Med nigerianen Wole Soyinka får 1986 det svarta Afrika sin första – och hittills enda – Nobelpristagare i litteratur. Det är en särställning som förpliktigar, och ingen kan påstå att Soyinka inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Han är en enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang.
”Du måste ge dig av i gryningen” är en memoarbok som beskriver främst Soyinkas politiska kamp från Nigerias självständighet till den dag då han kan återvända från exilen efter diktator Abachas död 1998. Egentligen börjar det lite tidigare med den unge Soyinkas studier i Storbritannien där han på ett högst påtagligt sätt blir utsatt för en vardagsrasism, en erfarenhet som naturligtvis sätter djupa spår i hans personlighet och grundar ett kompakt avsky för alla former av rasism. Han är under många år engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika.
Han upplever hur det brittiska kolonialstyret ersätts av inhemsk korruption och maktmissbruk – ofta med understöd från den forna kolonialmakten och USA – som så småningom urartar i militärdiktaturer, den ena brutalare än den andra.
Soyinka nöjer sig inte med att förhålla sig till den politiska situationen i sin litterära verksamhet, han finns alltid i händelsernas centrum. Ett belysande exempel är den tragiska Biafrakonflikten, där författaren in i det sista försöker medla för att undvika ett inbördeskrig. Det engagemanget renderade honom ett åtal för högförräderi och fyra år i fängelse, beskrivet i boken Mannen dog. Han kan också berömma sig av något så konkret som bildandet av ett nigerianskt trafiksäkerhetsinstitut.
Politiskt representerar Soyinka en form av tredjeståndpunkt – det går inte att ta fel på att hans sympatier ligger ganska långt till vänster, samtidigt som han är orubblig i sitt försvar av demokrati och mänskliga rättigheter oavsett land och samhällssystem. Hela hans tänkande genomsyras av en djup humanism, som märks inte minst när han ska beskriva sina motståndare. Han drar sig förvisso inte för att kalla saker och personer vid dess rätta namn, hans porträtt av Nigerias långa rad av militärdiktatorer är skoningslöst kritiska, men de demoniseras aldrig utan behåller sina mänskliga dimensioner. Enda undantaget är möjligen Sani Abacha, ”en mordlysten imbecill”.
Soyinka är en konsekvent förespråkare för dialog, men blundar inte för att våld kan vara tillåtet och rent av berättigat. Vid ett tillfälle kliver han själv in på en radiostation beväpnad med en revolver för att byta ut ett tal av en militärdiktator med ett av oppositionen. Han planerar också en lika storstilad som misslyckad operation för att ”stjäla tillbaka” ett värdefullt afrikanskt konstföremål…i Brasilien!
Hela boken är full av sådana anekdoter, skrönor och historier. Här finns också ömsint tecknade porträtt av en lång rad vänner och nigerianska kulturpersonligheter som gör att man blir mycket nyfiken på nigeriansk kultur.
Trots att boken domineras av politiken finns det också utrymme för litteraturen, som ju är Soyinkas skötebarn. Hans författarskap präglas av motsättningen mellan det inhemska och det västerländska, mellan afrikansk traditionalism och västerländsk utvecklingsfilosofi. Det märks tydligt i hans romaner, inte minst i språket som lever i spänningsfältet mellan det koloniala vars språk det är och den befrielse från det som det syftar till. Soyinka har försökt att lösa problemet genom att skriva på yoruba istället. Han är fast förankrad i yorubamytologin, och han uppvisar inte sällan sidor som han själv inte tvekar att kalla ”irrationella”.
Den här boken är ett viktigt samtidsdokument, fantastiskt välskrivet, med lika delar vrede och humor, och bitvis mer spännande än en thriller.
