SAC:s engagemang i de papperslösas situation är lovvärd, det kan man inte ta ifrån dem. Men när de är i begrepp att upprätta ett register för arbetsgivare, där man kan anlita papperslösa till ett av facket fastlaget pris, är man helt fel ute. Villkoren blir inte anständigare för de papperslösa bara för att facket är med och agerar mellanhand. I själva verket bidrar SAC genom sitt register till att legitimera exploateringen av människor, vars huvudsakliga problem är att de saknar medborgerliga rättigheter.
Samtidigt avslöjar detta syndikalismens stora svaghet. En arbetarrörelse som inte har en facklig och en parlamentarisk gren blir helt rådvill, i ett läge där orsaken till problemen ligger på den parlamentariska arenan.
Att människor som borde ha rätt till asyl inte får det, är ett misslyckande för arbetarrörelsens partier – inte för facket. Däremot uppstår en rad problem för facket när människor saknar papper och därmed saknar möjlighet att kräva anständiga anställningsvillkor.
I den radikalare vänsterns kritik mot den solidariska lönepolitiken, missar vi ofta att den inte bara har lyft de lägsta lönerna, utan den har också sett till att slå ut branscher och företag som inte har en tillräcklig förmåga att betala anständiga löner. I samverkan med politiken har svensk fackföreningsrörelse lyckats skapa en arbetsmarknadsstruktur där den klassiska låglönearbetsmarknad, som vi ser i många andra industriländer, i stor utsträckning är borta.
När Rudolf Meidner lanserade den solidariska lönepolitiken så fanns även inom fackföreningsrörelsen rädslan för arbetslöshet. Det fanns diskussioner om att det var bättre med ett jobb för skitlön än arbetslöshet. Men den solidariska lönepolitiken, tillsammans med den fulla sysselsättningspolitiken och den aktiva arbetsmarknadspolitiken, skulle bevisa att de liberala teorierna om ”prissättning ur marknaden” var felaktiga. Hög sysselsättning och låg lönespridning har varit svensk arbetsmarknads signum.
När man sedan på 1960-talet skulle ta bort de särskilda kvinnolönetarifferna återkom diskussionen – det var för kvinnornas egen skull de skulle ha lägre löner. Samma argumentation hörs också idag, när de fackliga kraven är jämställdhetspotter och rätt till heltid. Men idag är det i stort sett bara arbetsgivarsidan och den politiska högern som påstår att rättvisa villkor för kvinnor skulle leda till arbetslöshet.
Nu ser vi alltså en facklig organisation som gör det till sin idé att acceptera en lönebildning för en grupp som ligger på en lägre nivå än den övriga arbetsmarknadens. För de papperslösas egen skull, som det heter. Detta i ett läge när allt den borgerliga regeringen gör, syftar till att skapa just denna B-arbetsmarknad. Och när borgerliga politiker blandar bort korten och gör asylfrågan känslig för den svenska arbetsmarknadskonjunkturen. Att den andra arbetarrörelsen, där LO och socialdemokraterna dominerar, har vaknat sent eller saknar vilja att se vad som måste göras är ingen ursäkt för att på detta sätt legitimera exploateringen av de papperslösa.
Den svenska arbetarrörelsetraditionen har alltid syftat till att se till att de som har svårt att leva upp till lönekartellens krav ska kompenseras så väl att reservationslönerna hålls uppe. A-kassans viktigaste funktion är ju att de anställda köper de arbetslösas tid, för att de inte ska stå till förfogande på arbetsmarknaden på ett sätt att de bedriver underbudskonkurrens. En fackföreningslösning för de papperslösa, under tiden vi måste bedriva en politisk kamp för en anständig asylpolitik, måste ligga i den linjen. I detta fall visar det sig att desperat ”göra något” inte är lösningen, det är tvärtom kontraproduktivt. Att man menar väl är ingen vidare ursäkt.