I sitt enda inlägg radade Göran Greider (Aftonbladet 070604) upp en rad uppmärksammade, framgångsrika författare som motsade påståendet att den berättande romanen är död. Greiderartikelns fem första namn – hans förstafemma – var Åsa Linderborg, Per Odensten, Lo Kauppi, Doris Dahlin samt Susan Alakoski. De fem har tre gemensamma drag: de är debutanter som skriver uppväxtskildringar med klassperspektiv.
En gängse (nid)bild av debutanten är att det inuti henne eller honom bor ett kränkt barn som vill ha upprättelse. Sant eller inte – faktum kvarstår. Greider namndroppar barndomsskildrare. Andra namn han nämner i sin artikel förstärker tendensen: Torbjörn Flygt, Mikael Niemi, Kjell Johansson, Majgull Axelsson, Peter Birro och Lena Andersson. De har alla skrivit om klass i barndomsskildringens, det förflutnas, form.
Är klasskildringen i första hand ett uppväxtfenomen? Blir de sociala ojämlikheterna och skilda levnadsvillkoren svårare att spegla, när ungdom övergått i vuxet liv och gårdag blir idag? Vad återstår att berätta när det kränkta barnet fått revansch?
Kanske är min oro onödig. Etablerade som Kjell Johansson, Majgull Axelsson och Peter Birro visar att ett författarskap kan växa in i vuxna kläder. Men ändå. Alakoski redaktörar nog så viktiga antologier, Linderborg ska skriva om Mona Sahlin och Lo Kauppi gör succé som skådespelare. Vad Doris Dahlin och Per Odensten har för sig vet jag inte.
Det massmediala kulturklimatet uppmuntrar till självbiografi, men finns det en risk att biografierna blir ett hinder som spirande, lovande författarskap inte tar sig förbi? Jag tror inte att Greiders förstafemma saknar talangen eller berättarförmågan; jag är övertygad om motsatsen. Min oro är att den massmediala hungern efter fiktionaliserad verklighet kan styra nyetablerade författare. Se på Torbjörn Flygt och Mikael Niemi. När de följde upp sina biografiska succéer med icke-biografiska, svalnade intresset. Sedan dess har det varit tyst om dem. Kommer de att återgå till barndomens landskap, eller får vi se deras ögon känsliga för klass blicka ut över nutiden?
Jag vet inte hur förlag och förlagsredaktörer arbetar men jag hoppas att de arbetar för långvariga, utvecklande författarskap. Nästkommande generation berättare måste ha författare att se upp till när de har skrivit sin barndom och vill gå vidare.
I somras rasade en litteraturdebatt som jag redan kommenterat här i Flamman, men jag vill återvända till den.