I sommartider kan ju en eller annan bok få plats i tillvaron, med lite tur håller biblioteket i semesterkommunen öppet. Förhoppningsvis finner du fortfarande en del böcker i landskapet av informationsteknologi, företagsetableringsstödjande verksamhet och kaffelattemaskiner. Riktigt säker kan man inte vara eftersom majoriteten av kommunerna kraftigt dragit ner på verksamheten, det gäller öppettider, bokinköp och nedläggningar av filialer och bokbussar. Frågar man svenska folket vill 93 procent att biblioteken ska få utökade resurser och 68 procent betalar gärna högre skatt till dem. Det som rök först i besparingsivern var naturligtvis arbetsplatsbiblioteken. Dessa har under ett tiotal år byggts upp på nytt inom LO-facken med ideellt arbete och nådepengar från Kulturrådet.
Runt 2.000 fackliga arbetsplatsbibliotek finns nu runt om i landet däribland nio vägkrogsbibliotek för yrkeschaufförer och serveringspersonal, särskilt väl utrustade med ljudböcker för chaufförerna att låna i Luleå och lämna tillbaks utanför Jönköping. Jag har sett dem födas och som en ängslig mor vakar jag över telningarnas första stapplande steg. I våras fanns det plötsligt inga pengar från Kulturrådet att söka och deras riktiga mamma, folkbiblioteken har med ett fåtal undantag bland kommunerna övergett verksamheten. Redan i slutet av -70 talet började kommunbiblioteken att avgiftsbelägga företagen för att tillhandahålla biblioteksböcker på jobben. Konsekvensen blev naturligtvis att företagen drog sig för utgiften och LO medlemmarna blev utan böcker. Avgiftsfria lån är en myt.
Borgarna ligger än så länge lågt men vill fortsätta på den inslagna vägen och införa avgifter. De är inte förtjusta i den visserligen tandlösa men ändå viktiga bibliotekslagen som hävdar allas rätt till folkbibliotek och rätten till avgiftsfria lån och vill gärna lägga ut biblioteken på entreprenad. Arbetarrörelsen har varit märkvärdigt passiv när det gäller att ta fajt för folkbiblioteken. Visserligen är det glädjande att den nyligen avhållna LO kongressen som svar på en motion uttalade att man vill prioritera arbetsplatsbiblioteken, men med 0 kronor i kulturbörsen undrar man hur det ska gå till. Det sveper en vind från arbetarrörelsens barndom i entusiasmen och idealiteten från de fackliga bokombuden och det finns anledning att dra sig till minnes hur våra folkbibliotek kom till.
Genom en sammanslagning av just några fackföreningsbibliotek bildades Stockholms arbetarbibliotek 1891-92 i ett mörkt litet rum på Svartmannagatan. Trots motstånd växte verksamheten snabbt, allt fler fackföreningar anslöt sig och boksamlingen växte på några år från ingenting till 7.500 volymer och 32.000 lån. Kulmen för verksamheten nåddes under Storstrejkens år 1909 då registrerades 173.556 lån och trots att man hade öppet elva timmar om dygnet ringlade köerna vid utlåningsdiskarna. Ekonomin var det som fick arbetarbiblioteken att foga in sig under den kommunala verksamheten. År 1927 överlämnades arbetarbiblioteket till det nyöppnade Stockholms Stadsbibliotek. Med det hade arbetarrörelsen släppt ifrån sig ett viktigt vapen i kampen för bildning. Det går inte att skruva tiden tillbaka. Idag står vi med nymornade arbetsplatsbibliotek helt beroende av frivilliga bokombud, entusiasm är bra men arbetarrörelsen måste på nytt inse betydelsen av bibliotekens roll i lärandet i ett land där en femtedel av grundskoleeleverna inte läser böcker på fritiden, där majoriteten av LO:s medlemmar enligt egen utsago aldrig öppnar en bok. Är det ett godkänt samhälle för dagens arbetarrörelse?