Gång på gång försäkrade LO:s ledning att man hade alla odds på sin sida i Laval-målet tills domen föll i december och skakade om hela Europafacket. Europafacket är besviket, beslutet hindrar facken i deras arbete för likabehandling och skydd för arbetare oavsett nationalitet, säger man. Vad hade Europafacket inbillat sig, varför inrättades EU överhuvudtaget om inte för att kapitalet skulle få flyta fritt som vårälvar genom Europa. De två frågor som skickades till EU:s domstol i Luxemburg att avgöra gällde: Byggnads blockad av Laval un Partneri, det lettiska företaget som byggde skolan i Waxholm, förenat med EU-rättens fria rörlighet av tjänster? Var det förenligt med förbudet mot diskriminering? På båda frågorna har EU-domstolen svarat nej.
Nu diskuteras de praktiska konsekvenserna av domen. Wanja Lundby-Wedin håller arbetsmarknadsminister Littorin i handen, när han lovprisar den svenska modellen, ett stöd som kan visa sig bräckligt med domen i bakhuvudet, kan man tycka. Hon uttalar vidare i en DN-artikel att det i första hand inte är jurister i Luxemburg som ska avgöra hur vi formar vår arbetsmarknad, utan vi själva. Det låter sig sägas, ska LO börja driva kravet på att lämna EU eller? Professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund slår fast att ”EU i princip har avgjort hela målet”, det som återstår för svenska AD är frågorna om skadestånd.
Redan har de första konsekvenserna av Laval-domen visat sitt fula tryne. Bemanningsföretaget Manpower har förklarat att om utländska bemanningsföretag kan verka i Sverige med lägre löner, vilket domen öppnar för, så kan Manpower tvingas byta kollektivavtalen mot billigare utländska av konkurrensskäl. Det berör i så fall de 13.000 som går på kollektivavtal hos företaget men ytterst hela den svenska arbetsmarknaden. Man kan bara uppmana LO-ledningen att sluta hålla för öronen när startskottet för racet till botten av löner och arbetsvillkor har gått.