”Katrina var den äldsta av tre systrar /…/Hon var den vackraste, den gladaste och den stoltaste av de tre systrarna.” Början på Sally Salminens roman Katrina från 1936 låter som inledningen på en saga, och även historien om hembiträdet som från ingenstans vann en romantävling har lite saga över sig. Sally Salminen föddes 1906 i på Åland och utvandrade 1930 till USA där hon bland annat försörjde sig som hembiträde. Berättelsen om Katrinas tillkomst lever på många sätt upp till den romantiska myten om konstnären som driven av kallet att skapa karvar ut luckor i en arbetsam vardag där brödfödan måste förtjänas, men det ska också ha varit ett sätt att faktiskt ändra på de livsvillkor hon vantrivdes med.
Berättelsen om Katrinas tillkomst lever på många sätt upp till den romantiska myten om konstnären som driven av kallet att skapa karvar ut luckor i en arbetsam vardag där brödfödan måste förtjänas
Katrina befinner sig förutom i inledningen långt ifrån sagans värld. Istället är det en jordnära och ofta brutal berättelse om en fattig kvinnas liv från ungdomen till graven. Berättelsen utspelar sig på Åland dit Katrina kommer som nygift efter att ha charmats av slarvern och skrävlaren Johan som målat upp en bild av guld och gröna skogar på ögruppen. Men när Katrina lämnat uppväxtens Österbotten och följt med honom blir hon snart varse att hans vidlyftiga historier om välstånd möjligen stämmer in på kaptensfamiljerna i sjöfartssamhället, men inte på det liv Johan och hon kommer att leva, hänvisade till ett torp och tvungna att arbeta för sagda familjer. Johan är liksom en stor del av den manliga befolkningen dessutom på sjön stora delar av året, och Katrina blir ensam om att arbeta och ta hand om barn. Turligt nog är Katrina det (som med ett visserligen irriterande språkbruk) brukar kallas ”en stark kvinna”. Hon har sina litterära systrar i kvinnogestalter hos till exempel Moa Martinson, som sammanbitet och stolt knogar på. I en central scen vägrar hon att ta emot en för försörjningen livsviktig ko eftersom den skänks till henne som en allmosa.
Särskilt i början finns det ett riktigt radikalt drag i romanen, som när den unga Katrina tänker på ägarförhållanden i samhället och hur hon och hennes barn i princip ägs av de mer välbeställda invånare de arbetar för. Detta tema hamnar dock lite i skymundan sedan, även om det alltid finns där som en klangbotten. Salminen anslår till och med en ganska försonande ton när hon skildrar den framväxande vänskapen mellan Katrina och kapten Nordkvist, vars respekt den förstnämnda vunnit när hon vägrade att ta emot kon.
Dessutom finns det onekligen vissa stråk av sentimentalitet och moralism i berättelsen, men sådant finns det ju i ganska rikliga mängder även hos betydligt mer kanoniserade författare som till exempel Vilhelm Moberg. På många sätt är boken om Katrina ganska lik henne själv: rakt berättad och lite grovhuggen utan alltför mycket mångtydigheter och krusiduller. Och Sally Salminen lyckades skickligt komprimera nästan ett helt liv genom att berätta om olika nyckelscener och händelser på ett sätt som gör att det känns som om vi verkligen följt hennes Katrina genom ungdom och ålderdom, genom uppslitande sorger, lågmälda glädjeämnen, och framför allt hårt arbete.