Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.
Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att inte säga chockerande, att i dag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.
Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare, tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till Österrike.
Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga, entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall bara för att bli nermejade av fiendens kulsprutor och kanoner.
Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen aldrig tidigare hade skådat.
Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer och marknadsandelar.
För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert nederlag, som ledde till en varaktig splittring. Andra internationalen hade på kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle ”utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget”. Det visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.
De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.
Första världskriget kallas ibland också för Det stora kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och Tjeckoslovakien trädde fram, och oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte om ett nytt samhälle.
Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.
Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt militär upprustning och en svensk anslutning till Nato.
Det är viktigt att lära av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter. Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.
