Det är lätt hänt att man inte läser klassiker. Deras söndertjatade status gör att det liksom känns överflödigt. Och det som var stort och överväldigande då kan väl knappast vara det idag? Någonstans har vi väl kommit på vägen? Så dammar man till slut ändå av den där gamla tegelstenen – och man överväldigas. Man undrar: Hur kunde någon skriva något sådant redan då?!
Så var det när jag läste Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949), ett genialiskt mästerverk som på ett ofattbart självständigt och modigt sätt röjde vägen för den feminism som böljade in över världen två decennier (!) senare.
Om Beauvoir hade levt hade hon fyllt 100 år igår. Hade hon levt hade jag också gärna satt henne i en paneldiskussion med några av dagens tongivande feminister. De skulle vara överens om en hel del men – förutsatt att Beauvoir inte utvecklats särskilt mycket under de senaste 60 åren – skulle de också ha vitt skilda utgångspunkter i sina analyser av kvinnans underordning och frigörelse. Idag anklagas Beauvoir ofta för att tendera till misogyni. I sin överdådiga exposé över könen jämställer hon nämligen ofta det som män gör med det sant mänskliga. Att ta hand om barn är degraderande och djuriskt, medan falliska äventyr i världen är transcenderande och mänskligt. Senare var den andra vågens feminister noga med att betona att just denna nedvärdering av traditionellt kvinnliga praktiker och hållningar utgjorde en fundamental ingrediens i patriarkatet.
Kan vi därmed avfärda Beauvoir? Nej. Hon lade bara lite väl mycket tonvikt på den ena polen i det dubbelbottnade feministiska projektet. Feminismen tar ju själva sin utgångspunkt i spänningen mellan kritiken av och uppvärderingen av det ”kvinnliga”. Den konflikten kommer vi inte ifrån. I fjol blottades den på explosivt vis i den så kallade väskdebatten, där några feminister fördömde de strukturer som får kvinnor att lägga sitt liv på shopping medan andra fördömde detta fördömande.
Jag tror faktiskt att vi, i dagens semirelativistiska tider, skulle behöva en ganska stor injektion av Beauvoirs hårdhänta modernism. Att som kvinna läsa om sig själv i Det andra könet är inte att bli daltad med, det är att bli brutalt ifrågasatt. Beauvoir är som den obekväma lärare vi tackar först år efter den smärtsamma uppläxningen. Hon säger: Skärp dig! Jag vet att du kan bättre än då här.