Rikard Warlenius, chefredaktör för Arbetaren, svarar mig i Flamman den 8 november, att man måste anpassa idéerna efter verkligheten. Det händer ofta i den dagliga fackliga verksamheten att man stöter på problem, vars lösningar inte alltid leder vidare utifrån den huvudsakliga fackliga visionen. Men vad är det för verklighet som de papperslösa blir kvar i, även om man lyckas få upp lönerna? Målet måste vara att papperslösa får medborgerliga rättigheter.
På den svarta arbetsmarknaden dominerar knappast några filantropiska arbetsgivare. I allt högre grad etablerar sig den organiserade brottsligheten på den. Skälet att anställa papperslösa är ju solklar, man får billigare och fogligare arbetskraft.
Att man på några håll lyckats få timlöner som ligger i nivå med kollektivavtal, tar inte ifrån den svarta arbetsgivaren hela kakan. Tvärtom kvarstår den stora vinsten att slippa betala sjuklön, arbetsgivaravgift och avgifter till pensioner.
Och inte minst: vinsten av att ha arbetskraft som befinner sig i total maktlöshet. De papperslösas särskilda utsatthet i arbetslivet är en effekt av avsaknaden av medborgerliga rättigheter. Förutom risken att bli utvisad innebär ju livet som papperslös att inte ha tillgång till skola för barnen, sjukvård, social trygghet och möjlighet att delta i demokratiska processer.
Warlenius frågar mig om jag tyckte att den fattiga bolivianen, som stannat efter turistvisumet gått ut, är en svartfot (”som ska skickas ur landet”).
Självklart är hon försatt i en hopplös situation och som vänstermänniska skulle jag aldrig moralisera över hennes val att stanna. Jag menar att ingen människa kan vara illegal. För att vara övertydlig: jag tycker att hon ska ha rätt att stanna i Sverige.
Vänsterpartiet strider för att de papperslösa ska ha rätten att stanna i Sverige.
Den hårda asylpolitiken som förts och den tillfälliga förändringen av utlänningslagen vi drev igenom med miljöpartiet, gav inte det resultat som var avsikten. Som Warlenius så riktigt påpekar är många papperslösa är här utan att ha sökt asyl. Vi anser att läget blivit så ohållbart för alla papperslösa att vi föreslagit en generell amnesti, för att ge dessa chansen att bygga en framtid i Sverige som en engångsåtgärd. Även de som inte har sökt asyl.
Vi har föreslagit i riksdagen att den som kan göra sannolikt att hon eller han varaktigt befunnit sig i Sverige sen den 1 januari 2007 ges permanent uppehållstillstånd. Vi anser också att barn till papperslösa ska ha rätt till skola där polisen inte får gripa dem, liksom att alla ska ha rätt till sjukvård. Oavsett skäl till att man befinner sig i Sverige utan papper.
Vi har också lagt förslag på arbetsmarknadens område, som att avkriminalisera arbetstagaren och att det är arbetsgivaren som ska straffas vid svart arbete. Men vi ser att om papperslösheten inte löser sig för stora grupper så riskerar vi att få en permanent uppdelning i A- och B-arbetsmarknader.
Vad jag saknar hos SAC är en politisk strategi. Att försöka göra tillvaron mer dräglig för människor som lever gömda och utan papper är ett viktigt humanitärt arbete, och många vänsterpartister och fackliga aktivister är, och har alltid varit, engagerade i sådant arbete. Men humanitärt solidaritetsarbete leder inte i sig till förändring.
Lika lite leder SAC:s strategi, att göra arbetslivet något snäpp mindre dåligt för de papperslösa, till någon lösning på grundproblemet – avsaknaden av medborgerliga rättigheter.