I USA har så kallad data mining – grovt översatt: datafiske – nu blivit högsta mode inom brottsbekämpningen.
Resonemanget liknar Bushs doktrin om förebyggande anfall – polisen ska kunna identifiera och beivra möjliga brottslingar och brott redan innan de begåtts, genom att söka i individers data- och teleanvändning.
Alltsedan hösten 2001 har EU diskuterat kring hur spår efter individers kommunikation ska kunna användas i jakten på grov brottslighet.
Spåren kan vara av två slag: trafikdata – vilka epostmeddelanden och webbsidor som skickats eller besökts från en viss dator, eller vilka telefonsamtal som ringts från ett visst abonnemang – samt innehållsdata – vad dessa sidor, epostmeddelanden och telefonsamtal faktiskt innehöll.
Leverantörerna, vare sig det handlar om telefoni eller internet, sparar i dag trafikdata för sina egna faktureringsändamål. Efter ett halvår raderas uppgifterna eller anonymiseras.
Polisens möjligheter att avlyssna teletrafik är enligt dagens regler mycket större än för datatrafiken. Men det tele- och datadirektiv som diskuterats sedan ett par år tillbaka innehåller i huvudsak två nyheter jämfört med tidigare.
Den ena är att tele- och datatrafik jämställs.
Den andra är att där det tidigare var tillåtet för operatörer att spara uppgifter, görs det i stället obligatoriskt: tidsgränser på sex, tolv eller 24 månader har diskuterats. Och polisens rätt att ta del av uppgifterna underlättas – det ska nu inte krävas konkret brottsmisstanke eller domstolsbeslut.
Under tidigare delar av processen har EU:s planer mött skarp kritik från olika medborgarrättsgrupper på internetområdet.
Även affärslivet ansluter sig till kritiken.
ICC (Internationella Handelskammaren), den europeiska industriorganisationen UNICE (i vilken Svenskt näringsliv är medlem), samt två branschorganisationer på tele- och dataområdet har skrivit ett tolvsidigt brev till EU-kommissionen.
Affärsorganisationerna varnar för EU-förslagen och vill hellre behålla nuvarande rutiner och regelverk.
– Det handlar om stora kostnader och stora integritetsintrång, sammanfattar Tell Hermanson, chef för ICC:s svenska kontor, som varit med och tagit fram brevet.
Det nu liggande förslaget gör skillnad på innehålls- och trafikdata. Men skiljelinjerna är ibland suddiga, menar Hermanson.
– Och om också innehållsdata inkluderas, blir detta ett, jag vet inte hur många potenser större, ofantligt problem.
Integritetsfrågan rör dock inte bara individerna, utan också företagens möjligheter att skydda sig mot spioneri och intrång.
– Det finns nog många som inte har ett dugg att dölja, men som ändå tycker att det är obehagligt. Man tycker inte om att ens leverantör samtidigt agerar polis.
– Och om kunderna inte känner sig bekväma med sina leverantörer, skadar det den affärsmässiga relationen. Man har ett gemensamt intresse här, säger Tell Hermanson som efterlyser röster från det civila samhället.
Vanliga telefonabonnemang kan ersättas av kontantkort som är svårare att knyta till den enskilde, och vanliga e-postkonton ersätts av webbaserad mail som exempelvis hotmail, som ligger utanför EU och därför inte omfattas av EU-lag.
Leverantörernas kostnader blir alltså dubbla – färre kunder och större kostnader för hanteringen, vilket kommer att slå mot kunderna.
– Redan med sex månaders sparande handlar det om enorma volymer data. Kostnaderna för operatörerna att leta fram nålarna i dessa höstackar, kommer inte alls att motsvaras av nyttan.
Flera olika tidsgränser diskuteras för hur länge det ska göras obligatoriskt att trafikuppgifterna sparas. Storbritannien har redan gått före EU och förbereder lagar med en tolv månaders tidsgräns.
Trots att flera EU-länder har upplevt mycket terroristverksamhet på hemmaplan, har inte sådana här förslag väckts tidigare. Det är märkligt att det sker nu, tycker Tell Hermanson.
– Det är någon slags bakvänd följsamhet i detta som är oförklarlig. Särskilt om man betänker att det enda land som inte överväger sådana regler är USA, säger Tell Hermanson, som dock inte utesluter att skälet kan vara att övervakningsbehovet ordnats genom andra vägar; exempelvis databaser som Terrorist Information Awareness.
Men att det är terroristbekämpning som motiverar EU-åtgärderna, kan nog mest vara en slump, menar han.
– När sådana här saker kommer, motiveras det alltid med det senaste ‘toppbrottet’, det som för tillfället är det mest avskyvärda. Det kan vara pedofili, kvinnohandel eller som nu terrorism. Därmed blir det svårt att vara emot det, för då stämplas man som ”jaha, stödjer du terroristerna?”.
