Vissa städer har en mer mytisk och lockande klang för mig som Samarkand och Timbuktu, dit hör även Odessa. Jag gissar att det är Eisensteins fel, genom sin film om matrosernas uppror på pansarkryssaren Potemkin 1905 har han präglat min bild av hamnstaden vid Svarta havet. Scenen ur filmen med barnvagnen som rullar utför de pampiga trapporna mot hamnen måste vara en av filmhistoriens mest kända.
Så stod vi då och blickade ut över Svarta havet och de berömda trapporna. De levde liksom inte helt upp till förväntningarna. Att de skulle ha inslag av turistfälla var väntat, men de är också byggda avsmalnande för att skapa en synvilla när man ser dem nedifrån. Uppifrån är de inte lika imponerande. Nere vid trappans fot går dessutom en trafikerad väg och på andra sidan ligger en modern bilhall som säljer FIAT, det passade liksom inte riktigt in i min romantiska bild.
Men annars kan både Odessa och Ukraina rekommenderas. Än har inte horderna av turister anlänt. Folk är vänliga och intresserade, men inte speciellt språkkunniga. Visumtvång och valutakrångel är borta. Konsumerar man detsamma som de lokala invånarna är priserna billiga och utmärkta nattåg far genom landet kors och tvärs varje natt. Lvov, Kiev, Karpaterna och Krim är alla platser värda ett besök.
Politiken då? Det genomgående draget var att folk var desillusionerade. Entusiasmen för den orangea revolutionen var nog aldrig så stort och massivt som man inbillade sig i väst och nu verkar inte så mycket återstå av den i alla fall. ”De är alla likadana, de skor sig själva men för oss blir allt bara dyrare” var den stående kommentaren. Nedanför trappan i Odessa demonstrerade de lokala kommunisterna mot planerna på att gå med i Nato, inte många verkade bry sig om plakaten och Leninfanorna. Att vara gammaldags kommunist i ett land där miljoner svalts till döds under 30-talets terror har sina komplikationer.