FÖR ÖVRIGT… … avundas jag inte dem som måste förhålla sig till miljöpartiet. Alltså ledningen inom s och v. Senaste tokerierna är att mp:s partistyrelse vill ha statlig obligatorisk a-kassa.
Det kan inte vara kul att som vänsterpartist sitta och försöka förhandla fram en politik i socialistisk riktning eller försvara den generella välfärden, tillsammans med miljöpartister. Samtidigt är miljöpartiet det enda parti som, förutom vänsterpartiet, är kritiskt till EU och vill driva en självständig, antiimperialistisk utrikespolitik. Miljöpartiet vill ha en human flyktingpolitik och – förstås – en rimlig miljöpolitik.
Detta gör att vänsterpartister, och vänsterfalangen inom sossarna, behöver miljöpartiet i dessa oerhört viktiga frågor.
Miljöpartiet är alltså ett vänsterliberalt parti, vilket i och för sig behövs när folkpartiet förfallit. Mp är också det enda parti som återstår som samarbetspartner för s och v, av självklara skäl efter bildandet av ”Alliansen”.
Men miljöpartiet tenderar att gång på gång lura vänsterväljare, som tror att omsorg om djuren och krav på medborgarlön (nu slopat av partistyrelsen) per automatik gör ett parti vänsterradikalt.
Miljöpartiet saknar klassperspektiv och maktanalys. Det har ingen som helst förankring inom arbetarrörelsen. Det visar sig till exempel i oförståelsen för mekanismerna kring det generella välfärdsystemet och dagens, i och för sig urholkade, trygghetssystem. Men den stora anledningen till att miljöpartiet inte är ett arbetarvänligt parti, är kanske framför allt denna enkla: att bara halva partiet, om ens det, faktiskt vill vara ett sådant parti.