Förra veckan var första gången Eva Golinger träffade Carl Gershman, ordförande i National Endowment for Democracy, NED. Det skedde i Stockholms gamla riksdagshus. Det blev en märklig scen. Golinger, en av de internationella gästerna, gjorde ett kort inlägg från åskådarplats och blev utskälld av den amerikanske hedersgästen i panelen. Seminariet handlade om demokrati. Gershman hade redan sett till att Golinger, som rest från New York, inte fick delta i paneldiskussionen. Men hennes inlägg om vad NED sysslar med i Venezuela fick Gershman att tappa humöret. Senare ville Gershman inte heller ge hennes åsikter någon legitimitet som part i debatten ”Hur skulle det se ut om vi såg allt från två sidor?” sa Gershman. ”Skall vi se Zimbabwe från två sidor? Eller Ryssland?” Nej, hur skulle det se ut? På många sätt var det ett möte som skulle ha kunnat bli intressant. Den äldre, höklike Carl Gershman, som suttit ordförande i NED sedan starten 1984, är på många sätt USA:s ambassadör för demokratisering av världen, med en meritlista som innefattar lyckade regimskiften i Nicaragua, Serbien och Ukraina.
Den unga Eva Golinger, advokat och författare till The Chávez Code – Cracking U.S. Intervention in Venezuela (Editiorial José Marti 2005), är en av NED:s skarpaste kritiker. The Chávez Code är ett arbete som på ett systematiskt sätt går igenom hur NED agerat i Venezuela för att störta den demokratiskt valda regeringen.
Det finns inget erkännande från USA:s sida att man skulle ha deltagit i kuppen. Det finns inte heller något offentliggjort dokument som medger militär hjälp under kupper, med största sannolikhet eftersom det är ett brott mot internationell lag och betraktas som ytterst känsligt. Eva Golingers tes är att det ändå finns tillräckligt mycket dokumenterat för att betrakta USA som medskyldigt till kuppen mot Chávez: USA:s strävan efter regimskifte har varit ett omfattande, ihållande arbete med politiska, ekonomiska och militära medel. Golinger poängterar att hennes undersökning inte är fullständig. Myndigheterna använder en förhalningstaktik när det gäller att få ut icke-hemligstämplade dokument, och många dokument kommer att vara fortsatt hemliga. Det är också troligt att det kommer att ta mycket lång tid innan USA lägger korten på bordet och erkänner sin inblandning – i Chilefallet dröjde det 36 år.
Golinger har fått stor uppmärksamhet för sin bok. Till stor del tackar hon själv Pat Robertsson, den ultrakonservative pastorn som nyligen gjorde ett uttalande om att USA borde mörda Hugo Chávez. Chávez var en okänd person i USA fram till Robertssons uttalande. Efter uttalandet har Eva Golinger gjort 50 radiointervjuer om USA:s inblandning i Venezuelas affärer. Boken innehåller i sig tillräckligt kontroversiella dokument för att röna uppmärksamhet. Eva Golinger, som mottagit dödshot och sett antalet klienter minska på advokatpraktiken, inleder sin bok med ett konstaterande: det är farligt och kostsamt att lägga näsan i blöt.
Klädd som en advokat från någon tv-serie och med en stark amerikansk accent i spanskan. De korta meningarna och otåligheten ger ett övergripande intryck: Eva Golinger slösar inte bort sin tid. Och även om Venezuela, hennes andra hemland, är det fall hon studerat, är hon tillräckligt väl inläst på andra fall för att kunna jämföra tillvägagångssätten. Jag frågar henne om fallet Venezuela skiljer sig mycket från andra länder där USA intervenerat för att ändra politiken. Hon säger: ”Nej”.
– De här människorna som sysslar med att störta regeringar är inte speciellt intelligenta. De har ett par modeller som de kör om och om igen. De testar sig fram förstås, och anpassar sig. Men i fallet Venezuela har de hela tiden underskattat Chávez stöd och gjort mycket som inte fungerat.
– Jämfört med tidigare i just Venezuela försöker man nu komma in i Chávez egna kretsar. Och det har lyckats: redan bråkar partierna som ingår i hans allians. De är skickliga på att underblåsa sådant.
För den som läst William Blums eller Philip Agees böcker om CIA är tillvägagångssättet ingen nyhet: CIA är kända för att satsa på alla hästar. Att stödja partier till vänster är ett naturligt sätt att arbeta, bara det ger rätt resultat. Golinger menar att NED på många sätt är CIA:s öppna verksamhet, ett sätt att på ett lagligt plan göra samma sorts arbete – att finansiera, träna och hjälpa oppositionella grupper och individer – som tidigare utfördes underjordiskt. Men om det finns något parti som man verkligen tror på är det Primero Justicia (se intervju med en av partiets rådgivare http://www.flamman.se/utrikes.php?id=2304) – det unga, konservativa parti som man haft bäst möjlighet att bygga upp från början.
Du anser att USA:s kampanj mot Venezuela bara har börjat och att aggressionen kommer att trappas upp. Men samtidigt finns det tecken på att oppositionen inom Venezuela inte har en lika aggressiv attityd utan tvärtom försöker visa sig konstruktiv.
– Ja, det viktigaste oppositionspartiet, Primero Justicia vill övertyga folk om att de är på samma väg som majoriteten av venezolanerna. Det beror på en ny situation: Oppositionen har förlorat trovärdighet och stöd fullständigt. Man måste komma ihåg att under kuppen kunde de samla en miljon människor i demonstrationer. På deras senaste manifestation kom 3 000. Oppositionen är splittrad, många har blivit inaktiva. Sedan, och detta gäller framförallt affärsmän, har en del gått över till Chávezlägret. Venezuela har inbjudit 400 amerikanska företag att verka i landet, vilket gör att delar av den amerikanska eliten också vill se en vänligare inställning från USA:s regering.
Men det kanske inte blir så?
– Nej, och det beror bland annat på trycket från den venezolanska extremhögern i USA. På ett seminarium i Miami för Southern Command formulerades en strategi för att krossa – jag menar utradera komplett, också i folks minnen – den bolivarianska revolutionen inom sex år.
Är det deras målsättning?
– De är långsiktiga planerare och de har alla möjligheter öppna. Men jag skulle säga ja, definitivt. De vill göra sig av med Chávez.