Makten ligger fortfarande i händerna på storkapitalet – inte främst i parlamenten. Därför är det viktigt med folkrörelser och arbetarinflytande. Miljöfrågan är akut och skulle också kunna samla massorna. Det menar CH Hermansson, som fyller 90 år och alltså är årsbarn både med ryska revolutionen och med sitt eget parti. – Jag tycker det är roligt att leva!

Makt och miljö viktigast för vänstern Två timmar före vårt möte ringer CH. Han undrar om jag vill ha mjölk i kaffet, för i så fall ska jag köpa med mig det. Kaffebröd finns. Jag lovar att köpa mjölk och Aftonbladet. Sedan infinner jag mig med fotograf i hans lägenhet, efter en busstur i ett vinterkallt Stockholm.

CH Hermansson är en pigg och munter nittioåring. Han sätter på kaffe och plockar fram bullar. Han bläddrar i dagens hög med tidningar och kommenterar dagsnyheter. CH vill börja med att prata om förhållandet mellan vänsterpartiet och socialdemokratin.

– Jag har alltid sett arbetarrörelsen som en enhet. Därför jag tror det är så man måste se det så. Men där det finns olika uppfattningar om framgångsvägar och om hur man ska nå målet. Det skilde sig redan 1917 men det skiljer sig ännu mer idag faktiskt. Men, som jag skriver i en artikel i kommande numret av Socialistisk Debatt, när nya ordföranden för socialdemokraterna höll sitt stora tal på partikongressen, när hon blivit vald, fanns varken begreppen kapitalism eller socialism med. Det är något märkligt med en socialdemokratisk partiordförande som inte talar om det socialistiska målet eller karakteriserar det nuvarande samhället på det sätt som man gjort tidigare. Därför att det har ju inte förändrats. Snarare har ju snarare motsättningarna skärpts under senare år. Det finns tidningar, massmedia och partier som bestämmer problemformuleringsinitiativet. Det talas inte om kapitalism längre, utan nu heter det marknadsekonomi. Konkurrenssamhälle. Man talar inte heller om imperialism, utan globalisering. Men jag menar att de bägge begreppen måste man ju ha kvar. Läser man Manifestet så stämmer det vad Marx och Engels säger om utvecklingen till punkt och pricka, så har det blivit, faktiskt. Motsättningarna har skärpts. Så har det varit i Sverige under de senaste åren också. Jag har skrivit en del böcker och började 1945-50-talet redan, om storfinansens makt i Sverige. Den har stärkts hela tiden.

* Och de 15 ägarfamiljer som du talade om …
– Ja, nu är det två stora finanscentra. Wallenbergarna och Handelsbanken. De har ätit upp alla de mindre, Wehtje, Broström, Ericsson och allt vad de hette som fanns tidigare. Det är borta, koncentrationen och monopoliseringen har ökat hela tiden. Samtidigt vet vi att förmögenhetsskillnaderna också har ökat. Så pass stora förmögenheter hos en del, att de finns med även på internationella listor. På den punkten har Marx förutsägelser slagit in. Klyftorna i samhället i realiteten har blivit större och större. Samtidigt som man försöker ta bort termen kapitalism, försöker man dölja maktförhållandena. En uppfattning man försöker breda ut, att makten finns bara i de politiska instanserna, hos riksdag och regering. Men det stämmer ju inte. Makten finns i ökad grad i privatkapitalistisk ägo och de bestämmer över utvecklingen. Det skapar ju väldiga illusioner. Man tror att man bara genom val till riksdagen kan ändra på detta. Men det krävs mera. Det är därför jag har tryckt på den här frågan om makten över företagen, som jag tycker är helt avgörande. Man får börja slåss för makten över företagen. Börja med de mindre frågorna, ta arbetsmiljön exempelvis. Där tycker jag att facket och de arbetande ska ha ensamrätt på att avgöra hur arbetsmiljön ska se ut. Det ska inte vara ett resultat av kompromisser bara. Så kan man fortsätta sedan när det gäller investeringar, teknik och så vidare. Det är en facklig kamp som måste föras. Inom varje företag, och inom de olika fackförbunden. Och det gäller både arbetare och tjänstemän. Både industrisektorn, och servicesektorn som växt på senare tid.

Bytte från socialdemokraterna

* En del menar att det inte är arbetarna eller löntagarna som är pådrivande för socialism, utan istället intellektuella…
– Det varierar under olika epoker. Till exempel Kommunal har fört en väldig diskussion om de här principiella problemen. Ledningen ville ta bort ordet ”socialism” ur stadgarna, men åkte på bakslag vid kongressen. Det var en stor majoritet som inte ville ha någon förändring i den riktningen. Jag ser ingen motsättning mellan facklig kamp och kamp som förs på det ideologiska området, det måste vara bägge delarna. Jag har framför allt synsättet att arbetarrörelsen är en enhet. Det var ingen självklarhet att vänstersocialisterna skulle bryta sig ur socialdemokratin. De blev ju utkastade i realiteten, och var tvungna att bilda ett nytt parti 1917.

* Men du bytte själv från socialdemokratiska partiet till kommunisterna.
– Ja, och det berodde på socialdemokratins politik, det. Jag började i en SSU-klubb i Sundsvall. Där talade vi om socialismen, kampen mot kapitalet och så vidare. Jag läste Wigforss och andra. Sedan kom krigsåren. Det var flera orsaker till att jag inte stannade kvar i SSU. Dels erfarenheterna jag gjorde under beredskapsåren. Jag blev väldigt kritisk mot samlingsregeringens politik gentemot Nazi-Tyskland. Dels var det också den ekonomiska politiken, som jag började kritisera. Jag började skriva texter om bolagsvinster och löner, där man under kriget pressade ner reallönerna för arbetarklassen med 20 procent. Det gjorde att jag blev kritisk mot socialdemokratin och i stället gick in i kommunistiska partiet.

* Det var inte ett gynnsamt läge för kommunisterna.
– Det var på hösten 1941. Men då hade kriget antagit den form som man hade väntat på hela tiden. Nämligen att Hitlertyskland stod mot de demokratiska och socialistiska krafterna. Då hade vi samarbetet mellan västmakterna och Sovjetunionen. Tidigare fanns det problem, 1940 med Finlandskriget, tidigare med pakten och så vidare. Och de entusiasmerade mig inte, de händelserna. Men hösten 1941 tyckte jag inte det var så svårt att gå med kommunisterna. Som då hade förlorat många medlemmar. Halva medlemsantalet försvann, från 20 000 till 9 000 ungefär.

* Var det för att folk var rädda?
– Ja, folk förföljdes ju på arbetsplatserna, skickades till arbetsläger som du vet, Säpo började med sin registrering…

Kritisk till Komintern-anslutningen

Telefonen ringer och CH tar ett kort samtal. Därefter är det dags för fotografering. CH påpekar att hans farbror, Albert Hermansson, var redaktionssekreterare på Flamman på sin tid. Men han gick över till socialdemokraterna, tillsammans med Flammans förste chefredaktör Ivar Wennerström, vid första delningen 1921. Albert var kritisk till anslutningen till Komintern.
– Jag är också kritisk till anslutningen till Komintern, säger CH och skrattar sådär muntert som han ofta gör.

* Men det har du inte skrivit om?
– Nej, jag har inte skrivit om det, det har inte blivit tillfälle. Men det betydde ju att det var inget självständigt parti längre. Det skulle ha Kominterns program och under 1920- och 30-talet körde Komintern sådana här ExR:are. Utsända från exekutivkommittén, som satt i Moskva. Som skulle bestämma partiets politik alltså.

* Men när anslutningen skedde, tyckte man ju att förhållandena var likartade i Sverige och Sovjetunionen.
– Ja, men sedan utvecklades det ju. Det fanns större likheter då. Men det känns främmande med ett parti där partiledningen sitter i Moskva. Om du själv bor i Luleå eller Stockholm. Och som bestämmer politiken. Det ledde till en rad splittringar, 1924, då Zeth Höglund försvann med den fraktionen, sedan 1929, med Sillénare och Kilbomare. Där var det bedrövliga att en stor del av den fackliga kadern följde med.

* Senare hade du utbrytningen i KFml 1965 och i APK 1977. Många aktiva där har återigen anslutit sig till vänsterpartiet. Kan man inte såhär i backspegeln tycka att de där stora principfrågorna hade lite för stor betydelse?
CH skrattar gott.
– Ja, det kan man tycka i och för sig. Det kan man alltid fundera över. Jag vet inte varför man skulle bilda APK och KFml, jag såg ingen nödvändighet i det måste jag säga. Ungdomsförbundet splittrades i fyra delar, det var ju vanvett!

* Då pratade man inte om de akuta, dagspolitiska frågorna.
– Nej, det gjorde man inte.
– Vi var inga motståndare till den kinesiska revolutionen. Vi stödde den. Och hade hela tiden ett bra förhållande till Kinas kommunistiska parti. Men däremot ansåg vi oss veta att allt vad ordförande Mao skrev inte var guds ord. Eller att man kunde föra samma politik i Sverige. Kulturrevolutionen i Kina var rena vanvettet.
– Men jag har hälsat på Mao och tagit honom i hand. Fast han var svår att prata med för han talade inga främmande språk. Men Zhou Enlai har jag fört långa samtal med. Han talade franska.

Doktriner har fått styra

Fotografen vädjar för tredje gången till CH att titta in i kameran. Han lyckas slutligen fokusera på fotografen och poserar vant. Frågar hur han ska se ut. Allvarlig? Ska han vrida stolen? Vill hon ha annan bakgrund? Nu dricker vi kaffe, avslutar han till sist och tar dessutom fram en chokladask.

– I många fall har det varit doktriner som fått styra utvecklingen i alltför hög grad. Jag tycker att det den var den faktiska kampen som borde varit avgörande. Det gäller även förhållandet till andra riktningar idag för vänsterpartiet – när jag talar med enskilda socialdemokrater och så vidare, är vi är väldigt överens. Men man kan inte heller vara utan principer.

* Du deltog i en ganska stor diskussion, i början av ditt engagemang i kommunistpartiet, om huruvida socialismen var möjlig att uppnå med fredliga medel.
– Under den gamla Komintern-tiden var det väpnat uppror som gällde. Men efter den förändring i maktförhållandena, som kriget skapade, förklarade också Georgi Dimitrov som då var generalsekreterare i Komintern, att det var möjligt att nå socialismen på fredlig väg.

* Men det skedde ju inte. Vi har ju inte socialism i Sverige.
– Nej, det har vi inte! skrattar CH.

* Hade det krävts en väpnad revolution i alla fall?
– Jamen med vem? Med vilka?
– Det bedrövliga är att varken den revolutionära eller den reformistiska arbetarrörelsen har lyckats genomföra sina program. I något samhälle. Men å andra sidan, det är bara drygt hundra år sedan Marx och Engels skrev det kommunistiska manifestet. Det finns många århundraden kvar. Hoppas vi. Jag har inte gett upp hoppet. Men det är ett faktum att du inte kan peka på ett socialdemokratiskt samhälle, eller något kommunistiskt samhälle heller. Det finns länder som försöker. Det som ger hopp är utvecklingen i Latinamerika. Men i Europa ser det inte särskilt hoppfullt ut. Men även om kapitalismen har stärkts idag i vissa avseenden, så är det ändå en koloss på lerfötter. Jag är väldigt överens med de teoretiker i utlandet som pekar på hur makten i samhällena, och koncentrationen av makt, har förändrats över århundraden. Just nu är det USA och Washington som har makten, men det om några årtionden så kan det ha ändrats oerhört kraftigt.
– Latinamerika började ju inte nu. Vi har haft en utveckling i Mexiko, Kuba, Chile andra länder som har pekat i samma riktning, mot folkets maktövertagande. Men USA har utövat en sådan makt över de latinamerikanska länderna som gjort det oerhört svårt. Det står att läsa i Naomi Kleins senaste bok, om hur man använt naturkatastrofer och så vidare för att utöva makt. I Chile krossade reaktionen, tillsammans med dollarimperialismen, den chilenska demokratin för lång tid framåt. Men nu är det en bättre utveckling.

* Hur kommer det sig att till exempel Venezuela och Bolivia lyckats ta en sådan vändning och vad kommer det att leda till?
– Det är en intressant fråga. Och jag tycker utvecklingen är hoppingivande i Latinamerika.

Partierna har gått till höger

* Har svenska vänstern något att lära därifrån?
– Vi har inte motsvarande samhällsförhållanden. De har en fortfarande stor fattig bondebefolkning som spelar en viktig roll i omvandlingen. Vi har nästan inga bönder kvar i Sverige. I alla fall inte som är radikala. Där har Sveriges utveckling gått snabbt. På 1950-talet ordnade partiet småbondekonferenser och talade mycket om samverkan mellan arbetare och bönder. Partiets dåvarande ordförande Sven Linderot skrev en intressant bok som hette ”Bondefrågan i Sverige”. Vi samverkade också bra i kampen mot kärnkraften exempelvis. Men nu verkar det lite svårare, med centerpartiets nuvarande ledning. Den är helt begapad i kapitalistiska konkurrenssamhället. Hon kan ju inte ens öppna munnen utan att säga konkurrens, den där ordföranden de har.

* Är inte det ett typiskt tecken på att partierna gått åt höger? Inklusive socialdemokraterna och vänsterpartiet.
– Jo, många partier har gått åt höger, det har de gjort. Det är det man måste bryta. Vill ni ha mera kaffe så ta för er!

* Det aktuella valet i Danmark visar avskräckande exempel på hur socialdemokratin har utvecklats. Och på hur den politiska samverkan ser ut, med Dansk folkeparti.
– Jamen där var det glädjande att Socialistisk folkeparti gick framåt och fördubblade antalet röster och mandat. Det var i huvudsak missnöjda socialdemokrater som röstade på dem. Vi har en ökad polarisering i dansk politik. Den kunde ha lett till att den borgerliga regeringen hade störtats. Det fattades inte så mycket.

* Men så har det varit i Sverige också, att den radikala vänstern går framåt på bekostnad av socialdemokratin. Hur ska man parera det? En del går så långt att de menar att det inte spelar så stor roll vad vänsterpartiet gör – det är vad socialdemokraterna gör som avgör.
– Det är därför jag menar att man måste arbeta på fler sätt än bara det parlamentariska. Just den här kampen om inflytandet i företagen för de arbetande, och det gäller både arbetare och tjänstemän, är viktigt. Och ett inflytande för konsumenterna, men i bred mening – inte bara för sådana som handlar, utan också hyresgäster och så vidare. Dit räknar jag också miljöfrågorna. Som är oerhört viktiga. Jag är djupt tagen av Andreas Malms bok om nödvändigheten av att göra något NU. Men det kan inte bara vara beslut i riksdag och regering, utan det måste vara en rörelse underifrån, som partiet måste vara med och utveckla. Och jag tror det finns förutsättningar för det idag. Omkring de tre frågorna: inflytande i produktionen, konsumentinflytande och stopp för miljöförstöringen.

* Varför är de förutsättningarna bra just idag?
– När det gäller miljön finns många uttryck för vilka faror som hotar. Jag tycker det är rätt groteskt när det kollektiva resandet till jobbet är så litet i jämförelse med dem som åker i egna bilar. Jag hörde just om en ny undersökning.
– Det gäller att förändra människors värderingar. Att det finns problem det är alldeles självklart. Ökningen av servicesektorn i jämförelse med den industriella produktionssektorn skapar vissa problem. En del vill göra Stockholm till finanscentrum i Norden och menar att 50 procent av jobben ska ligga i finanssektorn. Och det är inte så lätt att övertyga dem om den socialistiska utvecklingen. Det är många som inte betraktar sig som arbetare. Gå in i en vanlig speceributik och fråga biträdena vad de är för någonting. Arbetarrörelsen har också varit stelbent måste jag säga. Även vänsterpartiet i många stycken. När det gäller att karakterisera människor och vinna dem. Men det är klart, det varit stora sociala förändringar de senaste åren. Det visar också opinionsmätningar, när det gäller inställningen till den borgerliga regeringen. Där Storstockholm är för regeringen, men hela övriga landet är motståndare till dess politik. Det har att göra med att här koncentreras rikedom och ekonomisk makt, och många vill följa med på den färden. Då är det svårare att vinna dem för en annan politik.

* Om man vill se det dystert så kan man konstatera att vi haft starka folkrörelser, åtminstone ett starkt arbetarparti och utjämning av ekonomiska skillnader. Sedan har utvecklingen gått bakåt. Så hur kan du vara så optimistisk?
CH skrattar.

Klimatfrågan viktig för vänstern

– Jo, jag har gjort vissa dystra erfarenheter. Första gången jag fick vara med i storpolitiken så att säga, var 1946. Då satte partiet in mig i en statlig utredning om skatterna, som hade Ernst Wigforss som ordförande. Vi gjorde ett gemensamt förslag med socialdemokraterna. Om skärpning av beskattningen på stora förmögenheter, om lindring i beskattningen för vanliga löntagare och en massa sådana förslag. Det blev ett oerhört oväsen i borgerligheten. Det var en av de hårdaste politiska fajter jag varit med om faktiskt. De var helt vansinniga, borgarna. Det genomfördes ju, men efter några år tog socialdemokraterna tillbaka exempelvis den så kallade kvarlåtenskapsskatten, som framför allt riktade sig mot stora förmögenheter. Men Wigforss hade den inställningen att det var fel med stora förmögenhetsägare i samhället, och att det gick i arv inom släkten. Idag är allt detta lämnat. Det är en oerhörd förändring i det politiska klimatet.
– Därför är det viktigt att finns nya vägar för det politiska arbetet. Där tycker jag att din chefredaktör, att Aron är inne på rätt väg när han tagit Holland och Norge som exempel, framför allt Holland. Det går inte bara att ställa förslag i riksdagen och hoppas de når ut så småningom. Man måste få ut dem i bostadskvarteren och på arbetsplatserna så de kan vinna anklang där. Det är det enda sättet att bedriva effektivt politiskt arbete, som kan ge vänstern ett ökat stöd.

– Jag tror Dagens Nyheter har rätt när man fruktar att vänstern ska använda klimatfrågorna som murbräcka. De frågorna visar nödvändigheten av en planering av ekonomin. Hur ska det annars gå till, liksom? Att avlägsna de hot som finns, mot hela vår existens? Det behövs en planering av ekonomin. Det är en oerhört viktig fråga som vänstern inte får försumma, utan ett vapen som man måste använda.
– Det borde gå att skapa bred folklig enhet kring den. Några av våra största folkliga organisationer är Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Då når man över de gamla klassgränserna och kan mobilisera en mycket stor del av befolkningen för en bättre politik.

* Vilka är klassgränserna egentligen?
– Det varierar ju, de växlar naturligtvis. Men fortfarande är det så att det är väldigt svårt att gå ifrån arbetarklassen till ett annat läge. En del låtsas att arbetarklassen är försvunnen. Det är nonsens! Vi har väldigt många industriarbetare, transportarbetare, byggnadsarbetare och handelsarbetare kvar. Men samtidigt vet vi att det vi ibland kallar medelklass har ökat. Det är framför allt människor inom serviceyrken det handlar om. Det kommer också att framträda nya klassgränser. Även de som låtsas vara finanskunniga, och arbetar inom det området, kommer att upptäcka hur liten makt de har i själva verket. Jag tänker på sådana som jobbar i banker och försäkringsbolag, med aktiehandel och allt möjligt. Det är ingen tryggad tillvaro för dem. När det bli ekonomisk kris, vilket det ju blir rätt snart, så kommer den att slå hårt just mot de grupperna som inte har någon säker ställning i produktionen.

Vanvettig borgerlig politik

* Var det kanske bra att vi fick den här borgerliga regeringen, att den radikaliserar folk?
– Nej. Du menar att först när det blir dåligt så blir folk radikala? Nej, regeringen hinner ställa till med så mycket jävelskap innan vi återtar makten 2010. Ta hela privatiseringen av statliga företag och så vidare. Och varför ska man sälja ut Stockholmsbörsen, som ligger bara ett stenkast härifrån, till arabiska shejker? Eller det amerikanska storkapitalet? Det är en vanvettig politik man bedriver, på ideologiska grunder.
– Men å andra sidan ska man inte överbetona statens roll heller. Det menar jag att kanske arbetarrörelsen, både den reformistiska och den radikala, har gjort. Litat för mycket på staten. Och därmed förlorat förtroendet ifrån de arbetande. Jag har inte blivit syndikalist, men jag tycker man måste kritisera statstänkandet och tron att bara man behärskar statsapparaten så kan man lösa alla frågor. Det visar utvecklingen i Sovjetunionen bland annat. Det kommunistiska partiet behärskade statsapparaten, men tappade förtroendet bland massorna. Och gick därför väldigt lätt att störta. Det där förtroendet hos massorna är helt avgörande.

* Men det är svårt att få med sig arbetarklassen ibland.
– Jo. Det kan det vara, det är alldeles självklart.

Det är ett tålmodigt arbete som krävs, menar CH, för att arbeta på andra sätt än de parlamentariska. Han tycker att Vietnamrörelsen är ett bra exempel på hur man lyckades skapa en folkrörelse kring en gemensam fråga. Där vann man å andra sidan inte så stort gehör inom fackföreningsrörelsen.
– Problemet med Vietnamrörelsen exempelvis, var att det fanns partipolitiska krafter som ville utnyttja den. Som sedan fanns i KFml och SKP. Och det skapade problem för Vietnamrörelsen, för då reagerar människor när de upptäcker att det är någon som partipolitiskt vill utveckla en viss bred rörelse. Under en period skapade det svårigheter. Men de övervanns, tycker jag. Vi fick ju ett samarbetsavtal med FNL-grupperna, underskrivet av ett antal sekreterare, och kunde arbeta tillsammans. Det hade väldigt stor betydelse.
– Den gamla Spanienrörelsen på 1930-talet hade lättare att vinna fackligt bifall. Den var bredare från början.
– Det var en radikal socialdemokrat i ledningen, Georg Branting. Hans namn var en garanti för riktigheten i rörelsen och deras kampanjer.
– Socialdemokratin var mer tveksam till Vietnamfrågan. Tyckte att det var en massa gapande ungdomar, inte deras folk. Innan Palme vände och började delta i Vietnamdemonstrationer och så vidare. Det blev bättre.

* Du håller inte med om att arbetarklassen eller fackförbunden är svåra generellt att engagera?
– Nej. Det visar diskussionen, att en del fack har mycket radikal inställning. Särskilt enskilda fackföreningar.

Borgerligt träsk

* Att partpolitiska intressen får ta över, är inte det alltid ett dilemma så länge som man har två arbetarpartier?
– Det kan väl uppstå, men det gäller att förstå vad man samarbetar om och vad man är oenig om, att klargöra det ordentligt. Problemet nu med socialdemokratin är att man där kastar alla de gamla begreppen och målsättningarna. Kapitalism finns inte, socialism finns inte, vad är samhället då för någonting? Man kommer in i ett borgerligt träsk. Då fastnar man.

– Det visar nödvändigheten av ideologisk verksamhet, som jag försökt ägna mig åt de senaste 30 åren, sedan jag slutade som partiordförande. Då var vi några stycken som startade Centrum för marxistiska samhällsstudier, som jubilerar nu, 30 år. Vi har genom åren engagerat över 1 700 föreläsare och cirkelledare, ifrån olika samhällsskikt men där vi försökt framhålla marxismens betydelse som utgångspunkt för debatten. Den fråga jag vill ställa idag är: vad finns för allmän samhällsteori, annan än marxismen, som ger en förklaring på utvecklingen inom och mellan de kapitalistiska samhällena? Jag kan inte finna någon annan. Och i många länder utanför Sverige utvecklas den marxistiska teorin. Vi har varit lite långsamma här. Även i USA finns en rikhaltig diskussion. I Latinamerika, Afrika och så vidare, finns en väldigt stor öppenhet. Jag var på 1980-talet i både Vietnam och Kina. De var intresserade av utvecklingen i Sverige. Jag höll föredrag på partiskolor och på centralkommitténs internationella avdelning i Kina, om utvecklingen i Sverige och hur vi såg på den. Det fanns en oerhörd nyfikenhet, som är marxismens kännetecken.

* Enligt massmedierösterna idag är marxismen en ideologi, och man gör direkt koppling till stalinismen.
– Jo man gör det. Men det stämmer ju inte. Det var en löjlig ledare i DN som sade att bara marxister har en annorlunda uppfattning i skolfrågan än skolministern Björklund.

* Begreppsförskjutningen har blivit så stark att det dras direkta paralleller till stalinism.
– Varför finns inga upplysningskampanjer om kapitalismens och imperialismens brott? Som ju är oerhörda! Man använder kommunistspöket som slagträ för en borgerlig politik och ska föra in det i skolorna nu. Men Hitler var väl inte kommunist? Han var företrädare för tyska monopolkapitalet. Första världskriget var en kamp mellan kapitalistiska makter. Hela kolonialsystemet, slavsystemet, som även Sverige deltog aktivt i.

* När slutade du kalla dig kommunist?
Han skrattar.
– Det gjorde jag när partiet bytte namn. Är jag med i ett parti så kallar jag mig efter det partiet.

* Socialist?
– Ja, eller vänsterpartist. Det tycker jag är naturligt.

* Men partiet bytte ju namn av en orsak också.
– Ja, det gjorde det självklart. Begreppet kommunist användes som slagträ mot all radikal utveckling.

För CH handlade det också om ett principiellt motstånd mot Stalins tyranni, som han framhåller att man måste fördöma.
– Där håller jag med den tyske sångaren och poeten Biermann. Han har en sång som handlar om hur hans mor förbannar Stalin. Hon är kommunist själv.

* Men då kommer man till den här diskussionen om hur begreppen förflyttas. Har man inte tillåtit då de politiska motståndarna att definiera begreppet kommunist?
– Jo, de har varit övermäktiga. De har definierat det. Men Stalin brutala maktutövning hade ingenting med kommunism att göra. Eller socialism. Då får man komma ihåg att Sovjetunionen kallade sig inte kommunistiskt. Det var motståndarna. Det kallades sig socialistiskt faktiskt.

* Och det blir väl nästa angreppspunkt då, begreppet socialism.
– Ja, bourgeoisien har alltid angripit rörelser som hotar dess makt. Men det hade ingenting med kommunism eller socialism att göra, eller med Marx tänkande Det var andra orsaker och andra bevekelsegrunder som man måste fördöma, det är alldeles självklart. Det måste vara ett principiellt ställningstagande, utan tvivel. Vi är anhängare av en parlamentarisk demokratisk utveckling och ingenting annat.

* Men håller du samtidigt med om att man tillåter motståndarna att definiera begreppet?
– Tja, tillåter och tillåter.

* Att man har tagit ett steg tillbaka när man överger begreppet kommunism?
– Ja, ibland blir motståndarna väldigt mäktiga. Men jag är anhängare av Kommunistiska manifestet. Och det talar jag om vid varje tillfälle jag får.

* Vad borde vara vänsterpartiets taktik, när det till exempel startas en tankesmedja som heter Upplysning om kommunism?
– Framför allt att kräva motsvarande tankesmedjor och upplysning om kapitalismens och imperialismens brott. Det måste vara vårt motdrag Vi kan inte hindra andra tankesmedjor att verka naturligtvis, men de är ensidiga och det måste man klargöra. De hoppar över hälften av förbrytelserna. Men än hälften!

* När utbildningsminister Jan Björklund talar om att införa upplysning om kommunismens brott i läroplanen, har det inte gått ganska långt då i samhällsdiskussionen?
– Annars brukar man säga att det inte är politiker som ska avgöra kunskapsplanerna, men det håller inte i alla lägen. Ibland gör man avsteg, för att främja sina egna intressen och skada motståndarna.

– Borgerliga media är så starka. Arbetarklassen har gjort sig av med sina medier. Visserligen finns Flamman men vi hade en daglig tidning, Ny Dag, eller åtminstone en sexdagarstidning. Vi hade eget bokförlag, Arbetarkultur. Det där har tyvärr partiet gjort sig av med. Jag är oerhört kritisk mot det. Och socialdemokratin har gjort likadant. När jag växte upp hade vi Socialdemokraten. Arbetet, Ny Tid – de är borta! Arbetarrörelsen kan inte klara sig utan tidningar och förlagsverksamhet, överhuvud taget verksamhet på det publika området, det går inte.

Vill inte försvinna

* Du är ganska kry för att vara 90.
– Tycker du? Det vet jag inte. Ryggvärken är förjävlig.
– Springa kan jag inte. Men jag hoppas på att få uppleva en sommar till. Jag hade det oerhört fint i somras, ute i skärgården. Badade varje dag.

* Tänker du på döden?
– Njaaa… Det lönar sig väl inte. Men jag tänker på dem som ska ta hand om mig. Det är jobbigt att åka på sjukhus och hela det köret. Jag vet inte om jag vill försvinna.
– Jag tycker det är roligt att leva!

* Det märks. Och jag är imponerad av din optimism.
– Ja, jag är optimistisk.

Immanuel Wallerstein har sagt att kapitalismen bara har 50 år kvar. CH håller med.
– Jag tror han har rätt. Jag har sett de där kurvorna han ritar. Har du läst något av honom? Jag tror han har rätt.

* Vad kommer efter det?
– Det är det som är frågan. Frågan är vad som finns kvar av naturen. Just de här klimatfrågorna är så oerhört väsentliga. Bottnarna i Östersjön är helt döda! Finns inget liv, varken alger eller fisk eller någonting om man kommer ner till hundra meter. Det är förfärligt. Och vi vet ju orsakerna. Stora utsläpp av olika gaser och allt det. Det måste gå stoppa.

* En annan fråga som inte alltid förknippats direkt med den socialistiska kampen, det är kvinnofrågan. Men kommunistpartiet tog upp kvinnors rättigheter tidigt.
– Det gjorde vi redan på 1940-talet. Vi hade kvinnor som förde en väldigt slagkraftig politik, som Gerda Linderot och Valborg Svensson, Solveig Rönn och flera andra . För oss var det självklart att kvinnor och män skulle vara likställda, att man måste kämpa för det.

Beundrar feminister

* Håller du med om att det inte har en direkt koppling till socialismen?
– Socialister har alltid fört fram kvinnors krav i olika länder.
– Vi var väldigt förtjusta i Kollontaj, säger CH och skrattar. Nu på ABF läser vi Rosa Luxemburg, som var en representant både för kvinnokampen och socialismen. Historiskt har de frågorna hört samman. Samtidigt har vi samarbetat kring med borgerliga kvinnor.
– Valborg Svensson var med och organiserade hembiträdena på 1930-talet, det fanns inga fackföreningar för dem innan. För mig var det en självklarhet att man måste slåss för kvinnors likställighet.
– Men det är givet att feminister, som man kallar sig nu, har alltid en stor betydelse för man har inte lyckats bryta patriarkatet. Titta på storföretagen deras styrelser. Vi har mycket mansvärderingar i massmediaindustrin.

– Hela könskampen förs på männens villkor i stor utsträckning. Det tränger in överallt, i alla klasser. Men jag tycker aldrig jag haft något problem med det i min familj. Vi har alltid känt oss likställda, jag och min hustru. Vi träffades i Clarté 1939. Det var väldigt fina år för oss bägge. Det var så självklart att kvinnor skulle vara likställda.
– Det är många förkämpar för feminismen idag som jag beundrar mycket. Många kunniga, som skriver i Flamman också. Jag tycker Lena Gunnarsson har mycket riktig kritik.
* Hon skriver mycket om det som tränger in i den privata sfären, det som gör det mer besvärligt än klasskampen.
– Jo, för det är alltid närvarande. Dag och natt.

* Det var inte så många år sedan som Märta dog.
– Fem år sedan. Vi hade det väldigt bra tillsammans.

CH tar fram ett vackert foto på honom och hans fru. Det är ett amatörfoto, taget vid en resa på Göta kanal, med en stor järnvägsbro i bakgrunden. Vädret är fint. Det är från någon gång på 1960-talet.

* Är det lättare att leva tills i en relation om båda två är politiskt aktiva?
– Ja, jo om båda har samma politiska inställning . Det är helt klart. Men samtidigt jag ångrar mycket att jag lade ner sådan väldig tid på resor. Jag tittar ibland i mina gamla anteckningar… Det är jobbigt att vara partiledare.
– Jag borde ha sagt nej till många saker. Ibland var det bara resor runt om i landet. Jag har varit överallt! Det var för stora anspråk man ställde på partiledare, jag vet inte hur det var i andra partier men… det var antagligen likadant. Det är helt orimligt egentligen.

Ungdomar intresserade av politik

* Vi går från kvinnor till ungdomar. Du skrev i din memoarbok ”CH Minnen” 1993, att ungdomars intresse för politiska partier minskar, men ändå är det politiska intresset stort. Är inte situationen samma idag?
– Jo.

* Vad kan den här differensen bero på?
– De politiska ungdomsförbunden framträder inte på ett sådant sätt som attraherar ungdomen. Men man ska inte bara skylla på ungdomsförbundet, för samhället har förändrats mycket. På 1930-talet, jag bodde i Sundsvall då, det var träffpunkter. Man började kvällen med föredrag och diskussion, sedan var det dans. Det fanns inga andra träffpunkter. Det var sällsynt. Nykterhetslogerna hade något ibland. Det var folkrörelser på ett annat sätt. SSU, som jag var med i, hade 120 000 medlemmar. Nu är de nere i 20 000.

* Det är väl bra att man har många träffpunkter för ungdomar idag?
– Ja, i och för sig. Men det skapar problem för ungdomsrörelserna jämfört med läget då.

* Måste man hitta nya arbetssätt?
– Ja, jag tror det. Nya arbetsformer. Det är ett väldigt intresse för politiska frågor bland ungdomar. De gånger jag varit ute på skolor, i valrörelser och på andra sätt, har det varit ett väldigt intresse. Ungdomar diskuterar väldigt mycket. Jag vet inte hur det är i skolföreningarna nu för tiden, men jag var medlem i en SSUH förening när jag gick i gymnasiet i Sundsvall. Vi hade alltid politiska diskussioner. I gymnasieföreningen likadant. Jag höll föredrag om de ekonomiska kriserna och vad socialismen innebar. Jag vet inte hur det är idag, men det var livlig verksamhet på den tiden. Jag tror det är relativt livligt nu också. Där måste ungdomsförbunden vara med och utveckla. Jag kan inte bedöma hur man arbetar idag, det är svårt att bedöma utifrån.

Partierna är stela

* Men du har också kritiserat de politiska partierna för att vara stela.
– Ja, jag tycker partierna är lite stela, skrattar CH.

* Och det kanske inte bara gäller mot ungdomar utan hur man vänder sig till folk i allmänhet.
– Ja, det gör det.
* Du har pratat om det här med folkrörelser och sättet att organisera, men behöver man också ett annat tilltal?
– Framför allt måste man som förut ta tag i de lokala problem som finns. Det gör många föreningar också. Frågan om äldrevården, sjukvården, fritidsmöjligheter. Det är särskilt viktigt i de nya bostadsområdena i Stockholm. Det är lite stelbent verksamhet, som upprepas från år till år, men inte lockar nya medlemmar som man måste göra. Ett radikalt parti måste gå i spetsen för att hitta nya former för verksamhet.

* Men du skrev ju redan 1965 att partiet var gammalmodigt.
– Ja jag tycker det! säger CH och skrattar gott.

* Har partiet blivit ännu mossigare nu?
– Partiväsendet har blivit mossigare. Men å andra sidan, 1965 var det en väldig rörelse i samhället, som vi inte ser på samma sätt idag. Det var lättare att komma med utopier eller förslag till förändringar. Idag är det svårare.

– Jag tog ju upp där, i den lilla boken ”Vänsterns väg”, miljöfrågorna, jag tog upp kvinnokampen, biståndet till de underutvecklade länderna, frågan om arbetsplatsdemokrati och hela registret av frågor som jag tycker man måste fortsätta arbeta med. Men det var lättare då, att komma fram med förslag på förändringar och med nya frågor. Det har blivit en väldig stelhet nu i samhällsideologin på något sätt, man förskansar sig i sina gamla åsikter och vågar inte komma med nyheter.

Partiet har arbetat bra

* Har vänsterpartiet misslyckats?
– Ja, i varje fall har vi inte lyckats genomföra vårt program. Trots att vi har arbetat bra, jag är inte kritisk mot partiets arbete i allmänhet. Men det måste bli bredare, mer omfattande, dra in nya skikt i arbetet och så vidare.

* Du tog upp 1965 de här frågorna, som fortfarande, ja som idag är ännu mer alarmerande. Det låter som att vänsterpartiet är utomordentligt trögt.
– Men samhällsutvecklingen har varit trög. Nu finns ett förslag till nytt partiprogram såg jag i Vänsterpress idag, men jag har inte hunnit läsa det än.
– Jag tycker inte att partiet är trögt, det kan jag inte påstå. Jag har ingen sådan överlägsen attityd till partiet, absolut inte. Partiet har gett oerhört mycket under de här åren som jag varit med, sedan 1941, vad är det nu? 65 år, det är en hel levnad. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gick med i partiet. Partiet har format mitt liv.

Det är många år sedan CH gick i pension. Men det verkar som om han aldrig vilar sig.
– Jag har skrivit en del böcker. Jag gjorde 30 intervjuer i två intervjuböcker som heter ”Kommunister”. Sedan en bok som heter ”Sverige i imperialismens nät” som jag fortfarande tycker är väldigt bra, som skildrar hela den här utvecklingen internationellt och Sveriges roll. Och jag har gett ut en del andra skrifter också. Jag har inte varit lat.

Lena Malmberg

kärlek är

1. inte helt olikt wingsuit, en delikat balans mellan himlen och en nyzeeländsk klippvägg

2. eventuellt inte den viktigaste delen av livet utan snarare mer av ett inslag

3. ganska likt en räkmacka på snabbtåg x2000 mot Göteborg, det vill säga, fabriksgjord, kortvarig och med en prislapp på cirka 189 kronor

4. verkligen något vi borde testa

5. endast kul om det innehåller minst tre personer och många hinder

6. att vara gift sedan man var 15 och liksom bara stoiskt acceptera det

7. ett samtal utan lyssnare

8. glass, glass, smältande glass som på sikt blir till vatten

9. väldigt fint (och gulligt)

10. när Tao Lin och Megan Boyle för att rädda sitt stagnerande äktenskap under ett kort ögonblick övervägde dubbelsjälvmord som ett slags sista gemensamt konstprojekt

11. att vilja dö exakt samtidigt

12. att bara välja en eller två eller tre av alla kukar

13. att vinna över den andra; då har man vunnit

14. att alltid komma galopperande i något slags risig Opel

15. att gå på en dejt utklädd till den andre

16. att vi hela tiden ska hålla på och raka oss framför olika speglar utan att brista ut i skratt

17. att åka till Köpenhamn för att ”testa en relation” i en säker miljö

18. att ge någon något man inte har, till någon som inte vill ha det

19. skrämmande språkbaserat

20. jag vet inte, typ en vag mänsklig upplevelse som vid närmare granskning blottar ett fantastiskt tomrum

21. ganska kul, helt okej

22. något jag helst aldrig pratar om

23. något som pågår även i väldigt små byar i norra Värmland

24. känslan av att resa ett sandslott ihop och sedan inse att i stället för sand är det the bones of the dead

25. en väldigt bra och rörande text i ett socialistiskt forum

26. att vi turas om att hugga varandra med kniven

27. att vi inte vet vad vi gör men vi gör det ändå

28. att vi vet mycket väl vad vi gör men vi gör det ändå

29. extremt lågt hängande frukt till den grad att det kanske bättre likställs med bulgarisk svarttryffel

30. när Andrei Bely lyckades skildra både ljudet och känslan av att dricka champagne utan att använda ordet champagne

31. ett förbjudet ord i vissa kretsar

32. mycket vackrare på danska: kaerlighed

33. att man, mycket likt två visselpipor, turas om att ropa varandras namn från var sin sida sjön

34. på något märkligt sätt ”bortom lustprincipen”

35. att tältet brinner

36. att vi, alla tre, blir kvar i tältet

37. att vi överlever plastbitar brända

38. att nödgas börja om för evigt

39. att skydda någon från det franska språket

40. en isbit 30 meter under tungan

41. något Sapfo uttryckte flera gånger

42. ditt ansikte för nära mitt för att höra vad du säger

Jonathan Brott

Poet, författare och redaktör för tidskriften L’Amour – La Mort.

Vi ger varandra mer kärlek än någonsin tidigare – åtminstone räknat i hjärtemojis. Men en rad floppade turnéer och lanseringar visar svart på vitt vad man alltid kunnat misstänka: att kärleken på nätet är en bubbla som kan brista när som helst.

Det är den tiden på året nu. Spotify wrapped-tiden, alltså.

Förutom att medföra exponering för sina medmänniskors mest spelade låtar i sociala medier, finns det knappast någon bättre illustration än denna nyuppfunna högtidsdag för hur kapitalismens primära kärleksspråk har blivit klick.

Love language är det allra senaste inom pseudovetenskapliga psykologiska teorier med samma navelskådande isbrytarpotential som horoskop. Det är en konstig idé som går ut på att varje människa bara har ett specifikt sätt att uttrycka kärlek på, och inte kan ge eller ta emot omtanke på något annat vis. Men denna teori går alltså även att applicera som kritiskt analysverktyg på det digitala konsumtionssamhället. För Spotify förstår ju inte att jag hatlyssnat på Katy Perrys senaste album.

Poeten och kulturmannen Elis Monteverde Burrau döpte en gång en dikt till ”Hello Kitty har ingen mun utan talar från sitt hjärta”. Samma sak går att säga om oss som sociala medier-användare. Absolut, kommentarsfunktionen finns där för åldermän och sociopater, men vårt huvudsakliga kommunikationsverktyg är ju som bekant gilla-knappen, på Instagram än i dag i form av just ett barnsligt stiliserat rött hjärta. Och strömningar, klick, visningar och gillamarkeringar tolkas undantagslöst som kärlekshandlingar av de företag som samlar in vår användardata.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner. Men fenomenet Spotify wrapped är inte det enda exemplet på hur den uppmärksamhet som de digitala jättarna gjort till sin affärsidé att kvantifiera tas som intäkt för uppskattning och intresse, snarare än förströdd likgiltighet eller aktivt ogillande.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner.

2008 lanserade tidskriften Wireds grundare Kevin Kelly en teori som blivit mycket spridd. I en essä argumenterade han för att det bara krävs att en upphovsperson samlar tusen engagerade, betalningsvilliga fans för att kunna överleva ekonomiskt, och att tusen ”kvalitetsfans” av den anledningen också är att föredra framför en stor, men oengagerad, publik. Den här teorin har visat sig stämma åt ena hållet när det gäller företeelser som insamlingar och Substack-journalister. Men den är lika träffsäker åt andra hållet.

Mumblerap-stjärnorna Lil Durk och Lil Baby har över en miljard spelningar på sina största hits, de största låtarna på deras respektive senaste album har flera hundra miljoner lyssningar. Ändå behövde båda dessa artister i fjol ställa in halva sina USA-turnéer på grund av undermålig biljettförsäljning. Samtidigt som musikskapare måste förlita sig allt mer på turnéer för sin inkomst och biljettpriserna skjuter i höjden, tycks det alltså inte finnas några garantier för att de som gärna lyssnar på musiken nästan gratis faktiskt är tillräckligt intresserade av den för att betala för sig.

2019 försökte den Miamibaserade influeraren Arii med två miljoner instagramföljare lansera ett eget t-shirtmärke. Hon började med att på prov släppa 36 tröjor, men kunde inte förmå sina förmodade fans att köpa ens så många, och klädmärket lades ned.

Konstnären och skribenten Joanna Walsh har gjort poängen att de digitala plattformarna är binära till sin natur. Man kan som användare inte förhålla sig obrytt eller ambivalent utan uppfordras till att ta ställning: gillar jag det här eller gillar jag det inte? Samtidigt är det förstås inte så dikotomiskt vi faktiskt förhåller oss till innehåll, och plattformarnas mätverktyg är därför trubbiga och missvisande. Författaren och konstnären Jenny Odell skriver att ”vad uppmärksamhetsekonomin tar för given är kvaliteten på uppmärksamheten, eftersom den liksom alla moderna kapitalistiska system föreställer sig sin valuta som enhetlig och utbytbar. ’Enheter’ av uppmärksamhet antas vara odifferentierade och okritiska.”

Läs mer

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Kultur • 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Att först betrakta den varierade och svårdefinierade förnimmelsen uppmärksamhet som något mätbart, och därefter använda sina egna verktyg för att mäta den, säger alltså inte nödvändigtvis någonting alls om värdet av uppmärksamheten som mäts. Att passivt exponeras för en sak är inte detsamma som att aktivt uppmärksamma den, en effekt som förstärks av algoritmgenererade flöden och innehållsförslag.

Sociala fenomen som uppskattning, stöd och engagemang flyter via de digitala plattformarna allt mer samman med konsumtion. Uppmärksamhetsekonomins transaktionella syn på kärlek vill göra gällande att interaktion per automatik är positivt laddat därför att all interaktion är möjlig att omvandla till pengar. Men trots att Spotify förstås tjänar även på att jag strömmar Taylor Swifts ”The tortured poets department” enbart för att få mina fördomar om hur dålig den är bekräftade, kanske det i slutändan är till plattformskapitalismens nackdel att den begränsat sig till ett enda kärleksspråk.

Teknikskribenten Tim Hwang har hävdat att vi står inför en subprime-kris i uppmärksamhetsekonomin, där bubblan av lågkvalitativ uppmärksamhet som det handlas med på börsen för digital reklam är på väg att spricka. Tusen kärleksfulla fans kommer alltid att slå en miljon obrydda klick.

Saga Cavallin

Författare och frilansande kulturskribent.

Vi på landsbygden kräver inte mycket mer än en pizzeria och en fungerande röntgenapparat. Men den urbana vänstern verkar ha glömt bort oss – trots att frågan om Sveriges utarmning är mer explosiv än på länge.

Låt oss gå rakt på sak: 2020-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera landsbygdens besvikelse.

Orden är en travesti på Karl Vennbergs klassiska dikt ”Sju ord på tunnelbanan” från 1971. På en gång kan man höra storstadsvänsterns invändningar: ”Lycka till med att omvända rasistiska plåtslagare som tjänar storkovan! Bättre att satsa på att få kvinnorna i förorterna att rösta rött.”

Och visst, att omvända rassar är meningslöst. Men inte ens i min lilla by på Skaraborgsslätten, där Sverigedemokraterna är största parti, träffar jag särskilt många. De flesta ogillar ojämlikhet och snyltare, vill kunna röra sig fritt och inte bli rånade vid pumpen.

Det finns en storstadsvänster som verkligen inte förstår det – som tror att vischan består av en xenofobisk arbetararistokrati, vilket gör beteckningen ”woke” missvisande. Denna vänster har aldrig varit ”vaken”.

En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.

Landsbygdsfrågans tid är nu. Och hos oss i Sverige har missnöjet en särskilt explosiv potential. Vi har störst landsbygd i EU efter Finland. 2,4 miljoner människor lever i utpräglade landsbygdskommuner. 2016, då mätningen gjordes, talade vi mycket om saken i samband med SD:s framgångar. På den tiden gick 9 av 290 kommuner med underskott. Sedan dess har drastiska förändringar skett – till det sämre. 2024 beräknas nästan hälften gå med underskott, och de stora besparingarna tycks oförmögna att rå på inflationen. Bilden är dystopisk: på flera platser är samhället så nedmonterat att invånarna inte ser skymten av blåljuspersonal när de behöver den.

Om vi tycker att rostbältet ställt till det i den amerikanska politiken bör vi städa på egen bakgård innan samma sak händer här. En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.

Några som har fattat detta är Reformisterna. I rapporten En ny landsbygdspolitik för Sverige konstaterar man att Socialdemokraterna inte gjort ett omtag i frågan sedan Gunnar Strängs tid som jordbruksminister på 1940-talet. Likt Shakespeares Macbeth har man larmat och gjort sig till – men inte förändrat ett dyft. Det är en välkammad rapport, inspirerad av Joe Bidens Inflation reduction act. Den progressiva kärnan – likt den i IRA – är att gröna industrier ska belönas om de etablerar sig på landet och betala tillbaka till lokalsamhällena. Piska och närproducerad morot!

Många saker är simpla: vår mineralavgift är en av världens lägsta – idiotpolitik från Bildtregeringen – och att höja den, till bara 10 procent i ett första skede, vore en stor sak för de kommuner där man nu prospekterar. Sammantaget bildar dessa reformer – fullt genomförbara av en djärv regering – en samhällsförändrande helhet. Om endast hälften skulle genomföras skulle livskänslan förändras radikalt på landsbygden.

Det fina med oss lantisar är att vi inte begär särskilt mycket. Vi har valt bort storstadens hantverksburgare och vejpbutiker. Vi nöjer oss med en mataffär och en pizzeria. Däremot vill vi ha någon som kan röntga vårt brutna ben, en hygglig skola för ungarna, och någonstans att posta julkorten. Vi vill känna att det finns en omtanke om oss.

Läs mer

Hannes Vikberg protesterar utanför Karolinska sjukhuset i Huddinge, den 25 april 2024. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Ledare • 10 maj, 2024

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

När jag växte upp i Skövde på 90-talet fanns det ett ”fritidskort” som gjorde att jag kunde åka till Göteborg för en billig peng, vilket gjorde att jag aldrig kände mig isolerad. Det finaste med Reformisternas rapport är att den innehåller just en sådan omsorg: inspirerade av ”Deutschlandticket” föreslår man en Sverigebiljett med en särskild satsning på barn och unga. Likaså förespråkar man ett ”Sverigebränsle”, där staten upphandlar stora volymer biobränsle som man sedan kan reglera priset på. Att en progressiv regering även måste bry sig om tonåringarna som far runt mellan byarna med ”Rid mig som en dalahäst” dundrande i högtalarna är en central insikt.

Klart är att Reformisternas rapport bör göra Vänsterpartiet gröna av avund. Det är svårt att tänka sig att detta utpräglade storstadsparti skulle kunna producera något lika genomtänkt i landsbygdsfrågan. I takt med att ämnet blir mer explosivt – för det kommer det bli – krävs dock ett större engagemang. Varannan svensk bor i villa. Det beror i mycket liten utsträckning på storstädernas rika förorter. Snarare på att vi är ett land av slättmark, kossor och obemannade butiker. Ett socialistiskt program för vischan är en överlevnadsfråga.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.

Förra året stämdes journalisten Mathias Wåg av den så kallade Förtalsombudsmannen, efter att ha pekat ut Dan Lindberg som nazist. Den friande domen överklagades till hovrätten – som fastslår att det är försvarligt att kalla en känd nazist för nazist.

– Jag ser det som en politisk seger. Förtalsombudsmannen ville ha en dom som de kunde rikta mot journalister och andra som skriver om dem, men den här domen kan de inte använda. Här stängdes en dörr för dem, säger Mathias Wåg (bilden) till Flamman.

När vänsterskribenten och journalisten stämdes förra året av den högerextreme aktivisten Christian Peterson, även känd som Förtalsombudsmannen, var tingsrättens besked tydligt: ”att inom ramen för en offentlig debatt, såsom på Twitter, påstå att någon är nazist” är inte straffbart.

Den Wåg kallat ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” var Dan Lindberg, tidigare Berner, som skrivit i Nya Tider och varit aktiv i både Nationaldemokraterna och Det fria Sverige. Han skapade rubriker redan 1997 genom att hålla en föreläsning på Umeå universitet med titeln ”Vad vill nazisterna?”, varpå han dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.

Christian Peterson, som själv har bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen, har under projektet Förtalsombudsmannen drivit och stöttat flera liknande stämningar. Flamman har med anledning av domen sökt Peterson, som meddelar att han ”tyvärr inte ger några kommentarer till vänsterextrem media”.

Mathias Wåg säger till Flamman att den högerextrema kampanjens mål varit att förvandla ordet nazist till ett nytt ”n-ord”.

– Om någon i NMR vill kalla sig själv nazist ska det vara okej, men ingen utom dem ska ha rätt att kalla NMR nazistiskt, säger han.

Han hänvisar till att Peterson själv beskrivit projektet så, vilket även DN rapporterat om.

Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse.

Tingsrättens dom överklagades till Svea hovrätt, som på torsdagen meddelade att Mathias Wåg återigen frias – på tre av fyra punkter. Att specifikt nämna att Dan Lindberg dömdes för dråp 2003 ansågs däremot inte ha varit tillräckligt relevant eller allmänintressant, och ledde till en bot för förtal.

Percy Bratt har över 40 års erfarenhet som jurist, och var en av Mathias Wågs advokater i hovrätten. Han menar på att domen i sin helhet rimmar väl med svensk förtalslagstiftning, där en person kan dömas för förtal även för sanna uppgifter.

– Vi har en ganska ovanlig konstruktion, men en som jag tycker att det finns skäl till. Bedömningen är alltid en avvägning, i ena vågskålen lägger man intresset för integritetsskydd och i den andra allmänintresset.

Mathias Wåg har ingen invändning mot att bli fälld på en av punkterna. Han har inte heller velat förtalsanmäla Christian Peterson tillbaka, även om han sett en tydlig dubbelmoral.

Läs mer

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ledare • 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

– Det skulle kunna bli en sån jävla pajkastning, men han sitter ju och tar upp gamla domar från början av 90-talet där ”den grovt kriminelle Wåg” fått 900 kronor i böter för att ha blockerat trafiken. De bryr sig inte om Dan Lindberg heller, och har själva kallat honom ”trailer trash-nasse”. Det finns ingen moral i detta, det handlar bara om att hitta redskap som skadar.

Mathias Wåg ska betala 5 000 kronor i skadestånd för dråpuppgiften. Vad notan blir för Förtalsombudsmannen är han inte säker på – men han menar att förlustaffären är ett faktum.

– Redan i tingsrätten hade de betalat 50 000 kronor för att få till det här mot mig. Nu är det uppe i hovrätten och jag har fortfarande bara fått böta 5 000. De kan inte hålla på så här.

Att försöka dra in kritiker i påfrestande rättsprocesser och samla böter på hög är en utstuderad strategi, menar Percy Bratt.

– Det ska bli en hotbild, som ska avskräcka den typen av granskningar som Mathias har gjort, trots att de är relevanta och viktiga.

Han påminner om att Dan Lindberg under lång tid verkat i offentligheten och deltagit i samhällsdebatten, om än under pseudonym.

– Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse. Målet är i allt väsentligt en framgång för yttrande- och informationsfriheten. Det skickar en tydlig signal att de har, och ska ha, starkt rättsligt skydd.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Det är bra att Lotte Lasersteins mästerliga journalistporträtt hamnar i en offentlig svensk samling. Men vad gör en tuff Weimarbrud bredvid Gustav III och Carl Bildt?

Första, andra, tredje – pang! Så gastkramande och miljardrasslande som på de internationella auktionshusen blir det sällan i Sverige. Men förra onsdagen hade jag gärna varit med på Bukowskis på Arsenalsgatan i Stockholm. Då utauktionerades ett verk från 1929 av tysksvenska stämningsmålaren Lotte Laserstein. Utgångspriset – en miljon kronor – var friskt vågat för en konstnär som återupptäckts så pass nyligen.

Jag såg verket när det visades på Moderna museet här om året och kunde då bara konstatera att det har allt. Snygga kläder, subtila tecken på tidens nya kaxiga kvinnlighet och en atmosfär tjock av Weimar-optimism. Den paranta damen ser ut att vara mellan 30 och 40 år och bär svart klänning och en extravagant hatt med ett brätte som kastar en intressant skugga över ansiktet. Framför ena ögat sitter en monokel fastklämd, ett närgånget granskande öga som genomskådar något vi andra inte ser.Kroppshållningen är avslappnad och utan pose. I bakgrunden syns ett fashionabelt par. Kanske är de på en utställning.

Porträttet klubbades efter intensiv budgivning för nära sex miljoner kronor. En sensation. Precis som själva den porträtterade journalisten och följetongsförfattaren, som brukade underteckna sina texter med den fyndiga pseudonymen Polly Tieck, det vill säga politik.

Lotte Laserstein (1898–1990) var den perfekta observatören av det queera Berlin. Ung, lesbisk och del av framtidens progressiva elit. Ett ögonblick i tiden, som man säger. Bara några få år senare gör Hitlers lagar att Laserstein inte ens har rätt att äga målarfärg. En tuff gallerist i Stockholm, Signe Schultz, fattar galoppen och bjuder in henne att ställa ut. Mycket talar för att det var en dold räddningsaktion. Vernissageinbjudan visar på en utställningsperiod runt jultid – en säsong då gallerier oftast har semesterstängt. Berlin återsåg hon aldrig mer. I stället etablerade hon sig som konstnär i Sverige där hon dock aldrig heller riktigt räknades in i den svenska samtidskonsten.

Läs mer

Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.

Kultur • 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Det är glädjande när det går att ”rätta till” historien och revidera ett kulturarv med retroaktiva förvärv, så som nu skedde när Nationalmuseum lade det vinnande budet. Enligt museet ska verket ingå i Statens porträttsamling. Det är däremot synd. Med en rad olika fonder att ösa ur, har Nationalmuseum helt andra förutsättningar att köpa in konst än Moderna museet, där Laserstein äntligen borde få en plats mitt emellan de nysakliga Otte Skölds och Einar Jolins svala skildringar av urban världslighet, och Vera Nilssons och Siri Derkerts expressionistiska samhällsengagemang. Laserstein är modernist och hennes verk ger en fördjupad bild av det svenska konstlivet med alla dess band till omvärldshändelserna och de strömningar de gav upphov till.

Nu kommer porträttet av den tyska flappern och skribenten tryckas in i en porträttsamling som myllrar av så disparata personligheter som Gustav III, Carl Bildt och Ingmar Bergman. Hela den fascinerande historiska kontexten går därmed förlorad. Dessutom är det absurt att en målning från 1929 inte självklart hör hemma på Moderna Museet, till vars samling ännu inga betydande verk av Laserstein har hittat.

Men det är så klart – man får vara glad för det lilla.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.

Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.

På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.

Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.

I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.

Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.

Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.

(mer …)

Carl Dürnberger

Rojin Pertow ser Steve McQueens nya ”Blitz” – och blir deppig av att se ett gyllene tillfälle att skildra barn i krig fladdra håglöst förbi.

Jag har inte en enda gång blivit överraskad av Stockholm filmfestival. Och då har jag bevakat den sedan 2016. Festivalen står alltjämt i en stadig lillebror-skugga jämte den mer fingertoppskänsliga kusinen i Göteborg.

Medan Göteborg ofta lyckas lyfta fram ett aktuellt tema, är det mer obegripligt varför eller om det ens finns någon gemensam nämnare i Stockholms-programmet. Det trots att tappra volontärer och korttidsvikarier kämpar med allt de har för att få ihop en festival. Rörigt, kan det välvilligt sammanfattas.

Det kan även sägas om den brittiske regissören Steve McQueens senaste storverk Blitz, visad i den anrika biografen Skandias vackra 1920-talssalong.

Blitz utspelar sig i London under blitzen, det vill säga de bombräder som tyskarna genomförde över staden mellan september och november 1940, och följer pojken George (Elliott Heffernan) som så många andra barn blir evakuerad från London av sin mamma Rita (Saoirse Ronan). Men George finner sig inte i att bli ivägskickad och hoppar av tåget som ska föra honom till säkerhet. Vi får sedan genom hans ögon följa kampen för att ta sig hem parallellt med Ritas tillvaro hemma i London.

Produktionen är halvlyxig. Apple, som har bekostat kalaset, har velat ha en storfilm men de har inte löpt linan ut. Det finns en del snygg dataanimering men den hisnande känslan av att sväva över London som man kunde förvänta sig, uteblir. Typiskt lågbudget.

Manusförfattaren och regissören gör även de några märkliga val. Exempelvis den gode vakten Ife (Benjamin Clémentine) som under gråtmilda former, komplett med stråkar, tar den vilsne George i handen och för honom till ett skyddsläger för att sedan bara försvinna ut ur historien. Varför skjutsade han inte hem George i stället?

Likaså undrar jag vad som är grejen med de Dickenska juveltjuvarna som kidnappar George och tvingar honom att krypa in i små utrymmen för att länsa butiker på värdesaker. Sådana frågor uppkommer titt som tätt, vilket bryter filmens gyllene regel om tilliten mellan film och verklighet.

Jag ville så gärna älska Blitz. McQueen är bäst när han som i tv-antologin Small Axe låter handlingen flyta med i ett slags filmad vardag. Han försöker göra det med Blitz också men under filmens första av två timmar (!) är det som att isolerade händelser staplas på varandra. George träffar på ett persongalleri på sin väg hem, varav de flesta inte direkt spelar någon roll för historien, för han springer ifrån dem jämt. På Ritas jobb bubblar kvinnorättskampen men tar inte fart.

Först i andra timmen lyfter det när George på sin färd hem flyr undan bomberna ned i tunnelbanan tillsammans med tusentals andra där han tillbringar natten på rälsen mellan sovande kroppar. Här når McQueen den eftertraktade närheten mellan film och publik. Även i skildringar av vardagen för den svarta befolkningen i London briljerar han. Särskilt starka är scenerna på nattklubben Café de Paris, som sedan bombades sönder och samman, där danssugna svarta och vita Londonbor svettades ihop. En scen där Georges svarta pappa misshandlas när han tillsammans med Rita är på väg hem en natt är kväljande i sin råa realism.

I slutet av visningen lyssnar jag på en intervju mellan vd:n för Svenska Filminstitutet Anna Croneman och regissören själv. Det ska finnas en viss nerv i att uppleva en sådan scenintervju live, i stället för att till exempel se den på länk. Men tji fick jag.

Mot slutet hettar det dock till, när en man i publiken oombedd tar ordet för att säga att han upplevde det som märkligt att just ha sett en film om barn under andra världskriget utan att med ett enda ord kommentera situationen i Gaza. Så när Anna Croneman försökte stänga ned samtalet säger McQueen: ”Låt honom prata klart”.

Jag kände hur hela publiken liksom jag spetsade öronen. Bara för att få svaret: ”Det är krig på många ställen i världen, och det är hemskt.”

Besvikelsen.

Rojin Pertow

Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen.

Det kan inte ha undgått någon att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) den 21 november 2024 på yrkande av åklagaren beslutade att Israels premiärminister och tidigare försvarsminister skulle arresteras – vad som i svensk straffprocess motsvarar ett beslut om häktning i någons frånvaro. Beslutet kan i sin helhet studeras här.

Grunden för domstolens beslut var att de två befunnits vara på sannolika skäl (”on reasonable grounds”) misstänkta för dels brott mot mänskligheten, dels krigsförbrytelser i samband med den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza.

I Sverige och omvärlden har kommentarer följt två huvudspår: Israels vänner, som Mats Skogkär i Bulletin och Alice Teodorescu Måwe i Studio Ett, kallar beslutet politiskt, ett uttryck för antisemitism och ett underkännande av Israels rätt att försvara sig.

Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras

Den andra sidan pekar på domstolens oberoende ställning och vikten av att upprätthålla den internationella rätten och respekten för rule of law. Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras, menar jag, vägledd av min mångåriga erfarenhet som domare i Jugoslavientribunalen i Haag (ICTY), som tillämpar samma rätt och straffprocess som ICC.

En del kritiker lyfter också att andra politiska ledare, i Syrien och Kina, inte åtalas. Detta kan avfärdas med att varken Syrien eller Kina omfattas av ICC:s behörighet, liksom att tu quoque eller ”whataboutism” inte är ett folkrättsligt giltigt argument.

I beslutet tillbakavisade domstolen också Israels invändning, att ICC saknade behörighet i saken, genom att slå fast att staten Palestina anslutit sig till Romkonventionen, grunden för ICC. Därmed faller såväl Gaza som Västbanken under dess jurisdiktion, även om Israel som icke-part till Romkonventionen inte erkände domstolen.

I ett separat beslut samma dag beslutades att den högste ledaren för Hamas militära gren, Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri (även kallad Deif), skulle häktas i sin frånvaro för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen noterade att det fanns uppgifter om att denne inte längre var i livet, men att det inte kunde fastställas att så var fallet.

Det bör noteras att dessa beslut av ICC intet har att göra med vad en annan internationell domstol, också i Haag, samtidigt prövar. Den Internationella domstolen (ICJ), ett FN-organ som inte sysslar med brottmål utan endast mål mellan stater, har på en inledd talan av Sydafrika påbörjat en prövning av huruvida Israel gjort sig skyldig till folkmord enligt folkmordskonventionen, en prövning som kommer att ta ett antal år att slutföra.

Konsekvensen av ICC:s beslut om häktning av de tre namngivna är att alla parter som anslutit sig till Romkonventionen, och dit hör bland annat Sverige och huvuddelen av EU:s medlemsstater, har en skyldighet att gripa de i sin frånvaro häktade om de anträffas på statens territorium. Utanför ICC står bland annat USA, Ryssland och Kina. Putin har dock på motsvarande sätt förklarats häktad i sin frånvaro av ICC för krigsförbrytelser i Ukraina, som är statspart vilket ger ICC behörighet.

Läs mer

Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe har trätt fram som regeringens mest lidelsefulla försvarare av Israels krigsbrott. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Ledare • 25 november, 2024

Bakom KD:s Israelstöd döljer sig fanatismen

Det bör också påminnas om att ICC enligt Romstadgan är komplementär till vad en stat själv kan åstadkomma vad gäller lagföring för de brott som omfattas av stadgan. En rättsstat, vilket Israel är, kan förväntas själv lagföra krigsförbrytelser. På en terroristorganisation som Hamas finns inga sådana förväntningar. En grupp högt uppsatta militärer och civila från Natoländer menar i en inlaga att Israels försvarsmakt (IDF) visar en god vilja och förmåga att respektera den humanitära rätten, men denna bedömning ändrade alltså inte domstolens häktningsbeslut. Det framgår inte om ICC i detta fall prövat frågan om komplementaritet eller om Israel ens fört fram saken.

Beslutet om häktning av Israels politiska ledning innebär visserligen inte att saken är avgjord, utan oskuldspresumtionen gäller. Det är åklagare som i ett senare skede om och när saken prövas vid en förhandling bär den fulla bevisbördan för påståenden om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Vi alla bör dock välkomna ICC:s beslut som ett uttryck för vad domstolen är avsedd att vara: en oberoende institution för att upprätthålla den humanitära rätten.

Krister Thelin

Jurist och tidigare domare i Jugoslavientribunalen.

Sverigedemokraterna får mest ära för Tidögängets synder – men låt oss inte glömma vilket litet men ettrigt extremistparti Kristdemokraterna är.

EFTERLYST.

Texten har prytt många artiklar om Benjamin Netanyahu på senaste, bland annat Amnesty, franska Liberatión och The Irish News. Detta sedan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdade en arresteringsorder mot den israeliska premiärministern.

Enligt domstolen har Israel använt svält som krigsmetod, samt begått brott mot mänskligheten som ”mord, förföljelse och andra omänskliga handlingar”. Även Hamas anklagas för människorättsbrott, inklusive sexuellt våld.

För de flesta är det enkelt att motsätta sig allt detta. Men inte för Alice Teodorescu Måwe. Den kristdemokratiska EU-parlamentarikern har under det senaste året axlat rollen som Sveriges mest nitiska försvarare av Israels krigsbrott.

I en radiodebatt den 22 november undrar hon varför domstolen utesluter Hamas, trots att ordern även är riktad mot Hamasledaren Mohammed Deif. Hon säger också att ledarna i Iran och Kina borde arresteras trots att det är omöjligt, då länderna inte har erkänt domstolen genom att skriva under Romstadgan. När ickeargumenten tar slut anklagar hon motdebattören Jonas Sjöstedt för ”judehat”. Man förväntar sig den här nivån på X, men knappast av en folkvald politiker.

Detta är bara veckor efter att hon föreslagit att nya medborgare måste erkänna Israel, det vill säga en teokratisk tankepolis. Jag blundar och försöker föreställa mig högerilskan om miljöpartiets Amanda Lind föreslagit att nya medborgare måste erkänna transpersoner, eller staten Palestina för den delen. Men beväpnade med helig vrede tillåter sig kristdemokrater vilka extrema positioner som helst.

Värst av allt är att Alice Teodorescu Måwe inte är ensam. Vurmen för Israel hos KD:s nuvarande ledarskikt har alltid varit påtagligt militaristisk. Under en studieresa med Kristdemokratisk Ungdom till Israel poserade Ebba Busch 2009 i en t-shirt från israeliska försvarsmakten samt framför en stridsvagn. På en tredje bild låtsades Teodorescu Måwes föregångare Sara Skyttedal skjuta med fordonets maskingevär. Detta var precis efter första Gazakriget och operation Gjutet bly, där minst 1 100 palestinier och 13 israeler dog. Man undrar vad hon låtsades sikta på.

Mot svenska småbusar vill Kristdemokraterna skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.

Den 29 augusti 2023, bara en dryg månad innan Hamas terrordåd och Israels markinvasion, fick blivande krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu besök av tio kristdemokratiska parlamentariker, som redan då lovade dra in stödet till palestinska flyktingorganet UNWRA. Partiet hann också träffa Judiska nationalfonden – en extrem bosättarorganisation – och skickade kvittot till riksdagen.

Så varför har Kristdemokraterna gjort sig till Israels mest fanatiska försvarare i Sverige? Bland enskilda företrädare finns säkert en genuin sympati för judar, men här finns också skäl som är både strategiska, ideologiska och religiösa.

För det första vill man dölja att man har allierat sig med ett högerextremt parti, som än i dag ständigt blir ertappade med antisemitiska uttalanden, utan att möta fördömanden från kristdemokraternas ledarskikt.

Dessutom har partiet gått i nationalistisk riktning och pekar ut muslimsk invandring som ett hot mot Sverige. För radikalhögern ter sig Israels krig som en kamp för den västerländska civilisationen mot islam, vilket förklarar varför även ett parti grundat av nazister kan försvara världens enda judiska stat.

Men för Kristdemokraterna finns även en religiös botten, inte minst med tanke på partiets kopplingar till pingströrelsen. Partiet samarbetar nämligen med nätverket ”Israel alliance network”, en proisraelisk kristen organisation som ser ”den moderna israeliska staten som uppfyllelsen av Guds profetiska löften om landet Israel till det judiska folket.”

Enligt Uppenbarelseboken ska hela världen vända sig mot Israel under de sista dagarna för en slutstrid mellan gott och ont, där ”Gaza ska besegras och kungen dödas.” För den kristna sionismen spelar palestinska rättigheter eller israelisk demokrati en underordnad roll – bosättningarna ingår i Guds plan för att återförena Judeen och Samarien med Israel inför Kristi återkomst. ”Alla som överlever ska tillbe Gud och förena sig med Israel.”

Denna millenariska sionism hörs även från islamister som den shiitiske teologen Hassan Nasrallah, som har sagt att Allah har samlat alla judar från hela världen i Palestina, ”där slutstriden ska äga rum”.

Ingen av dessa undergångsvisioner har nu levande judars bästa i åtanke. Ändå finner de en spegel även i den israeliska regeringen, vars finansminister Bezalel Smotrich, ledaren för högerextrema Religiösa sionistpartiet, öppet talar om ett Storisrael som inte bara inkluderar Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken. ”Enligt de vises bok ska det framtida Jerusalem utsträcka sig till [Syriens huvudstad] Damaskus”, mässar han, medan hans partikollega Simcha Rothman bjudits in till EU-parlamentet av kristdemokraten David Lega.

Läs mer

Benjamin Netanyahu tillsammans med de två ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, från de två högerextrema partierna Mafdal och Judisk makt. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Nyheter/Utrikes • 21 november, 2024

Internationell domstol vill gripa Netanyahu

Men det finns ingen gudomlig rätt till ett land för någon, det finns endast nu levande människor. De är dock av underordnad betydelse för kristdemokrater som Alice Teodorescu Måwe, vars heliga stridslystnad inte ens stannar vid 40 000 offer. Mot svenska småbusar vill partiet skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

En bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande dom. Straffen som delas ut är korta, även när återfallsrisken är hög. Frågan väcker raseri och rädsla bland kvinnor världen över – men vem har svaren? Flamman har intervjuat Östermalms unga app-entreprenörer, som tror på mobilen som självförsvarsverktyg.

2021 döms ”Nytorgsmannen” Fredrik Lundgren, tidigare Andreas Holm, till fem års fängelse för sju våldtäkter och en lång rad andra övergrepp. Mindre än tre år senare är han ute igen, och efter ett knappt halvår häktas han för nya våldtäktsmisstankar.

– I dag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer. Det känns inte som att det tas på allvar. Men fuckar du staten kan du få 30 år.

Cissi Nilsson, bolaget Cilias 26-åriga vd, tar en klunk vatten. Vi sitter mittemot varandra i ett inglasat mötesrum på ett av Convendums kontorshotell, nära Stureplan.

– Det pratas mer om gängkriminalitet fast fler kvinnor dör av våld i nära relationer. Det gör mig förbannad. Jag tänkte först bli politiskt aktiv och försöka ändra lagstiftningen, men insåg att jag inte kommer kunna göra det under min livstid. Det här är det snabbaste sättet att göra skillnad.

Att bli drogad under en utekväll för sex år sedan blev startskottet för appen Cilia, ”en larmapp med Räddare” – frivilliga volontärer, som kallas till ens gps-position när larmet aktiveras. Hotbilden är ett klassiskt överfall, men fler funktioner är på väg, anpassade till situationer där andra verktyg kan behövas.

Självsäker. Cissi Nilsson, 26, har tidigare varit med i TV-programmet Robinson och släppt popmusik. Foto: Pressbild.

– Alla har baserats på mina rädslor, vad som hände mig, och olika fall av våld. I nära relationer, överfallsvåldtäkter, i klubbmiljö, säger Cissi Nilsson.

Fallet där en våldtäktsman fick 840 000 kr i skadestånd inspirerade appens inspelningsfunktion, som sparar ljud krypterat i molnet när larmet trycks igång.

– I Sverige har 5 av 100 våldtäkter resulterat i en fällande dom de senaste fem åren, vilket är sinnessjukt. Det blir ofta ord mot ord, och i svensk domstol måste det vara bortom allt rimligt tvivel för att personen ska bli dömd. Har man ingen inspelning finns det nästan inget man kan göra.

Att registrera sig som räddare är gratis och kräver enbart BankID-identifiering, men den som vill använda alla appens funktioner får punga ut med 699 kronor om året. Än högre är prislappen för Cilias flaggskepp som fortfarande är i prototypstadiet: fashionabla smycken med inbyggt larm, för 800 till 2 000 kronor.

– Du undrar varför det här kostar pengar?

Cissi Nilsson avbryter en inlindad fråga om ”driftutgifter”, och går rakt på sak.

– Om inte jag hade utvecklat och tagit fram en attraktiv affärsmodell hade vi aldrig fått en investering, och då hade jag inte hjälpt någon. Med det sagt önskar jag att vi levde i en värld där överfallslarm inte behövdes över huvud taget, eller att det var något staten täckte. Tyvärr är så inte fallet, och jag ser det som att alternativet är att inte göra någonting.

Amy Hasinoff (bilden) är docent i kommunikation på Denvers universitet i Colorado. Med kollegan Rena Bivens släppte hon 2017 en studie med det provokativa namnet ”Våldtäkt: finns det en app för det?”, där 215 olika appar mot sexuellt våld granskades.

– De fokuserade på fall med okända förövare, vilket sett till datan är den minst vanliga typen. Trots det får de mest uppmärksamhet.

Forskarna var inte övertygade om att den vanligaste funktionen – larmknappen – skulle vara särskilt effektiv ens för att förhindra den typen av överfall.

– Ofta erbjöds en knapp för att ringa 112, vilket telefonen redan kan göra. Samtidigt marknadsförde man apparna som en helhetslösning på sexuellt våld som samhällsproblem. Vi var rätt skeptiska, berättar Amy Hasinoff för Flamman.

Konceptet med frivilliga räddare gör henne både nyfiken och tveksam.

– Jag stötte inte på det i några av apparna vi tittade på. Jag tror att det krävs mycket träning för att kunna rycka in och hantera en sådan här situation på ett bra sätt, speciellt en våldsam sådan. Tanken på att främlingar utan utbildning eller förberedelse dyker upp under ett pågående övergrepp oroar mig.

Hasinoff förklarar termen ”sekundär utsatthet” – trauma som inte kommer av själva övergreppet, utan av responsen eller andras agerande i samband med det, till exempel skuldbeläggning av offret.

– I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det. Jag är orolig att människor betalar för något de tror kommer göra dem säkrare, och att det som faktiskt händer är att en räddare dyker upp och eskalerar situationen, eller förvärrar traumat.

Cissi Nilsson menar att Cilia alltid uppmuntrar att man ringer polisen, om det finns minsta risk att man själv skulle kunna hamna i fara.

– Sedan kan vi aldrig hålla det över någons huvud att de måste ringa 112, men förslagsvis. Jag skulle inte heller säga att något trauma är värre än ett komplett övergrepp.

Med en överfallsvåldtäkt är ”hela syftet att de inte vill bli påkomna”, och ”oftast räcker det att du kommer dit och skriker och låter”, hävdar hon. Krav på utbildning skulle inte heller fungera, menar hon, då det riskerar att bromsa den snabba tillväxt man ser framför sig. Visionen bygger på en stor, kollektiv respons.

– Tillsammans är vi starka. En massa av människor är avskräckande, och därför har vi släppt appen först: för att hinna bli tillräckligt många. Vårt mål är att ha 20 000 användare när vi lanserar armbanden.

Målet är ambitiöst, men enligt Cissi Nilsson har man redan rekryterat 4 000 användare sedan appen släpptes i augusti. Hon beskriver själv Cilia som en ”reaktiv” lösning, och lyfter fram mer proaktiva projekt man samarbetar med och finansierar vid sidan om – stiftelsen Herhouse som hjälper våldsutsatta kvinnor att hitta boende, och organisationen Locker Room Talk som arbetar med unga tonårskillars kvinnosyn i skol- och idrottsmiljö.

I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det.

– Få appar riktar sig till förbipasserande, ännu färre till potentiella förövare. En app laddar du ned för att du är rädd. Min allmänna syn på sådana lösningar är att de kan vara bra som små delar av större projekt, men vi hade svårt att föreställa oss en app som i sig kan tackla problemet, säger Amy Hasinoff.

För att illustrera problematikens omfattning tar hon, precis som Cissi, upp att endast 0,5 till 2 procent av våldtäktsfall leder till fällande dom i USA.

– Jag tror förövare vet att de inte kommer att åka fast eller straffas. Vi har en kultur där nära en tredjedel av unga män uppger att de hade kunnat begå övergrepp, så länge de vet att de inte kommer bli straffade och ordet ”våldtäkt” inte nämns i studien, säger hon, med hänvisning till en studie på studenter från 2014.

– Det är ett djupt, fundamentalt fel i våra samhällsnormer.

Cissi Nilsson håller med om att det inte borde vara kvinnors ansvar att försvara sig.

– Samtidigt ser verkligheten ut som den gör, vill du då ha verktygen för att skydda dig själv även om det är fel att man ska behöva det? Jag kan ändå separera de två känslorna, och känner detsamma inför att det ska kosta pengar.

I samma kvarter som Cilia sitter det fler som kommit på liknande tankar.

– Alla som jobbar mot samma mål som vi – ökad trygghet – är omöjligen konkurrenter. Jag förstår att det låter klyschigt när man ändå är ett vinstdrivande företag, men om fler känner sig trygga finns det ju inga nackdelar, säger Lina Blomster till Flamman.

Hon är 29 år, före detta Securitas-vakt, och utvecklar appen Safepal ihop med sin mamma, veterankonsulten Angela Rossi. Många av funktionerna är snarlika, med både larm och inspelning. Användare kan även slå upp om Tinderdejten finns i brottsregistret via ”Trygghetskollen”, och be dem verifiera sig med BankID i förväg för att minska risken att bli ”catfishad” (lurad av någon med falsk identitet).

Appen kostar 49 kronor i månaden, och vilar mer på existerande sociala kontakter än att främlingar rycker in. Tanken har snarare varit att samla och underlätta taktiker människor redan använder för att känna sig tryggare: att ringa en vän, eller be sitt barn skicka ett sms när de kommit hem. Trots det är de etiska övervägandena sällan lätta, berättar Lina Blomster.

Läs mer

Medlemmar i Feministiskt initiativ på partiets valvaka i maj 2014.
Foto: Pontus Lindahl/TT.

Inrikes • 03 juli, 2024

Feminismens stora förfest

– När det gäller retorik som ”brottsförebyggande” eller ”förhindrande” tror jag man ska vara försiktig. I bästa fall finns apparna i tillräckligt många telefoner för att det ska bli en avskräckande effekt. Men innan dess är det svårt att beskriva det så, säger vd:n och fortsätter:

– Det är också viktigt att skilja på säkerhet och trygghet. Att säga att det här garanterar något kan skapa en falsk illusion av att man är säker, när man inte är det. Det är trygghetskänslan vi försöker förmedla.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

CH Hermansson, långa versionen

Lena Malmberg

42 definitioner av kärlek

Jonathan Brott

I brist därpå klickad

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Saga Cavallin

Rasmus Landström: Dags att Sveriges socialister tar traktorkort

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

Rasmus Landström

Mathias Wåg friades från nazistförtal: ”Finns ingen moral i detta”

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Liz Fällman

”Polly Tieck” passar inte på Nationalmuseum

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Paulina Sokolow

I Comanches hjulspår

Carl Dürnberger

Vad vill du, McQueen?

Rojin Pertow

Krister Thelin: Nej, ICC är inget politiskt verktyg

Bakom KD:s Israelstöd döljer sig fanatismen

Krister Thelin

Bakom KD:s Israelstöd döljer sig fanatismen

Internationell domstol vill gripa Netanyahu

Leonidas Aretakis

Säkerhetssektorns systerskap

Feminismens stora förfest

Liz Fällman

Lena Malmberg

Flammans veckobrev

Jonathan Brott

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Saga Cavallin

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

Rasmus Landström

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Liz Fällman

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Paulina Sokolow

Carl Dürnberger

Rojin Pertow

Bakom KD:s Israelstöd döljer sig fanatismen

Krister Thelin

Internationell domstol vill gripa Netanyahu

Leonidas Aretakis

Feminismens stora förfest

Liz Fällman

Flammans veckobrev