25 kvinnor av 58. Sex personer med utomnordiska namn.
När årets Sommarpratare presenterades i mitten av juni, såg listan ut som vanligt. Som den gjort i decennier. Jag gör en Exceltabell med tio års Sommarpratare. Av 574 namn har knappt 70 utomnordiska namn. 275 är kvinnor.
Det är en viss underrepresentation för kön och etnicitet, men ändå ganska okej.
Men så kommer vi till klass och yrke. Bland årets sommarpratare har vi nio författare, åtta musiker, sex skådespelare. I övrigt journalister, företagsledare, professorer, dramatiker, opinionsbildare och liknande. Några fler präster än vanligt. En enda sticker ut: den pensionerade sömmerskan Dagny Carlsson, som i första hand presenteras som bloggande 100-åring.
Ställ det mot de 30 vanligaste yrkena i Sverige. I min tabell hittar jag sex lärare, varav flera inte blivit framplockade av Sommarredaktionen utan som Lyssnarnas val. Jag hittar några kockar, alltid tillika krögare eller kändiskockar.
Det var det. 574 namn och knappt tio personer vars vardag ens liknar min.
Man behöver inte förespråka kvotering och millimeterräknande för att konstatera underrepresentation när merparten av befolkningen motsvarar 1,5 procent av sommarpratarna.
De vi ska lyssna på är entreprenörer, konsulter och kapitalister av olika slag. Allehanda akademiker och experter. Idrottsstjärnor, ambassadörer, regissörer.
Politiker har vi förstås inte hört nog av. Men då bara dem på toppnivå; lokala politiker och ideella partiaktiva göre sig icke besvär hos Sommarredaktionen.
Och som sagt; mest av allt förekommer artister, musiker, skådespelare, journalister och författare.
Finns det verkligen inte en enda musikkunnig taxiförare värd att lyssna på?
Det är självklart naturligt med överrepresentation av sistnämnda kategorier. Att göra lyssningsvärd radio kräver något särskilt vad gäller gestaltning, berättarförmåga och språkhantering. Sådana yrkeskunskaper har jag stor respekt för – men varför anta att en bankdirektör eller generaldirektör har ”det”?
Finns det verkligen inte en enda musikkunnig taxiförare värd att lyssna på? Skulle inte en hundintresserad ambulanssjukvårdare kunna fängsla oss i en timme med berättelser från vardagsdramatiken eller agilitytävlingarna? Finns det inget allmängiltigt i att möta företagsledarnas berättelser uppifrån med skyddsombudens erfarenheter underifrån?
Vad hände med kulturintresset inom arbetarrörelsen, med allt fler novelltävlingar i fackförbundspressen, bokprojekt, arbetsplatsbibliotek?
Och även inom kulturyrkena – finns ingen utanför mittfåran – en arbetarförfattare, en fackpressredaktör – som kan ha något att berätta?
Även om vi lyfter blicken från de direkta yrkestermerna, ignoreras vi även indirekt.
Sverige har ett extremt rikt föreningsliv, i stort och i smått. Våra företrädare borde vara intressanta även om vi inte är det som individer.
Men här blir istället urvalet ännu smalare. Sedan 2007 har endast tre större organisationsföreträdare varit Sommarpratare: LO-ordföranden och generalsekreterarna för Naturskyddsföreningen respektive FN-förbundet.
Jämförelsevis förekommer ”aktivister” som driver soloprojekt, och överklassfilantroper av olika slag, mer än dubbelt så ofta.
Utan att ha räknat åsikter på individnivå, är det ett otvetydigt mönster av borgerlig överideologi.
De som räknas i Sommar-världen är redan etablerade och oftast frifräsande individer – inte de starka individer som bottnar i kollektivet. Andra erfarenheter och tankar än de vi redan hört från salongerna räknas inte. Kollektiva kategorier och vardagliga erfarenheter finns inte. Demokrati, samarbete och folkrörelse är ointressant.
Det enda intresset som ”din” public service har av dig, utövas via Radiotjänst och licensavgiften.
