”Akel-ledaren Dimitris Christofias anhängare flockades runt Nicosias Eleftheria-stadion igår natt i ett tillstånd av fullständig, extrem eufori. Polisen vände trafiken bort från stadion, tvingade den stora mängden av anhängare att överge sina fordon och fortsätta till fots. Bilar stod vid sidan av vägen så långt bort som till trafikljusen vid K-Cineplex. Utanför stadion var det tydligt att firandet hade börjat. Stånd med tutor och flaggor hade satts upp medan män, kvinnor och barn ivrigt svärmade mot ljudet av larmande grekisk rockmusik från högtalare uppsatta utanför stadion. Vid 20.40 sades att stadion var full och folkmassorna blev tillsagda att se ceremonin från två enorma skärmar vid endera sidan av byggnaden”, rapporterade den engelskspråkiga tidningen Cyprus Mail, som också noterade att medelåldern bland de firande var förvånande låg. Dimitris Christofias hade vunnit presidentvalet med 53,37 procent av rösterna.
Det fanns skäl till den ovanliga glädjeyttring som Cypern bevittnade i söndags. De massor av Akel-anhängare som vällde fram hade väntat mycket länge på att hamna i rampljuset. Ja, ända sedan tiden under brittiskt kolonialstyre fram till 1960, genom väpnade konflikter mellan greker och turkar. Det kommunistiska Akel hade fram till i söndags trätt tillbaka och i presidentval stött andra kandidater. Men Akel fick till sist sin alldeles egna seger.
Mest av allt handlar det om att Akel gjorde sig till fredshoppets tydligaste och trovärdigaste språkrör. Frågan om återförening mellan öns grekiska och turkiska del har blivit akut. Många bedömare menar att Cypern nu har sin sista chans att återförenas. Organisation of Islamic Conference (OIC), en grupp av 57 länder, överväger att erkänna den turkiska utbrytarrepubliken – det skulle kunna leda till en permanent uppdelning av ön. Christofias kallade själv hotet om erkännande för en tidsinställd bomb för Cypern.
Den sittande presidenten Tassos Papadopoulos förde under fem år en hård linje mot den turkiska minoriteten och avvisade Kofi Annans plan för att ena ön 2004. I ett förnedrande nederlag i valets första omgång försvann han förra söndagen, och lämnade plats för två kandidater med enhetssträvanden, den konservative Kasoulidis samt Christofias. När det väl var klart att Christofias fick Papadopoulos stöd var valet i praktiken avgjort. Det förhindrade inte den ortodoxa kyrkans ärkebiskop att kasta sig in i kampen på högerns sida för att förhindra det som man såg som ett övertagande av ett kommunistiskt, ateistiskt parti. De hoten struntade befolkningen i, och röstade för fredspartiet Akel.
Så långt är de flesta bedömare överens. Men bakgrunden är inte mindre intressant: Att Akel överhuvudtaget haft möjlighet att vinna valet har att göra med att det är ett av Europas starkaste vänsterpartier, med 15 000 av öns 800 000 invånare som partimedlemmar.
Akels föregångare, KKK, var det första partiet att bildas på Cypern 1926 och det parti som skapade PEO, öns landsorganisation. Redan från början var båda två pan-cypriotiska, det vill säga öppna för cyprioter av grekisk, turkisk, maronitisk och annan etnicitet. Senast 2006 strejkade PEO mot arbetsgivarnas försök att dumpa turkcypriotiska byggnadsarbetares löner. Detta arbete, tillsammans med de kontakter som Akel och PEO haft med den turk-cypriotiska fackföreningsrörelsen och vänstern, har stärkt Akels trovärdighet i fredsprocessen. När Akel avvisade Kofi Annan-planen 2004 var det inte för att spela på etniska motsättningar, utan för att delar av planen riskerade permanenta etniska konflikter.
Akel är känt för sina morphodigos syllagos, de kulturklubbar som finns i minsta by och där kulturella, politiska och sportsliga aktiviteter finns att tillgå. Klubbarna bildades på 1940-talet, under den brittiska ockupationen för att ön skulle kunna behålla sin kulturella identitet. Då var inte minst folkdansen och teatern viktig. Under inbördeskriget fick klubbarna ansvar för flyktingmottagande och blev centra för internationell solidaritet. Fortfarande spelar dessa klubbar en roll – ett av landets bästa badmintonlag och flera kända skådespelare och poeter har fått sin grundutbildning här.
I ett fåtal länder utanför Sovjetunionens maktsfär har kommunistiska partier tagit platsen som det stora arbetarrörelsepartiet: i Italien och Frankrike fram till 1980-talet, på Cypern ända fram till idag. Vad de har gemensamt är att de är folkrörelsepartier, med starka rötter i lokalsamhälle och på arbetsplatserna. Dessa partier har varit, och är, stora enbart så länge de klarar att fylla sin uppgift som verktyg för folkliga behov. Akels seger i valet beror bland annat på att de förstår detta. Det folkliga mandatet nu handlar om att åstadkomma en historisk uppgift: återföreningen med turkcyprioterna.
I medierna har beskrivningen av Akel studsat mellan de vanliga klichéerna, är det ett Kuba-kommunistiskt parti eller är det pragmatiskt, det vill säga tandlöst? Sanningen ligger långt ifrån båda stereotyperna. Bara för att de inte är så dumma att de tror de borde genomföra en fullskalig social revolution bakom ryggen på folk, betyder det inte att de blivit ännu ett liberalt vänsterparti.
Akel står stadigt för Cyperns statliga ägande och har lyckats stoppa privatiseringar av vatten, elektricitet och telefoni. De var emot EMU-medlemskap och kritiserar fortfarande följderna. De är högljudda kritiker av Israels ockupation av Palestina och USA:s invasion av Irak. Om alla deras sociala mål går att genomföra innanför det marknadsliberala EU återstår att se.
Men de sociala dimensionerna var också närvarande under presidentvalskampanjen för Dimitris Christofias. Akels slogan var: ”Rättvisa lösningar” – alltså på Cypernfrågan, men också ”rättvist samhälle”. En treprocentig höjning av pensionerna, tillsammans med utbildningssatsningar, var framskjutna krav.
Om den oändligt komplicerade Cypernkonflikten kan man i alla fall säga en sak säkert: Det är den grekiska respektive turkiska extremhögern som använt den etniska frågan för att kunna trycka tillbaka befolkningens behov av sociala reformer. Akel har gjort precis tvärtom, de har tålmodigt arbetat med greker såväl som turkar för allas välfärd. Segern i söndags var välförtjänt och pekar framåt för hela Europas vänster
