolitik.
Vi har naturligtvis de vanliga kampsångerna som kan få en folkmassa att räta på ryggen, symbolerna vi behöver. Vi har också populärsångerna som talar om makten, herrarna och en bättre värld.
Men så finns det sånger som når in-nanför skyddsmurarna, som kommer nära oss just när vi behöver dem. En sådan sorgligt bortglömd skiva är Lena Granhagens insjungningar av Theodorakis och Biermann.
Mikis Theodorakis var en gigant i Grekland.
Här tonsätter han dikter från Greklands grymma innebördskrig, det bittra krig där partisanerna som bekämpat fascismen övergavs av Sovjet eftersom man hamnat på fel sida i den nya uppdelningen av Europa efter andra världskriget.
En av sångerna har spritts med Bo Setterlinds svenska översättning En sång om frihet, med slutraden ”Det finns en frihet utan sår”.
Denna översättning har framförts även av vänsterkörer trots det luddiga och, tycker jag, i grunden reaktionära innehållet. Den orginaltrogna översättningen på Lena Granhagens skiva heter Smärta och en central fras lyder ”Men svårare än blodets bittra smak, är minnet av ditt svek och förräderi”. Skillnaden är skriande mellan ett slags låtsasradikalt innehåll med lite skimrande blå himlar och verklighetens raka ärliga språk, långt från all förljugenhet. Sången fungerar fortfarande, mer än 30 år sedan jag hörde den först, som renande och klarnande när jag känner mig upprörd och besviken.
På andra sidan finns Wolf Biermann och här finns den sång som fortfarande lever, troligen tack vare Lena Granhagen. Biermanns Uppmuntran har blivit en klassiker och har tagits upp av många. Det är den värd, få sånger talar så direkt till oss.
Här finns både kampsångens hopp ”En dag skall marken grönska, då är vi alla starka, då är den här vår tid”. Men den inleds med en varm men samtidigt sylvass uppmaning ”Nej, låt dig ej förhårdna, i denna hårda tid. De alltför hårda brister”.
Biermann, som flyttade till Östtyskland från väst, var en av dem som framhärdade i tron på en levande socialism, samtidigt som han retade gallfeber på partiet med sin skarpa kritik av den existerande socialismen.
Starkaste spåret för mig är Stor bön av den gamla kommunistkvinnan Oma Meume i Hamburg.
Han låter sin farmor sjunga ut sin förbittring mot både Hitler och Stalin, samtidigt som sin envisa men tillsynes hopplösa tro på en mänsklig framtid för socialismen i Tyskland. Den gamla kommunistkvinnan som sett allt elände ber slutligen Gud skänka kommunismen seger. Här finns hela Europas smärtsamma historia samlad i en kvinna som vägrar ge upp. Här finns också vår egen vacklande tro på en socialism som ofta hamnat som fel, men som vi fortfarande hoppas på och arbetar för.
Lena Granhagen är ingen skimrande sångerska med tre oktavers register, men hon har något annat. Hon är skådespelerska och kan tolka en text och få den att leva i kraft av sitt innehåll. Många sångare, även de som säger sig ha ett politiskt syfte, kan inte det. Alltför ofta hör vi sångare som snarare har en attityd eller ett manér att gömma sig bakom, i tron att det skall förmedla ett innehåll.
Ibland kan det bli nästan plågsamt, till och med orden försvinner i nåt mummel.
Lena Granhagen är precis tvärtom, vi hör orden som om de kom direkt från någons hjärta, någon som blottar sin vånda för oss. De blir till pilar som skär genom huden som genom varmt smör. Med sig hade hon några av 1970-talets bästa musiker: Björn J:son Lind, Stefan Brolund, Janne Schaffer och några till. De får texterna att studsa som på en studsmatta mot ett lyhört komp. Trots allt är det ju inte bara text utan lika mycket bra musik som förmedlar innehåll till oss.
Egentligen handlar skivan om två nederlag, Östeuropas förfall och förlusten i det grekiska innebördskriget.
Det borde göra den till en dyster lyssning.
Ändå är det sällan jag känner mig så glad och stark som efter en lyssning. Jag berörs innanför alla slentrianer och hoppfulla slagord, musiken handlar om hur det är att vara människa.
En av de allra mest typiska egenskaperna hos en människa är att kunna välja sin väg och att välja solidariteten med andra och med ett annat samhälle. Finns det något som kan göra en mer lycklig ända ner i hjärterötterna?
