Kaa Enebergs förtjänst är onekligen att hon med en grävande journalists nit skapade publicitet kring de svenska Sovjetemigranternas öden. År 2000 gavs Tvingade till tystnad ut, år 2003 kompletterade hon sin skildring med boken Tystnadens barn. Hennes två tidigare böcker väckte uppseende och indignation, över det faktum att återvändande svenska emigranter till Sovjetunionen tvingades till tystnad av sina forna partikamrater. Svenska kommunister ville inte veta om det stalinistiska förtrycket i Sovjet. Detta avslöjande gav upphov till ett mediedrev mot vänsterpartiet, och till slut tvingades Lars Ohly göra avbön och be de så kallade Kirunasvenskarnas släktingar om ursäkt.
Eneberg tar nu återigen upp ämnet och skildrar i sin nya bok Knuts ask och kejsaren av Karelen svenska öden i Karelen. Enligt henne var det många hundra, kanske uppemot tusen, svenskar som emigrerade dit efter det finska inbördeskriget. Det flesta flyttade till området kring Karelens huvudstad Petrozavodsk. Där mötte de hoppfulla kommunistiska nybyggarna mycket primitiva förhållanden, och drabbades så småningom av de stalinistiska utrensningarna.
Precis som alla andra sovjetmedborgare blev de svenska emigranterna offer för det sovjetiska Gulag-systemet. Självaste ”kejsaren av Karelen”, Edvard Gylling, avrättades 1938.
Egentligen tillför Enebergs böcker knappast något nytt till forskningen om Sovjettiden. Hennes engagerade prosa om de svenska emigranternas öden har knappast längre någon avslöjande funktion. Visserligen lyckas hon nysta upp några enskilda öden, men det är i mindre utsträckning Enbergs förtjänst, utan går tillbaka till det ihärdiga arkivarbete som ryska historiker ägnar åt kartläggningen av de miljontals människor som blev offer för den sovjetiska statsterrorn. Bland dessa finns de 34 svenskar som blev ”brutalt avrättade” under Den stora terrorn.
Eneberg är givetvis inte intresserad av att ställa svenskarnas öden i något historiskt sammanhang. Hennes drivkraft är den antikommunism, som oftast präglar förlaget Hjalmarsson och Högbergs samtidshistoriska utgivning. Utifrån en moraliserande historiesyn misstänkliggör hon denna gång personer som Carl Lindhagen och Ture Nerman, som knappast kan anses vara upphovsmän bakom den stalinistiska terrorn för att de stödde oktoberrevolutionen.
Edvard Gylling, som tvingades i landsflykt efter det finska inbördeskriget, förråddes av sina socialdemokratiska kamrater i Sverige och blev bolsjevik och ledare för den Karelska arbetarkommunen, skildras på ett anmärkningsvärt ohistoriskt sätt som ondsint ”upphovsman till hela Rysslandfebern” i Sverige.
Det är förstås alltför billigt att klandra enskilda kommunistiska och vänstersocialistiska ledare i Sverige, för Sovjetemigranternas tragiska öde. Därtill kan läggas att det nya materialet i Knuts ask är ganska klent, jämfört med vad Eneberg kunde prestera med i sina tidigare böcker. Sammanfattningsvis räcker Enebergs prosa inte särskilt långt den här gången.