Nyheter 12 februari, 2024

Ahmed är fast i Rafah: ”Det här är folkmord”

Ahmed Abuzaid träffades av splitter när en israelisk missil slog ned bredvid honom. Foto: Privat.

För att få stanna i Sverige behövde Ahmed Abuzaid flytta till Gaza. Nu är han fast i gränsstaden Rafah – medan Israel hotar med markinvasion.

När Ahmed Abuzaid, fysioterapeut på Baggängens vårdcentral i Karlskoga, var på väg till affären i Rafah hörde han en explosion. 38-åringen tittade upp och såg hur grus slungades åt alla håll från en byggnad som träffats av en israelisk missil. Han hukade sig men kände snart smärtan stråla genom kroppen.

– Jag gick för att handla och vi hörde ingenting. Så slog en bomb ned i ett hus. Jag kramade gatulampan och en stor sten landade rakt på min hand. Jag fick frakturer i alla fingrar, berättar han på en sprakande Whatsapp-lina efter flera försök.

Israel bombar gatorna och drönarna är överallt, 24 timmar om dygnet. Det finns inget område som är säkert.

Detta var i mitten av november. Sjukhusen var överfulla och plågade av bombningar, så han fick sätta på bandaget själv. Lyckligtvis är han utbildad fysioterapeut men handen gör fortfarande ”väldigt ont”.

Innan 7 oktober bodde han tillfälligt i Gaza stad, men när kriget bröt ut flydde han längs havet söderut, till Deir al-Balah.

– Det var farligt. Israel bombar gatorna och drönarna är överallt, 24 timmar om dygnet. Det finns inget område som är säkert. Jag har massor av släktingar som är döda och skadade på sjukhuset, säger han långsamt och hämtar andan innan han fortsätter.

– Tre vänner har också blivit dödade tillsammans med sina familjer. En vän skadades i bröstet och höfterna av en bombning.

I december flydde Ahmed Abuzaid vidare söderut. Nu har han och 1,4 miljoner andra palestinier tryckt ihop sig i Rafah, en stad vid gränsen mot Egypten som i början av 2022 hade 265 000 invånare. Den 9 februari beordrade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu militären att ”evakuera befolkningen” från staden i förberedelse för en markinvasion.

Human Rights Watch kallar planen för ”katastrofal” och ”olaglig”, då palestinierna inte har någonstans att fly (9/2). EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell varnade på X för att en markinvasion skulle leda till en ”obeskrivlig humanitär katastrof och allvarliga spänningar med Egypten.” (10/2) FN:s humanitära hjälpkontor OCHA sade att en invasion av den överbefolkade staden ”kan leda till krigsbrott som måste förhindras med alla medel” (6/2).

Men trots att Ahmed Abuzaid är bosatt i Sverige sedan 2014 säger Utrikesdepartementet att de inte kan hjälpa honom ut ur Gaza då han saknar uppehållstillstånd. Först måste han intervjuas vid svenska ambassaden i Kairo. Han har nu fått en tid bokad till 20 februari, men kan inte intervjuas via telefon eller internet och det finns inget sätt att ta sig över gränsen. Lyckas han inte genomföra intervjun så kommer de att neka hela ansökan. Nu kan han bara vänta.

Ett kilo lök kostar 300 kronor. Det finns inte kyckling, ägg, kött eller fisk.

– Det är fruktansvärt. Jag mår inte bra. Jag saknar min familj och jag har skadat mig, inte bara kroppsligt utan på alla sätt.

Han säger att det är ont om både vatten och mat. Ibland tar han en promenad för att köpa grönsaker.

– Ett kilo lök kostar 300 kronor. Det finns inte kyckling, ägg, kött eller fisk. Men röda och vita bönor, linser och ris. Mjöl är dyrt, det är helt sjukt.

När samtalet avbryts skickar Ahmed Abuzaid en egenfilmad mobilvideo där en man ligger på rygg och hostar blod, och en 10-årig pojke med damm över hela kroppen skriker av förtvivlan. Han fortsätter via text:

– Det finns för många exempel för att beskriva livet i Rafah, och jag mår inte tillräckligt bra. Jag gråter och önskar att jag kunde skrika, men försöker hantera mina känslor för min familjs skull. Jag har mardrömmar hela tiden. Jag gråter nu medan jag skriver till dig.

”Min natt”, skriver han om ett annat klipp mot ett mörkt tak där flera explosioner hörs dåna i sekunden.

Ahmed Abuzaids familj fördrevs från sitt hem i Jaffa 1948 och han växte upp i Förenade Arabemiraten. I vuxen ålder flyttade han till Gaza, men flydde till Sverige 2014 när israeliska flyganfall mot Gaza dödade över 2 000 människor. Bakom sig lämnade han också Hamas förtryck: Ahmed berättar att han har fängslats och torterats för att ha kritiserat gruppen.

– Jag hade problem med Hamas och hur de behandlar folk i Palestina, speciellt i Gaza. De tänker att om du inte är med oss så är du mot oss. Men jag vill inte gå in på politiken för mycket, för det största problemet är Israel. Jag står inte bakom Hamas, men jag håller med dem om att vi står emot en ockupation. Det gör FN också.

Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han

Vanligtvis bor Ahmed Abuzaid i Örebro, och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket. Region Örebros tidning Leva delar i varje nummer ut en tårta för medarbetare som ”gör det där lilla extra”. I december 2021 gick den till Ahmed Abuzaid. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans dåvarande chef Christina Vanberg Långh bekräftar att han var uppskattad.

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också, säger hon och fortsätter:

– Men så klart präglad av sin livssituation också, med ett utvisningshot som hängt över honom länge.

Då han studerade fysioterapi vid universitetet al-Azhar i Gaza behöver han göra ett nytt prov i Sverige för att få utbildningen godkänd även inom EU. Filmer som cirkulerar på nätet visar på omfattande flygbombningar mot universitetet.

– Nu ska jag uttrycka mig försiktigt… men som arbetsgivare är det en ganska komplicerad process med Migrationsverket. Han fick ju arbete, men uppehållstillstånd för arbete kan man bara söka innan man kommer till Sverige, säger Christina Vanberg Långh.

Tjänstledigheten på vårdcentralen tar slut den 22 februari. Christina Vanberg Långh säger att den kommer att förlängas, och att det är svårt att rekrytera personal.

– Då blir det dubbelt frustrerande när vi hade en duktig medarbetare med en viktig utbildning, som jobbat så länge han bodde i Sverige och som verkligen ville göra rätt för sig. Tyvärr gav han upp till sist med att överklaga gång på gång, det gör ju något med en människa att hamna i limbo. Så till slut valde han att åka tillbaka. Vi har kontakt via Messenger så att han vet att vi tänker på honom, men vi kan inte göra så mycket.

Snart efter att ha kommit till Sverige blev Ahmed Abuzaid också engagerad i kulturlivet. 2015 jobbade han som volontär vid det nystartade konstcentrumet på Ställbergs gruva. På ett foto i ett DN-reportage (5/7 2015) står han i förkläde vid spisen och skedmatar en kollega, med bildtexten: ”Inför lördagskvällens syrisk-palestinska middagsbuffé låter han Carl-Oscar Sjögren smaka av maten.”

Han är en klassisk ungdomsledartyp, som hade träningspass för unga i Kopparberg.

Nu har poeten Jonas Gren och artisten Sara Parkman, tillsammans med medarbetarna på Ställbergs gruva startat en insamling till honom.

– Han volontärade mycket och lagade god mat. Han är en klassisk ungdomsledartyp, som hade träningspass för unga i Kopparberg. Han är över 190 och biffig, så han är en otrolig tillgång, drar igång grejer och är rolig, säger Sara Parkman (bilden).

Ställbergsgänget har haft mycket kontakt genom åren och undrade hur de kunde hjälpa till.

– När han berättade att både hans föräldrars och hans systers hus var förstörda, så ville vi samla ihop till en startplåt till den dag när det blir möjligt att bygga upp ett liv på nytt igen.

År 2019 träffade Ahmed Abuzaid kärleken och gifte sig. Han hade länge sökt uppehållstillstånd som flykting utan framgång, men för ett år sedan bestämde han sig för att söka som anhörig i stället. Det kräver dock att man bor på ursprungsplatsen, i det här fallet Gaza. Så han flyttade tillbaka till staden i väntan på ett besked från Migrationsverket.

Hans fru Rihana Abuzaid är psykolog och har hört av sig till alla hon kan komma på: Utrikesdepartementet, flera ambassader, Migrationsverket, regeringskansliet, Röda korset i Genève.

– De är trötta på mig nu, de frågar varför jag ringer. Jag säger att jag förstår att ni har regler, men de ska vara till för att rädda människor. Ahmed är civil, en helt vanlig person, ändå går det inte. De säger att om han inte gör intervjun så nekar de ansökan. Men det går inte att komma till Kairo, inte ens en fågel kommer över gränsen. Det är hemskt, jag är sjukskriven och mina barn är oroliga.

Det känns som att hon är där själv.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Det går inte att komma till Kairo, inte ens en fågel kommer över gränsen

När Ahmed Abuzaid får se sin frus citat svarar han: ”Min fru ❤”. Han berättar att han är frustrerad över hur svårt det är att erkännas som svensk.

– Det är så många som bor i Sverige som inte har gjort något fel. De har jobb och körkort. Om bara mina ögon hade varit gröna i stället.

Allt han vill är att komma hem.

– Jag vill bara att den här katastrofen tar slut. Jag önskar att mina släktingar blir friska. Det här är folkmord.

Hans hälsning till svenskarna är att inte bara lyssna på en sida. Om vi bara läser själva på internet så kommer vi att förstå vilken sida som är ärlig, säger han. På måndagen frågar jag hur helgen har varit och han skickar ett ljudklipp som svar. I bakgrunden brummar en elgenerator.

– Kvällen var fruktansvärd. Det är väldigt farligt i Rafah. Så det är inte så bra.

Nyheter/Utrikes 16 januari, 2025

Svenska SSAB drar sig ur miljardkontrakt: ”Okommunikativa”

STÅLVÄRK. Det blev inga miljarder för SSAB i Mississippi. Här anläggningen i Luleå. Foto: Henrik Montgomery / TT.

I tystnad har stålbolaget SSAB dragit sig ur USA:s största satsning någonsin på grön industri. Beslutet innebär att bolaget går miste om 5,5 miljarder – som skulle använts för att tillverka ”grönt stål” i Mississippi. 

I mars 2024 beslutade Joe Bidens regering att investera en miljard dollar i tillverkning av så kallat grönt stål i USA. Satsningen var en del av ett större paket för omställning, som USA:s energiminister Jennifer M. Granholm beskrivit som landets största investering någonsin i grön industri.

En av de två vinnarna i upphandlingen var Nordens största stålkoncern SSAB, som till 16 procent ägs av svenska staten, och släpper ut nästan 12 procent av Sveriges årliga koldioxid. Bolaget är en av deltagarna i projektet Hybrit som inlett ståltillverkning med vätgas i Luleå – den första anläggningen i aktiv drift i Europa.

Det svenska bolaget skulle tilldelas 500 miljoner amerikanska dollar – motsvarande 5,5 miljarder kronor i dagens värde. Planen var att bygga en anläggning i staten Mississippi för att tillverka stål med hjälp av vätgas, i en så kallad DRI-process, även kallat järnsvamp. I stället för att framställa järnet i en masugn med hjälp av koks, som är ett fossilt kol, direktreduceras järnmalmen med en blandning av väte och kolmonoxid.

Läs mer

Men i december, precis innan jul, drog sig det svenska bolaget ur förhandlingarna. Beslutet skedde i tysthet, och uppmärksammades i media först i mitten av januari.

Leigh Perry-Herndon, SSAB:s amerikanska kommunikationsansvarige, svarar bara på Flammans frågor med ett kort officiellt uttalande från företaget. Där gör man tydligt att man fortsätter med andra liknande projekt i USA, men att detta samarbetsavtal är skrotat.

Flamman har tagit del av information och analyser som delats i upphandlingsprocessens interna kanaler. Där menar ”ståldirektören” från en involverad intresseorganisation att SSAB varit ”genomgående okommunikativa” i förhandlingarna, och kommit med få och tunna uppdateringar till resten av nätverket.

Man spekulerar även i om SSAB ”som ett svenskt företag” kan ha fått kalla fötter inför den kommande Trumpregeringens attityd till statligt industristöd, förnybar energi och utländska investeringar. Det visas dock inga bevis för att SSAB:s beslut skulle ha med amerikansk dagspolitik att göra.

De mer konkreta problemen tycks främst handla om Hy Stor, ett amerikanskt uppstartsbolag inom energilagring som är partner till SSAB och leverantör av det väte man behöver för stålprocessen. Enligt Flammans uppgifter står Hy Stor inför ”allvarliga utmaningar, både förändringar i ledarskap och utrustning som inte levererats”. 

Läs mer

Hy Stor har haft stora planer i delstaten förut – Mississippi Clean Hydrogen Hub (MCHH), ett annat statligt sponsrat jätteprojekt, skulle bli USA:s största vätgasanläggning. Till detta lade företaget en miljardorder på elektrolysutrustning från det norska bolaget Nel, men avtalet bröts på grund av förseningar.

Hy Stors webbsida är vid tillfället ur funktion. Laura L. Luce, Hy Stors grundare och vd, uppger på Linkedin att hon lämnade företaget i höstas, och står nu i stället skriven som chef för ett bolag vid namn ”Re•stor” – troligen inte det australienska bolag med samma namn som tillverkar miljövänliga tvättprodukter.

Flamman har sökt SSAB i Sverige, som avböjer att kommentera.

Nyheter 16 januari, 2025

Blandade känslor inför vapenvilan: ”Ett helvete av bombningar”

Palestinier i Deir al-Balah efter ett israeliskt angrepp, den 14 januari 2025.

Svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid blev fast i Gaza när kriget bröt ut. Nu bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, medan Israels bombningar fortsätter oförtrutet. ”Min enda önskan är att komma tillbaka till mitt liv i Sverige”, säger han till Flamman.

När svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid först hörde om vapenvilan satt han på ett litet kafé på stranden.

– Det första jag kände var en stark glädje i hjärtat. Äntligen. Men sedan blev jag snabbt ledsen igen. Vi har förlorat många vänner och släktingar, och mycket tid från vårt liv. Lite tid från min familj, från mitt jobb, från att ta hand om min hälsa.

I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza

Vapenvilan mellan Hamas och Israel i Gaza träder i kraft den 19 januari, uppgav Qatars premiärminister Mohammed bin Abdulrahman bin Al-Thani i onsdags. Redan då utbröt spontana firanden på Gazas gator.

Men på marken är allt som förut.

– Efter att vapenvilan annonserades kom ett helvete av bombningar. Det är ständiga skjutningar, folk som dör, gränsen har inte öppnats, ingenting. I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza.

Det har gått ett år sedan vi senast pratade. Även den gången skickade han sina svar som röstmeddelanden i en samtalsapp, då täckningen var för dålig för att prata över telefon.

Ahmed Abuzaid på kaféet i Gaza. Foto: Privat.

Inte heller i det längre perspektivet har mycket hänt.

Ahmed Abuzaid är en av många palestinier som i december 2023 klämdes ihop i Rafah nära egyptiska gränsen, efter att Israel bombat och gått in norra Gazas större städer. Staden hade 2017 en befolkning på 170 000, och i februari 2024 hade den växt till 1,4 miljoner.

Vid tidpunkten för invasionen bodde han tillfälligt i Gaza stad. Han har varit bosatt i Sverige sedan 2014, senast i Örebro med sin fru och hennes barn sedan tidigare. 

– Jag saknar framför allt min familj. Hela mitt liv finns i Sverige, min fru och barn, mitt jobb. 

Han är utbildad fysioterapeut och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket.

Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat

– Jag är fortfarande tjänstledig utan lön. 

Han talar svenska, var populär bland sina kollegor, och hade familj.

– Men allt det är långt borta, så det är tufft för både min fru och mig. Hon har gått igenom mycket själv. Att hon jobbar, tar hand om familjen, är orolig för min situation och försöker hjälpa mig. Ibland får vi kontakt men ibland inte.

En kort tid innan kriget började reste han till Gaza för att äntligen ansöka om svenskt uppehållstillstånd för arbete, vilket bara kan sökas utomlands.

Så den 7 oktober kom kriget och de svenska myndigheterna kunde inte hjälpa ut honom, eftersom han inte var svensk medborgare. I stället behövde han resa till Kairo för att ansöka om att resa tillbaka, men gränsen mot Egypten var stängd, och är det fortfarande i dag.

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han säger att det senaste året har livet varit hårt för palestinierna.

– Det är jättesvårt att få tag på mat. Den sista veckan finns det att köpa, men har blivit otroligt dyrt. Många viktiga saker finns inte alls, som mjöl och ägg. Mjölk finns, och ett kilo kyckling kostar nästan 800 kronor. Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat.

Han säger också att många utnyttjar utsattheten.

– Det finns också folk som använder kriget för att få business, tjäna pengar genom att sälja saker jättedyrt. Så situationen är komplicerad.

Han skickar en kornig video med ett bombnedslag och ett stort rökmoln bara några hundra meter bort, och några bilder: hans lilla hus som ligger i ruiner, ett lägenhetshus i Rafah där han bodde som är helt utblåst av bombningarna.

I dag bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, lite längre norrut.

För ett år sedan pratade jag med hans fru Rihana Abuzaid, som jobbar som psykolog. Redan då var hon uppenbart påverkad av hela processen, och hade förgäves ringt runt till både myndigheter och ambassader för att få hjälp.

Hon sade då att det kändes som att hon var där själv.

Hemma i Sverige pendlar Ahmed Abuzaid mellan sin bostad i Örebro och Karlskoga, där han arbetar som rehabassistent. I dag är han tjänstledig utan lön. Foto: Privat.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Ahmed Abuzaid var också mycket uppskattad av kollegorna. Han fick en tårta av regionen som går till medarbetare som ”gör det där lilla extra”. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans chef Christina Vanberg Långh bekräftade bilden:

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också.

Han var också engagerad i svenskt kulturliv, och har bland annat engagerat sig i konstcentrumet på Ställbergs gruva.

Han berättar att han saknar det liv han byggt upp oerhört.

– Min enda önskan är att vapenvilan faktiskt börjar och att de öppnar gränsen. Jag hoppas det. Så att jag kan komma tillbaka till mitt liv i Sverige.

Ledare 16 januari, 2025

Låt Reinfeldts hybris bli en varning

Malmö FF:s supportrar driver med Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt. Foto: Johan Nilsson/TT.

Medlemmarna har fått nog av Fredrik Reinfeldts arrogans inför den folkrörelse som är svensk fotboll. Socialdemokraterna borde studera hans fall noga inför vårens partikongress.

Levande läktare, proppfulla ungdomsklubbar, ideellt engagemang, ökande medlemsantal och demokratiskt anordnade bojkotter av överprissatta kiosker.

Bilden som sätts av svensk fotboll är inte sällan negativ – supporterkulturen är full av våld, hat och stök. Det är förstås delvis sant – men för många av oss som är aktiva på läktarna och i föreningarna är det solklart att alla krafter som gör anspråk på att leda levande folkrörelser har mycket att lära av svensk fotboll.

Också nu, när Fredrik Reinfeldts ledarskap för Svenska fotbollförbundet ifrågasätts.

Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

”Fotbollsförbundet är på väg att förvandlas från en folkrörelse till en tjänstemannaorganisation”, säger en distriktsaktiv fotbollsprofil i Sportbladets granskning av kritiken mot den tidigare statsministern. I Sportbladets läsarundersökning ger 77 procent av läsarna lägsta möjliga betyg till Reinfeldts ordförandeskap, och sedan en vecka står det klart att han nu utmanas om ledarposten.

Distrikten har fått nog och nominerar en annan kandidat, Simon Åström, ordförande för Svensk Elitfotboll. Flera aktiva medlemmar har tröttnat på tjänstemannafieringen och den upplevda antidemokratin – Reinfeldt leder ett fotbollsförbund som röstat ja till VM i diktaturerna Qatar och Saudiarabien och kört över medlemmarnas beslut om videoassisterad granskning. Han upplevs dessutom som frånvarande bland medlemmarna i distrikten.

Utmanaren Simon Åström säger i en intervju att han ”känner ett väldigt starkt stöd från hela fotbollsrörelsen”, och flera experter förutspår att marken nu kommer att börja gunga under fötterna på Reinfeldt. Fotbollsrörelsen, ja. I svensk fotboll är det nämligen inte förtroendet från oljebolagens vd:ar och aktieägare som en förbundsordförande behöver vinna. Det är vårt. Det är rörelsen som väljer – eller väljer bort – sin ordförande. Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

Inte minst inom arbetarrörelsen, som bygger på samma principer. Vad vill medlemmarna? I svensk socialdemokrati rasar nu debatten om den ekonomiska politiken – och den lär fortsätta rasa till partikongressen 2025.

Läs mer
Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Vilka ramar ska diktera villkoren för investeringar i samhällsbygget? Hur utformar vi en skattepolitik som avslutar eran av Sverige som ett skatteparadis för miljardärer?

Många S-medlemmar vet ungefär vad svaret bör vara, samtidigt som deras idéer ignoreras av partiledningen. De medlemmarna tillhör förvisso utmanarna inom Reformisterna, SSU, LO och S-studenter – men de bor uppenbarligen också i Göteborg, Dalarna, Västernorrland, Kronoberg, Stockholm, Göteborg och Skåne, som nu antagit i princip samma ekonomiska politik.

Stora delar av rörelsen befinner sig i dag på vänster planhalva. Partiets ledning gör nog klokt i att skicka i väg en passning ditåt.

Inrikes 16 januari, 2025

Modulbostäder kritiseras: ”Dyra papplådor”

2021 fick stora delar av Campus Björksätra utrymmas, då man upptäckte sprickor i betongen. Nu ska modulerna börja flyttas – och bli till permanenta hus. Foto: Liz Fällman.

Enkla, likformiga husblock som kommer färdiga från fabriken, för att sedan flyttas vidare. Projekt som Campus Björksätra vill lösa bostadsbristen på modulärt vis. ”Skandalöst”, tycker socialdemokraten och bostadspolitiska experten Lennart Weiss – som betalar lika mycket för sin Södermalmslägenhet.

”Inga mellanhänder! Första Hand! Kampanjrabatt för 29 lägenheter under Black Week! Endast 7 995 per månad! (Ordinarie pris 10 000:-)”

Vissa av Stockholms bostadssökare ser erbjudandet i ett reklaminlägg från poddprofilen Navid Modiri. Andra blir kontaktade direkt på Blocket av bolaget DCL Björksätra, som kommer med ett sällsynt erbjudande: Black Friday-rea på en hyreslägenhet. Den är på 25 kvadrat, och ”arkitektritad med en underbar kombination av cement och trä, som närmast känns som New York och Berlin”.

– Vi hade svårt att nå ut på marknaden med lägenheterna, något vi trodde skulle vara jätteenkelt. Då kom någon på idén att göra ett Black Friday-erbjudande, och efter det har vi haft hög fart på inflyttningarna, säger Andreas Martin-Löf (bilden), arkitekt och chef för DCL Björksätra, till Flamman.

– Det är viktigt att det bor folk i dem så inte otryggheten ökar, dels är det viktigt med intäkter så att vi har råd att demontera husen i den södra delen.

Att ställa upp modulhus på tomter med temporära bygglov på 10–15 år har blivit en allt mer populär lösning på bostadsbristen, ofta riktat till resurssvaga grupper som unga och nyanlända. Byggnaderna köps mer eller mindre färdiga, ofta från Ryssland, Kina eller Baltikum, med tanken att de ska kunna flyttas vidare till en annan tomt när tillståndet tar slut.

Flexibelt, billigt och miljösmart, menar förespråkare – men modellen är kontroversiell. Sektorn har präglats av obetalda miljonskulder till kommuner, farliga hus och byggarbetsplatser, mutbrott och till och med mord på entreprenörer.

Representanter för byggindustrin, missnöjda grannar liksom politiker har kritiserat modulbyggena, ofta som en ekonomisk förlustaffär. Vänsterpartiet har varit bland de mer positiva, och förespråkat dem i både Stockholm och andra kommuner som studentbostäder.

En av de mer framträdande kritikerna är Lennart Weiss (bilden), direktör för byggbolaget Veidekke och socialdemokratisk bostadspolitisk veterandebattör. Han hördes bland annat under 2015, då de var på tapeten som akut bostadslösning för flyktingar.

– Hur tänker man kring samhällsbygget i stort om man smäller upp en massa modulhus? Om man tänkt sig att människor ska stanna och bosätta sig i Sverige ska de väl inte hamna i enklaver, som bara blir varianter på en flyktingförläggning. Man ska bygga vanliga bostäder, så att integrationen fungerar.

Weiss möttes av invändningen att det skulle bli mycket dyrare. Tvärtom, menade han – med data på sin sida. En analys av företaget Evidens visar att hyresrätter i tillfälliga modulhus i snitt kostar mer att bygga än hyresrätter i skyskrapan Turning Torso.

– På mark med tillfälligt bygglov har du en tidsbegränsning på max 15 år. Vad får du för kostnad per kvadratmeter, om du ska skriva av allt efter det? När jag tog upp det med Boverket, som inte verkade ha gjort den här analysen alls, backade de snabbt. Men sådana här lösningar dyker upp med jämna mellanrum, och man begår samma misstag varje gång.

2028 ska inga moduler alls stå kvar på Campus Björksätras tomt, där en ny skola planeras. Området liknar redan nu en byggarbetsplats. Hälften av de nedsläckta barackerna är tomma och på väg att rivas, medan resten är bebodda eller görs redo för nya hyresgäster. I flera av de slitna träfasaderna finns stora hål.

Ett antal moduler kommer vi inte att flytta, de andra har ju fått onödigt dåligt rykte.

– Vi kör ”hauls”, släpper ett antal åt gången och renoverar i takten de går åt. Många var i väldigt dåligt skick innan renovering, säger Adam, en av DCL:s byggarbetare i området.

Han öppnar dörren till visningslägenheten som syns på Blocket, exempelinredd med plastblommor, tofflor och en vinflaska.

– Vissa har vi inte ens lagt matta i än, men en tjej tyckte att det såg snyggare ut med exponerat betonggolv, så hon ville ha det så.

Historien om Campus Björksätra börjar 2012, då Stockholms fastighetsnämnd ger grönt ljus åt tillfälliga bostäder på en rivningsyta mellan Sätra och Bredäng. Runt 280 modulhus ska ge tak över huvudet åt studenter och gästforskare på KTH.

Bakom projektet står den tidigare i år konkursade byggherren DAP, tillsammans med bolaget Soleed, ett gäng ”gråhåriga herrar” med en fabrik i Eksjö. De vill bygga moduler i kerambetong, en lätt och stark betongvariant men som sällan används i hela byggnader.

I bakgrunden finns förvaltarbolaget Studentbostadsfonden, som i sina obligationspapper erbjuder ”hyresintäkter från dag ett” med 6,5 procents ränta. Den stora bristen på studentbostäder gör modulerna till ett ”tryggt tillgångsslag med stabil avkastning”, och man lovar sina investerare att deras livslängd ”ligger i nivå med vanliga bostadshus (ca 50 år)”.

”Detta medför att underhållet kan hållas till ett minimum samtidigt som modulerna kan flyttas enkelt och billigt. Även om byggnaderna ska klara sig utan större underhåll i många år framöver så är värdet skyddat mot konstruktionsfel eller kvalitetsbrister.”

2021 upptäcks sprickor i flera av modulernas betongelement. Säkerheten för de boende kan inte garanteras, och merparten utryms. Man skriver ned värdet på modulerna med 97,8 miljarder kronor, då flyttbarheten sannolikt påverkats. KTH säger upp avtalet. Studentbostadsfondens vd Martin Berchtold rör sig snabbt vidare till tjusigare bostadsjaktmarker: spanska solkusten.

Det här är papplådor. Det blir dåligt och dyrt hur du än vrider och vänder på det, och är dessutom inget kvalitativt samhällsbygge

– Det har spruckit i en del innerväggar eftersom de har gjutit ihop stommen med gipsskivorna. Ett oklokt sätt att bygga på, menar Andreas Martin-Löf, och fortsätter:

– Vi har utrett det, och den strukturella betongen har inte haft problem. Ett antal moduler kommer vi inte att flytta, de andra har ju fått onödigt dåligt rykte. Det är klart man blir orolig som lekman om man ser en spricka, men är det bara en skönhetsfläck eller kan det vara farligt? Sådant händer hela tiden.

För de icke utdömda modulerna står ”cirkulärt återbrukstänk” på agendan, berättar Andreas Martin-Löf.

– Efter att bygglovet går ut ska vi börja titta på förflyttning till Åkers Styckebruk i Strängnäs. Jag kommer bli så nöjd om vi lyckas bygga nya, fina hus av de här modulerna, och det vi kan göra med de här sprickorna du pratar om är att gipsa igen dem. Sätter man in en ny, tunn renoveringsvägg kan det inte spricka längre. Med en enkel konstruktionsförändring kan de bli permanenta bostäder, som står längre än 30 år.

Lennart Weiss är skeptisk till kalkylen.

– Vad blir omställningskostnaden? Om du först ska bereda marken på en ny tomt, och dra vatten, avlopp och el? Vilka skavanker uppstår i transporten till Strängnäs, innan du ens kopplat in dem? Det blir världens dyraste bostäder, samtidigt som produkten och boendemiljön blir ganska undermålig.

Han tar även upp att studentbostäder har extra hög rotation på hyresgäster, och därmed hög förslitning. Lösningar som dessa är ett resultat av att bostadsfrågan generellt ”har prioriterats ned kraftigt” och att grupper som unga eller nyanlända ”inte kostar så mycket politiskt att strunta i”, menar Lennart Weiss – som återkommer till att det verkligt billiga är att tänka långsiktigt.

– Det här är papplådor. Det blir dåligt och dyrt hur du än vrider och vänder på det, och är dessutom inget kvalitativt samhällsbygge. Man ser framför sig kreativa quick and dirty-lösningar, men sådana funkar inte i vår bransch. Inget är billigare eller bättre än att bygga med ett hundraårsperspektiv.

Andreas Martin-Löf beskriver Black Friday-priset på 8 000 kronor i månaden som en ”rimlig och bra hyra” för Campus Björksätras lägenheter, men medger att 10 000 ”kanske är lite högt”. Företagets webbplats avslöjar att hyran låg nere på 5 800 kronor så sent som i augusti 2024.

Läs mer

Lennart Weiss häpnar över summan – och berättar vad han själv får för pengarna.

– Jag bor i en 130 kvadratmeters topplägenhet, med golvvärme och allt, mitt på Södermalm. Vi har en avgift på 6 700 och lån på 3 miljoner, så min månadskostnad ligger runt 10 000. Där har du i blixtbelysning hur det har blivit. Det är helt skandalöst.

Flamman har sökt Studentbostadsfondens vd Martin Berchtold.

Kultur 15 januari, 2025

”Gott humör är min bästa härskarteknik!”

Foto: Ola Kjelbye.

Välfärdsgranskaren och lobbyistjägaren Åsa Plesner får friskolechefer att darra som Kling och Klang inför Pippi. Tillsammans med Marcus Larsson driver hon podden ”Offentliga hemligheter”. Nu är hon aktuell med en ny bok.

Du verkar vara en muntergök. Hur gör du?

– Gott humör är den bästa härskartekniken! Därför låtsas jag vara en lugn, glad person i offentligheten. Jag gnäller och oroar mig desto mer i slutna sällskap.

Du har utvecklat en egen metod för ”kritisk bokföring”. Hur kan man beskriva den?

– Det är att lägga den kritiska teorins blick på alla former av ekonomistyrning och mätning. I min forskning synliggör jag välfärdsarbetares roll i styrningen och letar efter smärtpunkter och argument som kan leda till ett bättre arbetsliv.

Läs mer

I presentationstexten av din och Niklas Altermarks bok Konsten att avveckla en välfärdsstat lovar ni att presentera en ”väg ut ur fällan”. Kan man få ett smakprov?

– Kaxigare och mer stridbara välfärdsfack, en skattereform, bättre sjukförsäkring och avskaffat karensavdrag.

Vad ser du fram emot 2025?

– Det vore kul men otippat med en konkret framgång i kampen för en rimligare arbetsmiljö i välfärden. Längtar också till sommarens tågsemester.

Inrikes 15 januari, 2025

Varför så blå?

Sofia Johansson, ”Blå Magda”, 2025.

Bakåtblickande, borgerlig, bedrövad – socialdemokratin är på väg att skifta färg. Men i kampen för att lösgöra sig från liberalismen riskerar den även sin själ.

Maurice Glasmans färger är blå.

Blå som vibben i de rökfyllda klubbar där han spelat jazztrumpet, blå som när han utsågs till lord i det brittiska överhuset, och blå som en arbetarorienterad politiker som vantrivts i Tony Blairs ”moderna” socialdemokrati.

När nyliberalismen var på väg att falla, samlade han ihop socialdemokratins blå känslor av vemod och skapade 2009 rörelsen Blå labour.

Året därpå förlorade nya Labour makten i Storbritannien. Under Tony Blair och Gordon Browns ledning hade partiet förvandlats. Det moderniserade ”nya arbetarpartiet” hade försökt förena kapitalism med jämlikhet. Med den så kallade tredje vägens socialdemokrati försökte de göra nyliberalismen till en motor i välfärden. Nya väljargrupper hade strömmat till och Labour stärkte sitt stöd i den urbana medelklassen. Men arbetarklassen på landsbygden började lämna partiet och sökte sig till konservativa Tories. För första gången fick Labour färre arbetarröster än medelklassröster.

Sista droppen för Maurice Glasman blev Labours räddningspaket som löste ut de krisande bankerna under den globala finanskrisen. Det borde inte vara samhället som räddade bankerna, utan bankerna som tjänade samhället.

Underdog. Cambridgeutbildade baronen och jazzmusikern Maurice Glasman tycker att Labour har blivit för elitistiskt. Foto: Martin Argles/Guardian/TT.

När den konservativa politikern Philip Blond lanserade sitt Red Tory-manifest, där han förklarade att lokalsamhället måste ta tillbaka makten från både staten och marknaden, kontrade Glasman med att grunda Blå labour. Det märkliga var att de stod för nästan samma saker. Det fanns en samsyn i att liberalismen brutit samman och det nu krävdes en återgång till ett mer traditionellt samhällsliv. Strömningen kom att kallas postliberalism, och utgick från att arbetarväljarna stod till vänster om partierna i ekonomiska frågor, men till höger i värderingar. Skulle Labour eller Tories fånga upp dessa arbetarkonservativa väljare?

Glasmans blå projekt var för tidigt ute. De brittiska gatorna kokade redan. Studentprotester från vänster ockuperade storstädernas universitet, skapade en ny våg av vänsterpopulism som flödade in i Labour och lyfte fram Jeremy Corbyn i partiet. Högerextrema Tommy Robinsons antimuslimska huliganer English Defence League anordnade marscher och upplopp på engelska landsbygden. Glasman mötte protester inom Labour när han förespråkade att partiet skulle gå ut på gatorna och samtala med Robinsons huliganer. Blå labours tid var ännu inte kommen och den postliberala teorin fick dra sig tillbaka till akademin.

Men nu är stunden inne. I Sverige.

När Socialdemokraterna i november presenterade arbetsgruppernas förslag på nytt partiprogram förklarade framtidsnamnet Lawen Redar att det är ”väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”. Socialdemokraterna försökte triangulera Tidöpartiernas i syn på invandring och brottsbekämpning, konstaterade DN Ledare. Hur många partier som kulturkrigar högerifrån tål Sverige, frågade de (3/1).

De 80 konkreta förslagen kännetecknas av mer krav och hårdare tag, men också välfärdssatsningar och en vilja att finansiera förslagen genom att höja skatten för de rika. Ekonomiskt (till synes) till vänster, värderingsmässigt till höger.

(mer …)
Inrikes/Nyheter 14 januari, 2025

Brandbomb mot dansk vänstergrupp – politiska motiv misstänks

Utanför den utbrunna lokalen på Wesselsgade 2 fanns politiska slagord skrivna på asfalten. Foto: Liselotte Sabroe/Scanpix.

En brand bröt ut i danska Global aktions lokaler under natten till måndag. Polisen bedömer att elden var anlagd – och enligt organisationen kan det finnas politiska motiv. Utanför fanns graffiti som pekar mot marockanska nationalister.

Fönstret precis under gatuskylten på Wesselsgade 2 är täckt av sot. Sent på måndagsnatten har någon slängt in en brandbomb, troligen en så kallad molotovcocktail, på den danska organisationen Global aktions kontor i Köpenhamn. Datorer, dokument och plakat har gått upp i rök. Polisen har meddelat att man ”undersöker saken noggrant.”

– Tack och lov var ingen inne i lokalerna, men det är ren tur att branden inte spred sig. Det är ett bostadshus, precis ovanför våra lokaler låg äldre människor och sov. De kunde ha brunnit inne eller dött av rökförgiftning, säger Global aktions ordförande Morten Nielsen till danska Arbejderen.

På asfalten utanför lokalen finns flera budskap sprejade, något utsuddade av nattens frost men fortfarande läsbara. ”Stop supporting terrorism”, ”Sahara belongs to Morocco” och ”Fuck Polisario”.

Det ser ut som att orsaken till brandattentatet ligger i konflikten i Västsahara, och vårt stöd till självständighetsrörelsen Polisario, konstaterar Morten Nielsen. 

Det är groteskt att en konflikt i Nordafrika kan få sådana konsekvenser här.

Global aktion är en aktivistgrupp med rötter i 1970-talets anti-apartheidrörelse, som samarbetar med grupper i flera afrikanska nationer. Från början vilade blicken på Sydafrika och dess grannländer – i dag är Västsahara, ett icke självstyrande område som Marocko anser sig ha rätten till, fokuset för en av organisationens mest aktiva arbetsgrupper. 

Västsaharasektionen arbetar, enligt Global aktions webbplats, inom och utanför Danmark med att ”sprida medvetenhet och information om Afrikas sista koloni”. Landet har varit ockuperat av Marocko sedan slutet av 1970-talet, kort efter att de spanska kolonisatörerna i sin tur började lämna Marocko.

FN anser att folkgruppen sahrawier har rätt till självbestämmande i territoriet, och den västsahariska rebellgruppen Polisariofronten som deras legitima politiska företrädare. Polisario har stridit för Västsaharas självständighet sedan ockupationens början, och är medlemmar i Socialistiska internationalen. 

Polisariofronten har själva gått ut och fördömt attentatet mot Global aktion i ett pressmeddelande, där man kallar den ”en attack på själva principerna om rättvisa och solidaritet, som underbygger den globala kampen för mänskliga rättigheter och värdighet”. Man lovar att den ”hemska” handlingen ”inte kommer avskräcka Sahrawifolket, eller minska beslutsamheten hos våra allierade runtom i världen”. 

– Lyckligtvis är sådana här politiska attacker sällsynta i Danmark, säger en ”djupt chockad” Morten Nielsen till Arbejderen.

Läs mer

– Det är groteskt att en konflikt i Nordafrika kan få sådana konsekvenser här.

I ett Instagraminlägg om händelsen skriver Global aktion att ”marockanska nationalister” begick dådet, och försäkrar sina följare om att arbetet kommer fortsätta även utan kontor.

”Ni kan inte bränna solidaritet. Ni kan inte begå mordbrand mot vår kamp med Sahrawifolket. Ni kan inte tysta oss med eld.”

Flamman har sökt Global aktion samt de svenska organisationerna Västsaharakommittén och Afrikagrupperna.

Ledare 14 januari, 2025

Brinnande hus är inte ”woke”

En gunga har överlevt branden i Pacific Palisades i Los Angeles. Foto: Eric Thayer/AP/TT.

Flumhögern vill desperat förvandla Los Angeles bränder till ett kulturkrig – men klimatförändringarna är en fysisk realitet.

Kalifornien har alltid varit extremt.

Då menar jag inte främst kulturellt utan även geografiskt. När jag hyrde bil och körde runt där en sommar slogs jag av hur varierad naturen är, från majestätiska redwoodskogar och alpina tundror till paradisstränder och dödsöknar. Det är en hel kontinent i miniatyr.

Det leder till ett lika varierat väder.

Medan somrarna oftast är knastertorra, håller molnen blåsan ända till vintern för att släppa lös bibliska regnstormar, ett fenomen som kallas weather whiplash. Väderpiskan har nu utdelat sitt hittills hetaste rapp, med bränder i Los Angeles som i skrivande stund tagit 24 människoliv, totalförstört minst 12 000 byggnader, och tvingat 150 000 människor till evakuering. Den största branden, i överklassområdet Pacific Palisades, har ödelagt en kvadratmil.

Läs mer
En brandman strider mot löpelden i grannskapet Pacific Palisades i Los Angeles, den 7 januari. Foto: Ethan Swope/AP/TT.
Utrikes 13 januari, 2025

Vykort från helvetet

Det betyder familjer som förlorat alla minnen, som riskerar hemlöshet, eller fattigdom om deras försäkringsbolag går i konkurs.

Bränderna har även lyckats sätta fyr på kulturkriget, med anklagelser och rykten som är precis lika svåra att släcka. Från höger hittar man en förutsägbar slagpåse.

”Allt brinner upp. Orsak?”, frågar sverigedemokratiska EU-parlamentarikern Dick Erixon retoriskt i tidigare partitidningen Samtiden. ”Woke och klimataktivism.”

Nästa gång det brinner i svenska skogar – bli inte förvånad om högern skyller allt på Södertörns genusvetare.

I centrum finns ett videoklipp från 2019, med ett sådant målsökande vansinne att det verkar AI-genererat. Rutinerade brandsoldaten Kristine Larson, en afroamerikansk mångfaldschef på Los Angeles brandkår med en månadslön på nästan 300 000 kronor, besvarar påståendet att hon inte skulle ”orka bära min make ur en eld” med: ”Han befinner sig på fel plats om jag måste bära ut honom ur en eld.”

Att en chef på brandkåren verkar tycka att män som brinner ihjäl får skylla sig själva är, som så mycket med delstaten, extremt. Men det är inte därför det brinner.

Det beror på något som är helt frånvarande i Dick Erixons text. Nämligen klimatförändringarna, vars effekter kommer att drabba oss alla, från vänster till höger, man som kvinna, rik som fattig.

I stället är Erixon noga med att påpeka att stadens brandkårschef Kristin Crowley också är ”kvinnlig”, med en antydan om tillhörande inkompetens, då hon länge känt till att en vattenreservoar i Palisades var nedstängd.

Vad han utelämnar är att hon i ett öppet brev förklarar att borgmästarens nedskärningar i brandkåren på motsvarande 260 miljoner kronor har haft kännbart negativa effekter. Så om det finns en viktig lärdom att dra, så är det att besparingar på infrastruktur i slutändan ofta blir dyrare. Något vi ser ständiga exempel på i Sverige.

Naturen påverkas dessutom inte av ”woke”, utan av fossilutsläpp. På grund av människans misslyckande i att ställa om snabbt kommer vädret att bli allt mer extremt, och enligt Internationella arbetarorganisationen (ILO) kommer hetta att vara det största hotet mot arbetare framöver. Den förhatliga ”klimataktivismen” har alltså rätt.

Förutom att minska utsläppen, är vårt bästa försvar att investera i att hantera det förändrade klimatet. Men då måste man först erkänna detta faktum. Enligt Dick Erixon har dock FN:s klimatpanel med världsledande forskare fel, då han ”inte sett någon kunna förklara hur istiden försvann”.

Läs mer

I samma intervju med Expressen säger han också: ”Man pratar om att arter utrotas, men skulle vi vilja att dinosaurierna var kvar?” Se där, samma obryddhet inför oönskat liv som han anklagar brandchefen för.

Bränder är dock fysiska fenomen. De beror på torr vegetation, plötsliga vindstormar, och stigande temperaturer. Det brinnande träet och plasterna avger i sin tur dödliga gaser och gifter, och de kan endast släckas av levande människor som kostar pengar. Hela processen är naturlig, och därmed också omöjlig att släcka med kulturkrigsflum.

I Sverige har regeringen redan försökt skylla utbildningskrisen på ”wokeviruset”, samt skurit ned på klimatåtgärderna. Så nästa gång det brinner i svenska skogar – bli inte förvånad om de skyller allt på Södertörns genusvetare.

Kultur 14 januari, 2025

Geten och gubben viskar fram Västertorp

Pye Engströms ”Efter badet” restes i samband med bygget av Västertorps simhall 1976. Foto: Wikimedia.

När poeten Minus Miele får uppdraget att hylla Folkhemmets konstnärer ställer hon sig jäms med skulpturerna och alla de som rört sig mellan husen.

Skulpturen Körkarlen av Olof Thorwald Ohlsson består av en halvmeter hög, rektangulär granitsten i Västertorp vilken en man i hatt huggits ut i relief till minne av den torparhistoria som anas i Stockholmsförortens namn. Ett stenkast från tunnelbanestationens västra uppgång står den på gräset mellan bostadshusen. Gles snö faller över gubben i det grå novemberljuset. Det är en av ett trettiotal skulpturer som restes under uppbyggnaden av förorten i södra Stockholm kring 50-talet, som resultat av en utopisk idé om konstens närvaro i vardagslivet. Devisen ”Konst för alla” känns mer avlägsen i dag, när skulpturen står inhägnad på en privat gård.

Stockholm city blues är en trilogi initierad av Hägerstensåsens medborgarhus och vars första två delar består av en konstutställning och en teaterföreställning i form av en stadsvandring. Del ett och två står i dialog med Spelet om Hägersten, en teaterföreställning om ortens arbetarhistoria från 70- och 80-talet. Den avslutande delen ägnas åt de offentliga skulpturerna, som poeten och konstnären Minus Miele fått tolka i 30 dikter. Traditionen går under benämningen ekfras, ett skrivet verk om ett annat konstverk. På ett grundläggande plan visar ekfrasen vilka möjligheter och begränsningar litteratur har jämför med andra konstformer. Så gör även diktsamlingen Västertorps skulpturpark.

I Västertorp centrum hittar jag fem skulpturer. En av dem ser jag är särskilt omtyckt av de små, som klättrar och klappar på den skrovliga ytan. Allan Runefelts bronsskulptur Gubben och geten är förgylld över getens rygg och horn. På fotografier har jag sett samma skulptur, men där paret fått stickad mössa och halsduk. I den ompysslade skulpturen blir invånarnas rörelsemönster synliga och det påminner mig om Mieles ömsinta berättarperspektiv.

Fastän dikterna i Västertorps skulpturpark tydligt består av någon som betraktar är de berättade utan personligt pronomen. Vid några enstaka tillfällen tilltalas skulpturerna med ”du” och ”vi”, men vem som talar framgår inte. På så vis föreställer jag mig att det är, som det står på ett ställe i boken, ”söderorts läsare” som ser på skulpturerna. Så när den knubbiga och kramvänliga lekskulpturen Gåsen av Edvin Öhrström beskrivs, görs det med blicken och rösten hos de barn och vuxna som varje dag vistas i lekparken.

Något bakom centrumet, ställd i den så här års kala växtligheten, står Palle Pernevis bronsskulptur Petite femme. Kvinnogestaltens nätta och samtidigt fylliga kropp fångar Miele målande, och med humor:

enkel söt / böna bland / oxbär lönn / petite water- / colour akvarell / med handen / på höften

Litteratur kan till skillnad från konst röra sig i parallella tidslinjer – i ett samtidigt nu och då. När jag läser dikten får den grå oxbärsbusken röd färg och det ålderdomliga söderslanget ”böna” placerar kvinnan i sin tid som en efterkrigstidens Venus. Samtidigt ser jag landskapet som har varit och det som är. På liknande sätt arbetar Miele med förändringar i förorten.

Läs mer

Pye Engströms verk Efter badet restes i samband med bygget av Västertorps simhall 1976 och avbildar sju av 70-talets centralfigurer i en soffa av kalksten. Mellan Angela Davis och Sara Lidman sitter Mao, liksom Jesus som i en parafras av da Vincis Nattvarden. Femtio år senare är det nog få som ser åtminstone Mao som ett helgon.

klockar knuten / näve nedsatt / synintryck / samhällskroppen / sätter sig i soffan / det är de facto / världssamvetets / ekonomiska stenografi / invid kommunal / simhall oförändrad / stenens stenaktiga / form och färg

På tuben från Hägerstensåsen inser jag att jag missat Karl Gunnar Lindahls Måsar. Skulpturen har tidigare stått utanför gamla läroverket vid Skridskovägen men behövde, som Miele skriver, ta till ”flykt från föreningens / nya parkeringsplats”. Med en lekfull användning av fåglarnas rörelser skriver Miele fram en ort som förändras över tid. Så får diktsamlingen Västertorps osynliga historia att träda fram.

Rörelsen 13 januari, 2025

Högern vill att symfoniorkestern spelar Abba

Per Schlingmann med flera deltar på ett mingel under en deckarfestival i Visby 2015. Foto: Karl Melander/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Ambitionen har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen mot vinstinriktad verksamhet.

Redan på 1980-talet sjösattes kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka kulturbranschorganisationerna. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 60-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profiten. Näringslivets stridsrop ”Starta eget” lät dock lite lockande för många. En individuell befrielse hägrade!

Just individualiseringen var också huvudavsikten för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför kommersiella drivkrafter störde dem.

Tidöregeringen har fortsatt i deras spår med fortsatt minskat stöd och kraftigt höjda hyror.

Det statliga, regionala och kommunala stödet för kultur har drastiskt minskats samtidigt som kulturlokalernas hyror chockhöjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt.

Ett av de tydligaste exemplen för näringslivets framfart är ett årligt konvent i Eskilstuna, som går under namnet ”Folk & Kultur”. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det sjösattes för några år sedan.

Tillställningen visade sig dock redan från början bära en tydlig prägel av näringslivets kultursyn och strävan att ändra kulturbegreppets innebörd. Näringslivet vill att kulturen blir mer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i deras dokument som ”kulturella och kreativa näringar”. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare. Förutom kraftigt minskade medel ska vi inordnas i deras tankesätt.

Kulturminister Parisa Liljestrand driver även hon näringslivets linje. ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden – nämligen företagande” har hon sagt.

Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av våra kommuner. Kommunerna vill nu prioritera något de kallar ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. Norrköpings kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester att spela Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta till sig mer mångfacetterad kultur.

Åter till Folk & Kultur, som i år äger rum i början av februari. Här ”erbjuds” vi fria kulturskapare att köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. För poeter och musiker finns en liten scen för max 20 personer som upplåts för att få uppträda gratis. Man får vara glad att man alls får synas. Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En av dem var Per Schlingmann, före detta moderat PR-man.

Läs mer

Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar nyttan med kulturen, oftast utan inblandning av kulturskapare.. En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan var ett halvdussin storföretagsledare som fick resonera kring på vilket sätt kulturen kunde användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till diskussionen.

I år har näringslivets styrande roll för konventet i Eskilstuna lyfts fram än mer. Folkrörelse-Sverige och kulturskaparnas organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet ”Folk” plockas bort från rubriken. Eller varför inte kalla det ”Byråkrater och Business”?