Ung vänster producerade i mitten av 1990-talet en affisch med budskapet ”EG-priser: Benbrott 10.000:-” och annat som anspelade på dyrt och privatiserat.
Ungefär samtidigt startade, på Kungsholmen i Stockholm, en inrättning som tog sig namnet EG-tvätten. EG-priser var ordet för dagen.
Allt skulle bli billigare.
Men halva priset och fortfarande utan att nå botten? Det var det väl ingen som trodde. Dock är det vad som hänt. En tysk domstol har frågat EG-domstolen: Är det OK att en tysk delstat har upphandlingsregler där man kräver att utföraren ska tillämpa genomsnittslönen på orten?
Domstolens i det så kallade Rüffertmålet svar innehåller märkligheter. En är att man slår fast att den fria rörligheten står över konkurrens på någorlunda lika villkor. Det är också OK att bryta mot ett affärsåtagande om att betala en viss lön, genom att hänvisa till den fria rörligheten.
En annan är att domstolen besvarar den tyska frågan, som med alla rimliga mått borde prövas gentemot EU:s upphandlingsdirektiv, med utstationeringsdirektivet.
Och den tredje är att domstolen omtolkar detta direktiv på ett sätt som ingen inom svensk fackföreningsrörelse nog trodde var möjligt.
Svart på vitt, och mer politiskt, säger domstolen att ett polskt företag inte kan betala samma lön som de tyska. Det vore en ”ekonomisk börda”.
Rent ut är en polack bara värd en halv tysk.
Kanske är det den skamlösa omtolkningen av juridiken som gör det, och inte en djupare förståelse av att domstolen bara utövar EU:s kärnverksamhet, men hur som helst: I kommentarerna från LO:s EU-kramande toppskikt kan man faktiskt ana att de höjda ögonbrynen från Vikingdomen nu börjat förbytas i något annat. Mer bestämt.
Det må dröja innan det omsätts till handling. Men så länge kan väl LO-ledningen inspireras av de svenska sjuksköterskornas inofficiella strejkparoll: Slut på rean.