Rosemarie Skaine inleder Women Political Leaders in Africa med att citera Ellen Johnson-Sirleaf, när hon talade till sina anhängare strax innan hon svor presidenteden i Liberia: Liberias kvinnor och Afrikas kvinnor måste lyckas och vi kommer att lyckas.
Sociologen Skaine utgår ifrån att människan skapar den sociokulturella strukturen och att den därmed är möjlig att omforma – att vi kan göra oss av med för mänskligheten negativa strukturer och traditioner och med kreativitet ersätta dessa med positiva lösningar.
Denna sociokulturella teori torde kunna tillämpas på den afrikanska kontinenten, liksom på västvärldens människosyn och den alltför ofta endimensionella synen på afrikaner.
I det afrikanska arvet ingår egyptiska drottningar från 3000 f Kr, däribland Kleopatra VII (69-30 f Kr) som genom sin fars testamente blev drottning vid 18 års ålder, och ”MaMohato Tabitha” Masentle Lerotholi, drottningmoder i Lesotho som blev den första kvinnliga ledaren för en självständigt afrikansk stat i modern tid, samt Ellen Johnson-Sirleaf som 2005 valdes till president, varvid Liberias medborgare blev de första i Afrika som valde en kvinna till posten.
Individers politiska representation kan studeras på många olika arenor, till exempel partier, regeringar och parlament och på olika nivåer. I Skaines tionde bok är afrikanska kvinnor, som har valts till en politisk position eller tilldelats en på nationell nivå, i fokus.
I en allmän introduktion om kvinnors närvaro i politiken påminns vi om danska Nina Bang som blev världens första kvinnliga minister – kulturminister 1924–26, Sirimavo Bandaranaike som 1960 valdes till premiärminister i Sri Lanka och därmed blev världens första kvinnliga premiärminister och om Isabel Perón som valdes 1974 till president och därmed blev världens första kvinna på posten.
Sverige nämns som det första landet med fler kvinnliga än manliga ministrar (1999), Bahrain nämns med anledning av att Haya Rashed Al Khalifa, advokat och tidigare Bahrains ambassadör i Frankrike, 2006 valdes till ordförande för FN:s generalförsamling och Tanzania med anledning av att utrikesminister Asha-Rose Mtengeti-Migiro tillträdde som FN:s vice generalsekreterare 2007.
Det kan tyckas för mycket uppradande av fakta, men när dessa personer inte gjorts till en naturlig del av vår gemensamma kunskapsbank – medvetet eller inte – kan det vara nödvändigt att synliggöra dem som existerat och gått före.
Varje land presenteras i eget avsnitt med dess geografiska läge, antal invånare, BNP och statsskick samt en kort historik sedan självständigheten och vägen mot ökad politisk jämställdhet. Det följs av en presentation av politiska partier, genomgång av antalet kvinnor på de olika politiska nivåerna och en redogörelse för de riktlinjer som landet satt upp för sitt jämställdhetsarbete.
Den faktabaserade sammanställningen land för land, i kombination med den korta analysen av landets politiska utveckling, gör det lätt att se variationen i tid och rum. Tillsammans med det sista och sammanfattande kapitlet ger Women Political Leaders in Africa en bra introduktion till Afrika, politisk jämställdhet och kvinnors närvaro i parlament och regeringar i dagens Afrika.
Tyvärr saknas respektive lands införande av allmän rösträtt – för sammanhanget avgörande fakta.
Tidigare studier, däribland statsvetaren Jessica Wides Kvinnors rösträtt och kvinnors politiska representation, visar att såväl institutioner som strukturer bidrar till att förklara varför kvinnorepresentation varierar i olika länder och delar av världen. En institution som anses spela viss roll är införandet av allmän rösträtt – en rätt där kvinnor är inkluderade i allmänheten. Studien visar att ju längre kvinnor har haft rösträtt, desto högre är kvinnorepresentationen i parlamentet.
En möjlighet till en sådan jämförelse, land för land, hade gett en avsevärd tyngd åt Skaines Women Political Leaders in Africa.
Men formella politiska rättigheter betyder inte jämställd politisk makt. Strukturella och ideologiska begränsningar hindrar individer som söker ledarpositioner: sexism, diskriminering, patriarkala privilegier och på kön baserade strukturer. För att övervinna dessa är kvinnor som arbetar inom strukturerna tvungna att förändra dem, med risk att förlorar arbetet, status och popularitet.
Även om det står klart att kvinnor i ledande positioner inte är en social transformation, utan en del av ett historiskt arv, står det även klart att utmaningen för de kvinnor som i dag befinner sig på ledarpositioner i politiken är att känna motivation till att förändra regelverket, snarare än att spela med det.
De som ifrågasätter de patriarkala privilegierna behöver stöd, och nya strategier behövs för att främja förändring: allianser, koalitioner och politiska beslut som utgår från att alla människor har samma värde.
Vem innehar makten? Vem har inflytande över makten? Vem utövar makten? är frågor som bör ställas i varje lokal, regional och nationell församling. I sökandet efter svaren kommer en av de grundläggande orsakerna till det ojämlika samhället, ja, det odemokratiska samhället att belysas: fördelningen av tillgångar.
Enligt Världsbankens utvecklingsrapport från 2006 krävs det strategier och konkret handling, i form av till exempel mikrolån, ökad tillgång till arbetsmarknaden och stärkande av (afrikanska) kvinnors rätt till egendom, för att främja en demokratisk utveckling.
Kvinnor arbetar två tredjedelar av Afrikas sammanlagda arbetstid, de producerar 70 procent av kontinentens mat men har tio procent av dess inkomster och äger mindre än en procent av dess tillgångar.
Att kvinnor är kapabla, ja, minst lika arbetsföra som männen, är inte nytt, inte heller att politisk jämställdhet är en av vår tids viktigaste frågor. Utan politisk jämställdhet är kvinnors möjlighet att påverka samhällsutvecklingen på undantag – män får en oproportionerlig möjlighet att föra fram sina åsikter och intressen.
Kvinnors representation i politiken är ett komplext fenomen. I större delen av världen är den låg, men den politiska utvecklingen i många afrikanska länder går mot minskade könsskillnader i såväl politiskt deltagande som politiskt beslutsfattande.
Marocko har infört ett system som grundar sig på partiernas egen kvotering. Rwanda och Uganda, med flera, har ett system för könskvotering där varje distrikt representeras i det nationella parlamentet av två kvinnor, och i april antog Burkina Faso en lag som kräver att båda könen är representerade med minst 30 procent av kandidaterna, inför såväl kommunala som nationella val.
FN:s ekonomiska kommission för Afrika (ECA) anser att kvinnors rättmätiga deltagande i politiken och andra beslutsfattande strukturer handlar om social rättvisa och att de handlingsplaner som nu sätts upp bör inkludera jämställdhet även vid utnämnande till höga poster som ministrar. Och då särskilt vid utnämning till poster som alltför ofta innehafts av män, som till exempel försvarsminister, finansminister, utrikesminister och justitieminister.
Dock menar ECA att utmaningen inte endast ligger i att få kvinnor till beslutsfattande poster utan även i att män och kvinnor som kommer till positioner med makt och beslutsfattande ska prioritera program, utbildning och politiska beslut som främjar jämställdhet och att de ska använda sin position till att införliva jämställdhetstanken i samhällsutvecklingen.
Sylvia Tamale, dekanus vid juridiska fakulteten i Makerere, Uganda, kommenterar utvecklingen så här: ”Processen att minska fientlighet mot kvinnor i ledande politiska positioner går med myrsteg och tålamod krävs, men inspiration går att finna i den vind som nu sveper över vår kontinent”.
Med stort intresse och försiktigt hopp ser jag fram emot resultaten av de handlingsplaner för jämställdhet inom de beslutsfattande positionerna i politiken som antagits i flera afrikanska länder.
Tålamod krävs, för det är en långsam process, som vi erfar på den europeiska kontinenten. Form skapar möjlighet till innehåll, men för att beslut som främjar könsneutral jämställdhetspolitisk ska tas, krävs beslutsfattare som ser alla människor som lika mycket värda och med samma rättigheter.
Jag hoppas på en uppföljare till Women Political Leaders in Africa, med konkreta exempel på hur individer och grupper gått till väga för att bekämpa hierarkiska strukturer, i vilken den patriarkala ingår.