Vid EU-Afrika toppmötet i Lissabon i helgen anklagade Robert Mugabe Sverige för att leda en smutskastningskampanj mot Zimbabwe. Fredrik Reinfeldt valde att tolka kritiken som ett erkännande av Sverige som ”hedersvakten till stöd för mänskliga rättigheter och demokrati”.
Veckan dessförinnan marscherade mellan 500.000 och en miljon zimbabwier i Harare till stöd för Mugabe. Bilderna på de sjungande folkmassor, som efter tio kilometers marsch samlades för att höra Mugabe tala, visades emellertid inte på tv i Sverige. De bryter nämligen radikalt med den bild av landet som byggts upp i Väst sedan drygt sju år tillbaka.
Tre avgörande incidenter föregick den djupnande klyfta som uppstått mellan Zimbabwe och västvärlden. Dels avbröt Zimbabwe 1997 samarbetet med IMF, vars reformer ödelagt landets ekonomi. Dels skickade Mugabe 1998 styrkor till Kongo, för att försvara president Kabila mot det USA-stödda angreppet från Rwanda, Burundi och Uganda. Dels – och viktigast – inleddes 1999 en radikal landreform i landet.
Tjugo år tidigare hade Storbritannien åtagit sig att kompensera de vita jordägare som gav upp sin mark till förmån för marginaliserade svarta bönder. Några pengar dök dock aldrig upp och 1997 deklarerade den nya Labour-regeringen att man inte tänkte bidra till landreformen, då Mugabe inte respekterade de mänskliga rättigheterna.
Mugabe, till dess omtyckt i Väst och uppskattad för sin kompromissvilja, ställdes nu inför ett stigande missnöje hos befolkningen. I synnerhet väntade en alltmer desperat bondeklass – med krigsveteranerna från frihetskriget i spetsen – ännu på det land de stridit med sina liv som insats för.
Det var i detta läge den pressade presidenten inledde en progressiv jordreform, varmed vita storbönders mark beslagtogs. Hittills har den omfattat elva miljoner hektar jord och, enligt de lägsta uppskattningarna, gagnat minst 200.000 jordlösa zimbabwiska familjer (en siffra som är svår att förklara för dem som hävdar att all mark gått till Mugabes lakejer).
Att en sådan åtgärd är ett av de värsta brotten en regim i Tredje världen kan begå, har sedan dess varit uppenbart. Det har inte funnits någon hejd, och än mindre några proportioner, i västerländska mediers, politikers och ”experters” fördömanden av Zimbabwe.
Regimen har anklagas för människorättsbrott som, hur de än överdrivits, inte kommer i närheten av västvänliga regimers förbisedda övergrepp i länder som Etiopien, Nigeria och Pakistan (för att inte tala om terrorn i Irak och Afghanistan). Oinbjudna valobservatörer från EU och USA har på vaga grunder förkastat Mugabes och hans parti ZANU-PF:s valsegrar. Nationen har medelst påtryckningar, sanktioner och låne- och bidragsstopp isolerats från världshandeln och åsamkats en inflation av sällan skådat slag. Dollar- pund- och euromiljoner har strömmat in i den marginella och splittrade nyliberala oppositionen. Att Mugabe och ZANU-PF likväl sitter kvar vid makten är en indikator på det stöd regimen alltjämt åtnjuter hos befolkningen.
Utgången av presidentvalet i mars är avgörande för den politiska utvecklingen i hela södra Afrika. I länder som Sydafrika, Mocambique och Namibia var ”självständigheten” lika falsk som i Zimbabwe – en egen flagga och, i bästa fall, en röst, rubbade inte de etablerade, koloniala, ägarförhållandena. Den jordlösa befolkningen i grannländerna följer, liksom deras ängsliga, västvänliga, ledare, spänt utvecklingen i Zimbabwe.
Jordreformer över Afrika är en av imperialismens värsta mardrömmar. Det är i första hand om detta scenario propagandakampanjen mot Zimbabwe handlar, inte om ”försvar för mänskliga rättigheter och demokrati”. Mugabe – som må vara frihetshjälte, populist eller tyrann – ser ut att gå mot ännu en valseger. Att uppemot en miljon av landets tolv miljoner invånare sluter upp i en marsch till stöd för honom, vittnar om hans popularitet. Frågan är om det internationella samfundet och dess ”hedersvakter” är beredda att acceptera det zimbabwiska folkets vilja.