För övrigt har jag i ett år väntat på lite hederlig civil olydnad från fackföreningarna, i protest mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Och nu har jag blivit bönhörd!
Det är IF Metalls a-kassa som meddelar att man tänker fortsätta använda inkassobolag för att driva in de eftersläpande avgifterna från medlemmar som straffat ut sig, och för återkrav av felaktigt utbetald ersättning.
Detta efter att ansvarig myndighet, IAF, sagt att kassan måste sköta indrivningen och kronofogdekontakten själv.
Visst är IAF:s besked märkligt och rentav upprörande. Det går, utan att några lagändringar skett, emot upparbetad och av myndigheterna godtagen praxis.
Det slår sönder väl fungerande rutiner inom a-kassorna och tvingar dem – för andra gången på kort tid – att till stora kostnader bygga upp nya.
Beskedet går också emot en IAF-rapport från i somras, där man i praktiken uppmanade a-kassorna till inkasso.
Och kassor riskerar nu faktiskt att gå i konkurs.
Således menar IF Metalls a-kassa att man tänker fortsätta med sina rutiner. Och sedan JO-anmäla sig själva för brott mot IAF-reglerna.
Givetvis förstår jag tanken bakom. Det handlar om stora pengar, och får man inte in dem, blir det övriga a-kassemedlemmar eller förbundet som måste stå för mångmiljonräkningen.
Men ändå. Bakom det hela ligger alltså regeringens förhöjda finansieringsavgifter, som i praktiken gör a-kassorna till skatteindrivare.
Någon politisk strejk mot detta ville LO inte ha förra hösten. Inte heller mot det senare förslaget att i praktiken konfiskera avtalsförsäkringar.
Det finns ännu ingen a-kassa som politiskt och juridiskt ifrågasatt hela konstruktionen med förhöjda finansieringsavgifter, som i sig är full av principiella märkligheter.
Däremot finns det alltså en a-kassa som slåss – för rätten att dra sina egna tidigare medlemmar inför kronofogden.
Det gäller ju att välja sina strider.