Att skjuta hästar
Kjell Eriksson.
Ordfront, 2015.
Jag kommer på mig själv med att gång på gång plocka ut textsjok ur Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar, och läsa raderna för sig själva. När han beskriver landskapet, dofterna av rosmarin, mandlarnas bitterhet och floden Ebros trögflytande metalliska massa infinner sig en melodisk känsla. Jag trivs i Kjell Erikssons språk, även om jag har svårt för hans objektifierande blick på Kvinnan, och blir trött på hans upprepade användning av ordet ”kåt”.
Framför allt trivs jag, fan som jag är av genren action, med att Kjell Eriksson skrivit vad som nästan skulle kunna kallas en action-roman om en verklig historisk tid, inbördeskriget i Spanien 1936–1939.
Först halvvägs in i boken kommer jag på mig själv med att inse att det hela är fiktion, att Kjell Eriksson har hittat på huvudpersonen Alfons/Alfonso, en ung kommunist från Sverige, som blir Spanien-frivillig brigadist. Jag läser och lever mig in i berättelsen som vore den sann. Jag berörs och gråter på flera ställen, just som jag gjorde under läsningen av George Orwells Hyllning till Katalonien. För skildringen av en antifascistisk kamp, med livet som insats, är naturligtvis berörande. Praktisk solidaritet, för Spaniens folk. Mot landägarnas tortyr och förtryck.
Boken ger en viss inblick i det inramande stormaktsspelet: Hur Hitler och Mussolini använde Spanien som övningsfält inför andra världskriget och hur omvärlden passivt lät det ske. Den skildrar också i viss mån fiendskapen mellan de olika delarna av vänstern, och hur den politiska kommunistiska retoriken långt ifrån alltid utgick från verkligheten. Ibland skrattar romanens karaktärer rentav åt sin egen propaganda, ironiserar över att någon skulle kunna tro att en liten tobaksaffär skulle kunna kollektiviseras, för att i nästa stund upprepa de inövade politiska fraserna. Men detta är inte vad som framför allt gör boken intressant. I stället dröjer sig två intryck kvar. Det ena är gestaltningen av alla de människor som gav sina liv i kampen mot fascismen och för Republiken, i Spanien:
”Jag kunde inte med stolthet och rörelse säga: jag minns Juan och Felipe, det var män från Andalusien, smidda i ett stycke, sanna människor, ordkarga, säkert analfabeter, undernärda sedan de låg i sina lindor, ammade av bleka mödrar, hårt arbetande sedan barnsben. De offrade sig för oss.
Det var som om de aldrig funnits. Namnlösa.”
Det andra är den psykologiska skildringen av huvudpersonernas växlande sinnesstämning i fält. Hur raseriet ena gången gör det möjligt att hugga en kniv i ryggen på en ung soldat, men hur meningslöst dödandet känns vid ett tillfälle då den döende fascisten visar sig vara från ens egen hemtrakt. Hur en av kamraterna kräks när ett anfall är över, och hur en annan skakar så att han knappt kan tända en cigarett. ”Han är skraj”, berättar en av karaktärerna om sin kamrat, ”varje sekund är han rädd för att bli lemlästad eller dö, och ändå har han förmått sig till att slåss.”
Action-genren kan vara känslosam. Där finns kärlek, spänning, hat, förtvivlan – men den skildrar nästan aldrig rädsla. Karaktärer som Nikita, Jason Bourne, Bond eller Natasha Romanoff visar aldrig den sidan av sig själva. Det är som om rädsla inte existerar. Som om de, som är kapabla att utkämpa strider, är oändligt modiga och därmed väsensskilda från oss vanliga darrande, ångestladdade stackare.
I Att skjuta hästar får rädslan plats. Ofullkomligheten. Alla lyckas inte klättra upp i kvarnen där de ska slå ut en fascistisk postering – en av killarna får firas upp med ett rep. Så som det är i verkligheten. Vi är olika, med olika förmågor och begränsningar.
Det, och dödens ständiga närvaro, ger boken tyngd – väcker en känsla av att det där, det kunde faktiskt ha varit jag.
