Stupstocken, Fas 3 och skräckhistorier från utförsäkrade. Solrosuppropet och dess ordförande Carina Wellton har varit en röst för sjuka och utförsäkrade och satt frågorna på dagordningen i ett helt avgörande decennium.
I veckan kom det oerhört sorgliga beskedet att Carina Wellton, ordförande i Solrosuppropet och ordförande i Vänsterpartiet Haninge lämnat jordelivet, 56 år gammal. Hon var alltid knivskarp i replikerna, hade alltid ett uppmuntrande ord till kamraten bredvid och ett rättvisepatos stort nog för oss alla. Carina Wellton kommer fattas vänstern och det ligger på oss som är kvar att bära Carinas kamp vidare.
När nyheten om hennes bortgång nådde sociala medier blev det snabbt väldigt tydligt hur viktig Carina Wellton var för en betydligt större publik än vänsterpartister. Det är inte så konstigt. Carina Wellton har varit en röst för sjuka och utförsäkrade under ett helt avgörande decennium.
Låt oss ta det från början.
Fredrik Reinfeldts och Ulf Kristerssons omstöpning av socialförsäkringssystemet var nära att förlora valet åt Reinfeldt 2010 – välförtjänt. Det tillsammans med skattesänkningarna är de reformer som förändrat det svenska samhället och arbetsmarknaden mest under de senaste decennierna.
Det som började med Påskuppropet mot utförsäkringar 2011 blev senare Solrosuppropet.
Med målsättningen att belysa de svagheter och missförhållanden som finns inom sjukförsäkringen satte man frågor som Fas 3 (den sista stationen i jobb- och utvecklingsgarantin som brukade gå under namnet förvaringen eller tvångs- och gratisarbete) och den ökända stupstocken (den tidpunkt man kastades ut från försäkringen) på dagordningen. Den dåvarande Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen pratade ofta om skattechock – Solrosuppropets medlemmar pratade istället om fattigchock. För det var vad systemet innebar för många.
De tragiska öden som följde av Försäkringskassans inhumana behandling av de som blev utförsäkrade syntes under några år väldigt ofta i tidningarna, delvis tack vare Solrosuppropet. Efter att Stefan Löfven bildat regering 2014, kom socialförsäkringsutredningen 2015 fram till att stupstocken skulle bort. Då sa Carina Wellton: ”Vi är försiktigt optimistiska, vi måste se vad den ersätts med innan vi hoppar av glädje” i en kommentar till Dagens Arena. Det gjorde hon rätt i.
Resultatet av att sätta ett kvantitativt mål för sjukpenningtalen blev som väntat inte att fler sjuka blev friska, utan att fler sjuka blev av med sin ersättning
Stupstocken försvann förvisso, men tyvärr har det hänt alldeles för lite med socialförsäkringssystemet sedan dess. Det är fortfarande dags att efter 180 dagar av sjukskrivning att söka sig till ett annat yrke (verkligt eller påhittat) om man inte kan utföra sitt gamla. 2016 satte regeringen dessutom ett kvantitativt mål för sjukpenningtalen. En genomsnittsmedborgare skulle ha max nio sjukdagar per år. Resultat blev som väntat inte att fler sjuka blev friska, utan att fler sjuka blev av med sin ersättning. Nu har regeringen omformulerat regleringsbrevet och tagit bort siffermålet om nio dagars sjukfrånvaro. Men utvecklingen som målet skapat rullar på. Fler och fler blir utan ersättning, läkarnas intyg om arbetsförmåga har inte samma legitimitet längre och desperationen ökar.
Faktum är att sjukersättningen (som tidigare benämndes förtidspension) håller på att försvinna som ersättningsform. 2007, året innan regeringen Reinfeldts reformer genomfördes, beviljades 41 000 personer sjukersättning. 2018 var den siffran 5 500 personer. Det har blivit svårare och svårare att uppfylla kraven för att få tillgång till ersättningen. Men det betyder inte att färre behöver den.
För dem som varit längst i systemen har försämringen kanske märkts tydligast. Men sjukförsäkringen berör oss alla. När löner och priser fortsätter öka, men ersättningstaken i systemen ligger kvar på samma låga nivåer som under Reinfeldts tid, så urholkas skyddet och tryggheten. TCO gjorde under förra året en undersökning av hur mycket en vanlig medelklassfamilj skulle få ut av trygghetssystemen vid plötslig arbetslöshet eller sjukdom. Resultatet var skrämmande. Exemplet var en familj där föräldrarna tjänade 35 000 respektive 25 000 kronor i månaden. Om den som tjänar bäst blir arbetslös försvinner dryg 12 000 kronor i månaden i disponibel inkomst. I sjukdomsfallet tappar familjen nästan 10 000 kronor.
Det var längesedan man fick 80 procent av sin inkomst av Försäkringskassan, om man säger så.
Socialdemokraterna har under sin regeringstid fortsatt berätta den destruktiva historien om att det är några som blir sjuka, ofta och länge, och att alla andra aldrig blir sjuka. Man har effektivt gjort skillnad på de sjukskrivna och de arbetande, precis i enlighet med Reinfeldts plan. Samtidigt som man förstört systemet för alla.
Men nu står vi mitt i stormen av en pandemi. Människor blir sjuka. Länge. Det avskaffade karensavdraget lät bra på presskonferenser, men innebar att försäkringskassans ersättningsnivåer blev smärtsamt tydliga för en bredare allmänhet. 400 kronor motsvarar definitivt inte det arbetsgivaren drar av från lönen.
Om det kan komma något gott ur den här pandemin är det kanske att fler inser skörheten i det system vi har nu och vikten av att bygga något helt annat. För Carina, för dig och för mig måste vi fortsätta kämpa för en mänsklig sjukförsäkring.
