– Varför håller du inte käften?
Den spanske kungen Juan Carlos’ utbrott mot Venezuelas president Hugo Chávez, kablades ut över hela världen. Chávez hade kallat Spaniens före detta premiärminister José Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.
Rent krasst hade Chávez rätt om statskuppen. Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.
Den nuvarande spanske regenten har också, liksom José Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen tog slut 1975.
Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag, utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed. Men han fortsatte att träffa general Franco varje måndag.
Vid det tillfället var 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte ”Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död, tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen!”
I den spanska konstitutionens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”, undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.
Manuel Fraga Iribarne var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200 000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger, som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Rodríguez Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare av avläggaren till Francos fascistiska falangistparti, Partido Popular, utan också politisk mentor till José Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen, där han far och farfar spelade framträdande roller.
”Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Rodríguez Gelfenstein.
Den politiska konflikten, mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist, har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.
De spanska multinationella företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot Latinamerika och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.
– 1990-talet karaktäriserades av en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export, medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.
De spanska bolagen investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker samt företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.
– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.
Och i Latinamerika med sina slavlöner och ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem, går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.
Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.
På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska ”nykoloniala invasionen” av Latinamerika:
– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det sådan.
– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med tal om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de säger: ”Vi förlorar!” Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa, som tog över när det statliga bolaget privatiserades. Idag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.
De spanska ambitionerna i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister José Maria Aznar.
När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och partier av det spanska Partido Populars karaktär enades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.
I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den ”vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte ska vara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.
I början av 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: ”Latinamerika, en agenda för frihet”. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.
Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från valprocesser”.
Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma offentliggjorde den 24 april att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chávez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.
Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.