Milos Formans drygt 40 år gamla Amadeus, baserad på en pjäs av Peter Shaffer, är fortfarande oöverträffad som musikfilm. Jag var 12 år när vår klass var på matinén och fick möta Tom Hulces pruttgarvande Mozart i hans resa genom samhällets alla lager i 1700-talets Wien, från kändisbarn till försmaken av berömmelse och det brutala slutet i en fattigmans okända massgrav. En resa mot avgrunden orkestrerad av hans nemesis Antonio Salieri, påeldad av missbruk och festande. Salieri var dåtidens älsklingskompositör och kejserlig skyddsling men född med en äregirighet som åt honom inifrån, och samtidigt klartänkt nog att uppfatta att den yngre konkurrenten kommit till världen med odödlig musik. 

Genialiteten i berättandet ligger hur Forman hela tiden utnyttjar Mozarts egen musik för att ge uttryck för Salieris känslor av hat, sorg, lystnad och inte minst – guds egen röst som han hör i ett klagande oboe-adagio. Bitterheten blir till pedagogisk motor i inträngandet i de flera hundra år gamla kompositionerna och förvandlar dem till relaterbara upplevelser. Amadeus-febern höll i sig i åratal och historien blev lika mycket ett soundtrack till åttiotalets individualism i rädslan att vara en Salieri, alltså en medelmåtta. 

I själva verket var kejsar Joseph II en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan.

När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp pjäsen igen låter de en cirkel slutas. Philip Zandén, som i sin späda ungdom spelade Mozarts roll har idag mognat till den förgrämde Salieri, en roll hans naturliga pondus bemästrar, även om jag får en känsla av att hälften av hans text hade räckt för att bottna i karaktärens mörker. Föreställningens finaste present till publiken är annars den lilla, men fullt tillräckliga ensemblen med kammarorkester, piano och förstklassiga operasångare som en medföljande inramning till ramberättelsen. Scenografin är återhållen med ett enda stort element som sänks ned från taket, antingen som en mörk kub, eller som en gigantisk kristallkrona, symbol för den gloriösa kejsarmakten.

Men med åren förändras man. Plötsligt är det en helt annan karaktär i dramat som träder fram och ger den gamla historien en ny mening, nämligen kejsar Joseph II, upplysningsmonarken som i filmen fäller de bevingade orden ”För mycket noter”, om Mozarts opera Enleveringen i seraljen. Både i filmen och pjäsen på Stadsteatern porträtteras han som en löjlig och vek figur med sina försök att uttala sig initierat om den nyskrivna musiken eller själv framför pianostycken med rasande brist på musikalitet. Per Anderssons kejsare är otroligt rolig i sin uppblåsthet och personifierar den världsfrånvända monarkins dekadens och förestående revolution med absolut gehör (ursäkta). ”Jag vill bada!” utbrister han varje gång han vill ta sig ur en obekväm social situation. Publiken tjuter av skratt. 

Kultur • 03 januari, 2024

Och ändå finns Frihetsteatern i Jenin

Samtidigt slår en annan insikt an i mig: är det inte kejsarens djupa engagemang för sin samtids kultur som är pjäsens huvudbudskap? Han bevistar repetitioner, engagerar sig i libretton, som han förstår griper in i liv och politik och kan få konsekvenser. På hans lönelista står några av Europas främsta konstnärer och musiker och hovets briljans räknas som en solid del av landets försvar och internationella respekt. Till och med en antiauktoritär punkare som Mozart får flera chanser.

Naturligtvis är Amadeus bara en saga där historiska personer använts för att ge liv åt klassisk musik och samtidigt säga något existentiellt om hur avund och ärelystnad riskerar att inte bara göra oss blinda för det nya, utan också kan döda det sköna mitt ibland oss.

Men jag kan inte låta bli att tycka att kejsar Joseph har fått en oförtjänt förnedrande roll. I själva verket var han en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan. Nog skulle det vara uteslutet att han skulle stå och skälla ut kulturarbetare för att vara en bortskämd elit som bara vill ha beröm och pengar? Eller att som nutidens regenter, Klarna-, Spotify- och Astra Zeneca-vd:ar lysa med sin frånvaro när orkestrar lägger ned, tak rasar in på museer och det hurras höviskt när några miljardärer strör kaffepengar till stöd för ett anständigt operahus i huvudstaden.  

Tänk om Parisa Liljestrand kunde vara lite mer som Joseph II? Hon kunde få vara hur fjantig som helst och hon skulle bli förlåten.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Chalamet med gitarr kommer till storstan och besöker sjuk folkmusiklegend på sjukhus, Chalamet framför en låt som rör tuffa killars hjärtan till tårar, Chalamet uppträder på sunkhak i ett kornigt 60-tals-New York. Chalamet blir upptäckt av girig judisk musikförläggare, blir kär i en tjej, dumpar tjej och blir ihop med en ny, mer känd tjej, blir härdad i hjärtat av branschens cynism, skaffar solglasögon och åker motorcykel, röker och dricker, hamnar vid ett existentiellt vägskäl där han riskerar att förlora allt. Chalamet segrar, spelar för ett publikhav och resten är – trumvirvel – historia. 

Så kan man sammanfatta en av årets mest förpratade Hollywoodfilmer, Like a complete unknown. Chalamets rollfigur är så klart musikern, artisten, lyrikern och Nobelpristagaren Bob Dylan, åren före och under genombrottet. Mycket av marknadsföringen har gått ut på hur sockersöta underbarnet Timothée Chalamet (Interstellar, Call me by your name, Dune I-II, Wonka) lärt sig spela och sjunga exakt som den 83-åriga legenden. 

Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting.

Spelfilmer om efterkrigstidens största rockmusiker är en karaktärsgenre för vår genomnostalgiska tid. Vi kan bara inte se oss mätta på när föräldra- och morfargenerationens skapade och hängav sig åt en ungdomskultur elektrifierad av uppror och vild kåthet, återuppleva hur det kan ha känts att för första gången höra det distade ljudet från en elgitarr klyva luften, med sångtexter om knulla, knark och krigsmotstånd. 

Filmen om den judiska pojke som lämnade Robert Zimmerman bakom sig och blev den amerikanska folkmusikens unga, vackra ansikte behöver inte vara ett ointressant ämne. Så det hela är nu upplagt som att det enda vi behövt vänta på är att Timothée Chalamet skulle födas så att han kunde ta rollen och det surmulet-förföriska ansiktet bakom munspelet. 

Med tanke på det rika materialet som finns att tillgå, med stjärnan själv i livet och en fet självbiografi i två band, är filmen som James Mangold åstadkommit mystiskt tom på berättelse. Och då är han ändå mannen bakom en av de bästa musikfilmerna någonsin, Walk the line, om den vid tillfället stendöda Johnny Cash. 

Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting. Kanske är jag bortskämd, men jag trodde att vi var färdiga med klyschan om den ensamma kill-nykomlingen som bara är sprängfull av lyrik och livsvisdomar, dinglande som mogna frukter.  

Essä • 01 juni, 2024

I öknen finns civilisationens spegel

Like a complete unknown är ändå njutbar och smart nog att utnyttja de tidlösa hitsens fulla potential, och dessutom vid rätt tillfällen. De vackraste och mest sensuella scenerna är de tillfällen då Bob Dylans vägar korsas med folksångerskan Joan Baez (Monica Barbaro). Här finns en kemi som inte ens verkar spelad. Episoderna där deras respektive konstnärskap flätas samman säger allt om folkmusikens kopplingar till rocken, till det lantliga USA som håller på att förvandlas till en krigsnation, om kvinnofrigörelse och om kärlek i största allmänhet. Kanske hade det varit en bättre idé att utveckla den fruktsamma kärlekshistorien mellan två stora konstnärer, än som valet nu blev, att låta fokus ligga på kampen mellan folkmusiken och den gryende rockrevolutionen. En kamp där Dylan visserligen hamnade i frontlinjen, men som knappast kan engagera en enda människa i dag.  

På albumomslaget Freewheelin från 1963 syns Bob Dylan gående på gatan med armen om en tjej. I filmen heter hon Sylvie och baseras på hans dåvarande flickvän Suze Rotolo. I en scen är paret på väg att bryta upp och stämningen är ung sårad kärlek. I frustration utbrister Sylvie: ”Vem är du egentligen, du berättar ingenting!” 

Jag känner mig exakt som den tjejen. På 2,5 timmar har jag inte fått veta någonting om Bob Dylan, men allt om hur många varianter av ”sug i blicken” som går att klämma in i en långfilm.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.