Att vara pojke i dagens svenska samhälle är inte lätt. Det har vi den senaste tiden gång på gång blivit påminda om i nyhetsrapporteringen. Pojkar är våldsamma och älskar att slåss. Pojkar löper stor risk att själva utsättas för grov misshandel. Pojkar har svårt i skolan och får sämre betyg än flickorna även när de skriver bra på proven.
Naturligtvis finns det individuella undantag och exempel som motsäger denna bild. Men det tycks ändå vara ett faktum att barnen – och inte minst pojkarna – kommit i kläm i ett samhälle där alla föräldrar förutsätts arbeta heltid även under småbarnsåren och där offentliga inrättningar som dagis, fritis och skola länge tillåtits förfalla.
Alla som har erfarenhet av dagis vet att stora barngrupper är förödande för små barns utveckling. Och allra mest lidande tycks pojkar bli, när de tvingas tillbringa största delen av sin vakna tid i en storskalig dagismiljö där ”djungelns lag” råder och de vuxna är alldeles för få för att kunna tillfredsställa varje barns individuella behov. Även flickor kan givetvis fara illa, men de har ofta en benägenhet att ty sig till ”fröknarna” och att själva försöka agera ”hjälpfröknar”.
Personligen tror jag att det är frånvaron av vuxna i barnens värld som är den springande punkten, detta att barnen tidigt utsätts för ständiga separationer och förluster och alltför förstrött intresse från vuxnas sida. Jag tror också att frånvaron av män under barnens uppväxt är rent ödesdiger, framför allt för pojkar. Många barn lever idag inte tillsammans med sina pappor (och om de gör det är papporna ofta uppslukade av sitt jobb och därför inte delaktiga i familjens vardagsliv). Dagis är dessutom en extremt kvinnlig värld, där manliga pedagoger och barnskötare mest lyser med sin frånvaro. Därmed inte sagt att kvinnlig dagispersonal gör ett dåligt jobb. Det handlar snarare om vikten för små barn att möta vuxna av båda könen och — för små pojkar — att ha andra manliga förebilder än sina jämnåriga kompisar.
Jag tror inte att pojkar föds som obildbara vildbasare till följd av sin kromosomuppsättning, jag tror snarare att de genom olämpliga barndomsmiljöer ”uppfostras” till att bli sådana.
När det sedan är dags att börja skolan, är många av dem redan på efterkälken. De har ju lärt sig på dagis att vara stökiga och får ofta grava anpassningsproblem när de helt plötsligt skall sitta still och lära sig saker av en vuxen.
Till saken hör att även de pojkar som avviker från detta ”normala” beteende ofta får problem i skolan. En mig närstående gosse, som brann av lust att lära sig nya saker, möttes i skolan, med något undantag, av oförstående lärare som betraktade hans intellektuella nyfikenhet som ”onormal”. De såg därför som sin uppgift att ignorera hans kunskapstörst och i stället försöka få honom att uppträda mer som klassens busfrön.
Hemmafruförespråkaren Elise Claeson gav i ett debattinlägg i Expressen nyligen alla feminister skulden för pojkarnas problem. Men det är ju rena snurren! Är det något som kännetecknar kampen för jämställdhet är det just strävan efter gemensamt föräldraskap, denna – fortfarande idag ack så utopiska tanke – att ett barns mamma och pappa skall vara lika ansvariga och delaktiga i barnets liv och uppväxt.
Om kvinnor skall få samma villkor som män i arbetslivet, måste männen samtidigt ”befrias” till äkta föräldraskap. Så länge denna del av jämställdheten glöms bort är det barnen, och främst då pojkarna, som blir lidande. Men de offras inte av feministerna, som Claeson påstod, utan snarare på Mammons och patriarkatets altare. Och mot det hjälper nog bara lagstiftning i form av delad föräldraförsäkring.
