Så röstade då en tydlig majoritet av väljarna på Irland, den enda befolkning som tillfrågas, nej till Lissabonfördraget. Allra tydligast rungade nejrösterna från arbetarområden och glesbygd.
Irland har en av de mest EU-positiva befolkningarna i unionen. Man kan tänka sig hur resultatet hade blivit om man hade frågat väljarna i Frankrike, Storbritannien, Danmark eller Sverige.
Lissabonfördraget är bara en lätt omskrivning av den konstitution som Nederländernas och Frankrikes väljare redan har avvisat. Därför var det så befriande, både av sakskäl och av demokratiskäl, att irländarna sa nej. De röstade nej även för oss som aldrig blev tillfrågade.
Nu måste Irlands nej respekteras, ratificeringen avbrytas, och fördraget hamna där det hör hemma – i papperskorgen. Men att EU:s maktelit skulle lyssna och lära är ungefär lika sannolikt som snö i midsommar, i Valencia. Tyvärr lär vi i stället få se nya rundor av trixande och bortförklaringar från EU:s maktelit för att påtvinga befolkningarna Lissabonfördragets innehåll. Det är anmärkningsvärt hur många på ja-sidan som inte respekterar resultat i folkomröstningar om de blir nej. Det måste rimligen innebära att de anser att det vore okej även om Sveriges väljare kördes över i en liknande situation.
Om fördraget omförhandlas har LO och Socialdemokratin fått ett gyllene tillfälle att lyfta frågan om socialt protokoll eller ett nationellt undantag som skyddar vår arbetsrätt. Bristande skydd för arbetsrätten var en viktig orsak till att Irlands största fackförbund inte gav sitt stöd till Lissabonfördraget. Ska vi gissa att ja-sossarna passar och inte griper detta gyllene tillfälle att stå upp för arbetsrätten?
Irländarna hade goda sakskäl för sina nejröster. Lissabonfördraget minskar små EU-länders inflytande kraftigt. Den militarisering av EU som fördraget innebär står i direkt motsättning till landets traditionella neutralitetspolitik. Irländarna visar att man vill ha ett annat samarbete än den föreslagna superstaten.