… kom jag att tänka på en sak i lördags. Det var under en demonstration, IDAHO, International Day Against Homophobia. När jag stod där och lyssnade slog det mig att jag inte kände igen den vardagen som talarna pratade om. Jag har aldrig varit i ett förhållande med en annan brud eller ens tänkt särskilt seriöst på det. Jag har inte behövt undvika att hålla min partner i handen på offentliga ställen eller struntat i att hångla med ett ragg i rädslan att bli nedsparkad. Jag känner såklart flera personer som har berättat om liknande saker de varit med om. Men det har aldrig varit min egen historia.
Därför var det också väldigt naturligt att jag inte blev bjuden som talare i lördags eller att jag aldrig stått längst fram i kampen för sexuellt likaberättigande. Det här var en delvis främmande tanke för mig. Visst, jag har varit väldigt aktiv i antikrigsrörelsen där det inte handlat om att förbättra främst min egen situation utan någon annans. Men annars har jag oftast känt att de politiska frågorna som jag är aktiv i handlar om mitt eget liv. Jag menar, jag är kvinna, har invandrarbakgrund och studerar med ett studiemedel som inte räcker till mycket.
Jag har ofta blivit irriterad på antirasistiska demonstrationer med en majoritet svenska talare eller på jämställdhetsministrar som är killar. Eller varför inte medelklasspolitiker från innerstaden som snackar om problemen i förorten. Det har aldrig känts riktigt trovärdigt. Men allt det här betyder inte att man inte får visa sin solidaritet med andra människor eller att det var dåligt att jag gick på demonstrationen i lördags. Det är givetvis jätteviktigt att så många som möjligt sluter upp och visar sitt stöd. Men det som talarna pratade om i lördags har som sagt aldrig varit min egen historia. Det har därför aldrig heller varit min egen kamp.