Vi kan kalla honom N. N hade ett arbete som han vantrivdes med. Inte på det vanliga sättet, där man suckar över jobbet, känner sig lite allmänt sliten eller inser att söndagsångesten numera är rutin. Nej, N:s arbete höll på att göra honom sjuk.
När det till slut började kännas som om det gällde jobbet eller livet räknade han ut att sparpengarna skulle täcka karenstiden för a-kassan. Han sade upp sig, levde några månader på nästan 80 procent av den tidigare lönen, innan han fick ett nytt jobb. Det var inget märkvärdigt jobb det heller, men det var ett där N kunde jobba och få vara frisk.
Historien om N är sann, men ligger ett antal år tillbaka i tiden. I dag hade det troligen inte gått att göra så. Akademikerförbundet SSR har nyligen släppt en rapport som visar att den högsta nivån som över huvud taget betalas ut av a-kassan numera ligger på ungefär samma nivå som försörjningsstödet. Försörjningsstödet, det som tidigare kallades socialbidrag, kan till och med i vissa fall vara högre, eftersom det baserar sig på faktiska kostnader för hushåll.
Det beror inte på att försörjningsstödet är högt. Tvärtom är det beräknat på att vara en sista livlina för den som inte har något annat. I stället är det taket i a-kassan som inte har höjts på tolv år. Bara en av tio arbetslösa får 80 procent av lönen, som är den egentliga tanken med försäkringen. Faktum är att bara fyra av tio arbetslösa alls får någon a-kassa. Medan en av sju som får försörjningsstöd får det för att de är arbetslösa. Det säger sig självt att arbetslöshetsförsäkringen knappt är någon försäkring värd namnet längre.
Någon kan bli provocerad av N:s historia. N är en av dem som den borgerliga alliansen gick till val på att bekämpa 2006. Då undrar jag; hade det varit ädlare att fortsätta arbeta och så småningom bli sjuk, kanske för livet? Förutom att det hade inneburit mer lidande hade det knappast varit billigare för samhället.
Dessutom pekar det mesta på att det dels aldrig funnits något systematiskt överutnyttjande av a-kassan. Dels på att idén om att fattiggöra arbetslösa för att ge dem incitament att hitta ett arbete är direkt kontraproduktiv. På arbetsförmedlingen prioriteras i dag oftare personer som har a-kassa i stället för dem med försörjningsstöd. Dessutom, påpekar SSR:s rapport, kan en arbetslös ägna mer tid och energi åt sitt arbetssökande om denne inte förväntas att parallellt ägna sig åt att sälja av ägodelar och vika ut hela sitt liv för bedömning på socialkontoret. Det är en myt att hungriga vargar jagar bäst. Hungriga vargar blir lättare utmattade och sjuka.
För att återkomma till N vore självklart det allra bästa om det inte fanns några arbetsplatser som var dåliga för de anställdas hälsa. Men det hänger också ihop med hur samhället ser ut. När fattigdomen lurar runt hörnet blir anställda svagare i förhållande till arbetsgivaren. Vi blir tystare och räddare. Fackklubbarna blir färre. Oseriösa arbetsgivare kommer undan med mer och har lättare att få och behålla personal. De tendenserna går också att se i SSR:s rapport. Det finns en grupp som får försörjningsstöd trots att de arbetar. Deras lön räcker inte räcker till, de väntar på lön, eller de får för få timmar.
Om det system som vi har med framförhandlade kollektivavtal mellan fackförbund och arbetsgivare ska fungera, krävs en stark försäkring vid arbetslöshet. Därför angår de låga nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen och socialförsäkringarna oss alla, oavsett om vi har ett arbete eller inte.