Trots att Sverige befinner sig i krig kändes Afghanistan mycket långt borta från årets Almedalsvecka. De fåtaliga seminarier som hölls i frågan lyckades dessutom krocka med varandra.
I frälsningsarméns lokaler i Visby innerstad sitter Ann Wilkens från Svenska Afghanistankommittén, Stefan Lindgren från Afghanostan Solidaritet och Pierre Schori, före detta svensk biståndsminister och FN-diplomat. Pierre Schori är som vanligt tydlig i sina uttalanden.
– Tolgfors talar som Bush, säger han och menar att problemet är att regeringen inte har begripit eller inte vill begripa vad Obama egentligen sade i sitt berömda West Point-tal i december förra året.
Att Obama bara säger sig vara intresserad av ett nationsbygge, USA:s, och inskärpte att nu handlar det om att slå ut de sista Al Qaeda-baserna och så fort som möjligt lämna Afghanistan.
Stefan Lindgren berättade att USA spenderar 72,3 miljarder på kriget i Afghanistan, bara under 2010. Det är 5,4 gånger så stort som Afghanistans BNP. Vad man skulle kunna göra för dessa pengar för att utrota fattigdomen kan bara drömma om. ”Insatsen” i Afghanistan finns inte ens med på FN:s lista över uppdrag, säger han. ”FN vill inte veta av den”, bekräftar Pierre Schori.
FN-beslutet från 2001 gällde något helt annat än den krigföring under Natobefäl som det nu utvecklats till. Svenska soldater bär till och med Natoemblem på armen.
Även Ann Wilkens från Svenska Afghanistankommittén, som är mer pessimistisk än de andra två debattörerna om möjligheterna till fred, säger att det nu bara är en tidsfråga tills trupperna lämnar landet och nu måste debatten handla om vad som ska komma efter.
Mest hettade debatten till när frågan om förhandlingar med Talibanerna kom på tal. Inofficiella sådana förhandlingar pågår redan med Karzai-regeringen men att ett fredsavtal skulle vara möjligt, eller ens önskvärt, ville inte Ann Wilkens tillstå. ”Kampen handlar om värderingar”, sade hon och jämförde med andra världskriget. Både Pierre Schori och Stefan Lindgren såg ett fredsavtal med det nybildade Fredsrådet i centrum, och där talibaner skulle delta, som den enda kvarvarande framkomliga vägen.
En bit därifrån, nere i hamnen, på Säkerhetspolitiskt torg, är det helt annat ljud i skällan och här bekräftas Pierre Schoris bild av Bush-språket hos svenska politiker fullständigt. Här går alliansens politiker, med Folkpartiets Allan Widman i spetsen, hårt åt Miljöpartiet och särskilt Vänsterpartiets Ali Esbati för att vilja dra tillbaka trupperna och ens tala om ett datum, ”det finns ju ett FN-mandat!”.
Cogitos seminarium blir till en svidande kritik mot hur regeringen behandlar frågan om Sveriges krigföring i Afghanstan. Men sanningen är ju att Socialdemokraternas huvudlinje med Urban Ahlin i spetsen är densamma. Det ger också Carina Hägg en ogynnsam position i debatten på Säkerhetspolitiskt torg och hon säger den ena otydligheten efter den andra. Jo, det ska finnas en ”Exit Strategy” men ett datum vore ”oklokt säkerhetspolitiskt”
På frågestunden under Cogitos seminarium försöker jag fråga hur det sagda relaterar till de rödgrönas Afghanistanpolitik. Det blir tyst som i graven. Efteråt tar jag upp samma tråd med Pierre Schori. Har han ingen påverkan på rödgrön Afghanistanpolitik? Han pekar på sin pamflett *Vägen ut ur afghanistan*, ler och säger att han ”försökt med den här”. Nu får andra ta vid.
Om man ska tro på Allianspolitikerna och Socialdemokraterna på Säkerhetspolitiskt torg lär svenska soldater vara kvar i Afghanistan långt efter att USA-soldaterna lämnat landet.
