Jag är medberoende till Göran Persson. Jag biter jag på naglarna när karln ska uppträda offentlig och som en urförbannad fru snackar jag ständigt skit om honom men måste ändå övertyga alla om att alternativen är värre. Under partiledardebatten kände jag mig som Silvia när kungen öppnar munnen – skitnervös – dock utan samma behov att hålla stelt leende för Persson vann klart. Men eftersom den borgerliga mediadominansen skapar ett allvarligt tolkningshandikapp, önskade jag nästan Fredrik Reinfeldt ett svettigt Nixonnylle med framsprängande skäggstubb, som i den klassiska tv-duellen mot John F Kennedy, för att utjämna oddsen.
Min besvikelse parad med fruktan för att vänstern ska förlora valet, leder till akut schizofreni som politisk hållning. Det är exempelvis oförsvarbart med sosseadel och statliga chefer som kan casha hem sådär 100.000/månaden i pension. Trots det måste jag hålla tummarna för att Göran Persson ska klara journalisternas frågor om sin nya bostad och rika fru. Varför? Ja, bara för att alternativet är värre. En ”lose-lose sitaution”.
Min långa destruktiva relation med socialdemokraterna handlar inte bara om att de gått i bräschen för näringslivsfieringen av samhället, som borgarna kunde surfa på efter valet 1991 och att de sedan vägrade att restaurera välfärdsstaten efter 1994. Det handlar också om det där godset i Sörmland, som högavlönade journalister/skribenter, kommer slita listerna ur innan valet i september. Minns den kreativa rubriken i Expressen, ”Perssons hus är fult”.
Men varför får inte en socialdemokratisk statsminister bo i herrgård för tolv miljoner? Det är ju möjligt att verka för jämlikhet fast man själv är rik och bor flott. Men vi förväntar oss att Partiledarpersson likt en kung ska vara en symbolyta, där arbetarrörelsens värderingar sammansmälter med dess praktik annars förminskas legitimiteten i dess anspråk.
Ett av argumenten mot prostitution är att förhållandet där torsk köper hora, inte bara speglar, utan också påverkar relationen mellan man-kvinna överhuvudtaget i samhället. Jag tror att faktumet att en socialdemokratisk statsminister som inte är diskret med sina ofrånkomliga klassprivilegier, och som dessutom öppet skaffar sig nya, är medskapare till det hårda amoraliska klimatet i vårt land. Han signalerar att det är okej med ett skarpt klassamhälle och bidrar till dess fortlevnad.
Jag kan inte vinna den diskussionen, sa Göran Persson i en radiointervju i P1, när han försvarade de statliga chefernas löner med internationella jämförelser och marknadskonkurrens. Men arbetarrörelsen skulle vinna massor om de gick i bräschen för att avprivilegiera samhället. Vi sänker våra löner! Vem följer efter? skulle vänsterpolitiker och fackföreningsrörelsens toppar utropa inför valet, med adress till näringslivet. Lönerna och pensioner för chefer inom stat och kommun måste också sänkas och de som har typ 80-timmarsvecka får börja med arbetsdelning.
Det folkliga stödet för en sådan politik kan inte överblickas. Att vissa ska piskas till jobbet, medan andra måste lovas miljoner morötter resten av livet för att motiveras till arbete, har underminerat det gemensamma samhällsbygget. I väntan på denna sociala revolution, kan den riktiga kungen få behålla sina privilegier som en ständig påminnelse om klassamhällets existens.
Ingen kan lura oss att elitens höga löner och förmånerna enbart beror på kompetens och inte på tur, girighet och klasslogik, så länge Carl Gustaf Bernadotte finns där som påminnelse. Vi behåller kungen som symbol för allt som är sjukt i samhället.
