Året är 1957. Ryssarna har tagit ledningen i rymdkapprustningen, samtidigt som den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet är fortfarande oklar. Suezkanalen öppnas åter för trafik, och Romfördraget stadsfästs. Och i Sverige drar det ihop sig ”till strid om pensionerna för våra åldringar”.
Tage Erlanders dagboksanteckningar, nerskrivna eller dikterade med detsamma, handlar mycket om ATP-striden. Regeringskoalitionen med Bondeförbundet hotar att spricka, man riskerar att förlora folkomröstningen om tilläggspensionerna, och senare valet.
Erlander själv funderar på att avgå.
Även om regeringen spricker, lyckas man mobilisera partiet, vända opinionen, vinna folkomröstningen, få genom ATP i riksdagen, och Erlander stannar som statsminister fram till 1969.
Förhållandet till LO är tidvis mycket spänt. Tage Erlander klagar över LO-folkets ”demagogi”, vilket i klartext betyder deras radikala krav. Mannen bakom dessa är ofta ingen mindre än Rudolf Meidner, senare arkitekten av löntagarfonderna. Man slås här av en frapperande likhet mellan ATP-striden och debatten kring löntagarfonderna.
Skillnaden är dock betydelsefull.
I ATP-frågan mobiliseras partiet, man går på offensiven, och lyckas mot alla odds att vända opinionen och gå segrande ur striden.
I båda fallen har man den borgerliga pressen emot sig. Erlander är bitter över dess skeva rapportering, förvrängningar och direkta lögner. Samtidigt är A-pressen i kris, och den långa pinoväg påbörjas, som slutar i att arbetarrörelsen i stort sett är berövad egna media.
Konflikterna med LO handlar förstås oftast om den ekonomiska politiken, med det ansträngda budgetläget. Partiet vill göra köpkraftsinskränkningar för att få igång investeringar, något som väcker föga entusiasm bland fackföreningsfolket. Genomgående är att samtliga inblandade är avvisande mot indirekta skatter, då man med rätta anser att de främst tynger de lågavlönade. Vi är långt borta från dagens närmast totalt regressiva skattesystem.
En möjlig förklaring kan vara att den generation av socialdemokrater, som Erlander tillhör, fortfarande inte helt hade tappat sina socialistiska rötter. För Erlander handlar socialismen om solidaritet och samverkan, en kollektivism som gör det möjligt för människan att ”leva ut de samarbetsintentioner, som vi ändå vet är ett dominerande inslag hos människan.”
Han oroar sig för tilltagande egoism, i ett samhällssystem som ”sätter egennyttan och den personliga vällevnaden i första rummet”.