Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Varför plågar Flamman, som vanligen är mycket läsvärd, oss med denna text av Johan Alfonsson. Marxismens ABC? Det är inte arbetstiden som är problemet utan lönesystemet. Vi är löneslavar, ofria, och det finns bara en lösning: Ned med lönesystemet. Avskaffa kapitalismen. Är detta verkligen något som vi behöver upplysas om?
Jag kan inte se det som något annat än trist testuggande. Men är det inte rätt? Jovisst är det rätt på en teoretisk nivå. Det har varit rätt i över 150 år. Men lönesystemet finns kvar och den typ av analys som Alfonsson presenterar har jag läst under hela mitt politiska liv utan att något hänt.
Marxismen är en lysande teori och det är lätt att berusa sig på den. Äntligen fick vi världen förklarad för oss. Men så har vi problemet. Den samhälleliga verkligheten. De människor som utgör gruset i maskineriet. Den arbetarklass som uppenbarligen inte förstått sin uppgift.
Visst är lönearbetet ett ”tvång”, men hur många är inte de som arbetar med glädje, kanske inte varje arbetstimma, men ganska ofta. Ja, det verkligt stora eländet är ju att inte utsättas för detta tvång, att vara arbetslös. Hur många ungdomar längtar inte till detta tvång?
Men, säger Alfonsson, kampen för kortare arbetsdag missar det ”egentliga målet”. Vi borde kanske upplysa alla som strejkar för kortare arbetstid om att de missar målet? Kapitalismen är en ”vampyr” som finns kvar oavsett arbetstidens längd. Jag undrar om sjuksköterskorna verkligen förstod det.
Problemet med Alfonssons analys är ju att den saknar kontakt med den verklighet, det arbetsliv, som vi möter varje dag. Även i denna kapitalism upplever många människor att de har en ganska stor frihet. Ja, många säger sig vara lyckliga.
Jovisst, lyckan varierar, alla har det inte lika bra, klassamhället finns där – men även under dessa förhållanden är vi inte för totalt ofria och de val vi kan göra är viktiga.
Det är denna komplicerade verklighet vi vill förändra. Jag har jobbat som lärare, vårdbiträde, kulturchef och heltidspolitiker. Visst har min frihet varierat men helt ofri har jag aldrig varit och jag har alltid tyckt att jag kunnat göra nytta. Det är med en sådan utgångspunkt vi måste ta oss an politiken! Att kortare arbetsdag inte krossar kapitalismen behöver vi inte upplysas om.
Per Sundgren, författare och tidigare kulturpolitiker.
Johan Alfonsson svarar direkt
Under min tid som akademiker har jag gjort en spaning. Lägg fram en text som behandlar marxistisk teori så dyker det snabbt upp en äldre vänsterperson som tror att han befinner sig på ett seminarium anordnat av en vänstersekt år 1970.
Kanske på grund av en retroaktiv skamsköljning över sina tidigare idéer förblindas respondenten av vad texten faktiskt behandlar och menar att allt är gammalt teoretiskt tugg. Det spelar ingen roll om böckerna man förhåller sig till ingår i en ny debatt och aktivt går emot de tidigare marxistiska idéströmningarna, eller att texten direkt förhåller sig till empiriska iakttagelser.
Per Sundgrens svar passar denna mall till punkt och pricka. Jag skriver uttryckligen att det är positivt med arbetstidssänkningar. Jag ställer vidare frågan om varför detta är positivt, där mitt svar är: på grund av lönearbetets ofrihet. Detta är ingen tes, alla upplever skillnaden mellan en lördagsmorgon och en måndagsmorgon.
Om Sundgren vill fördjupa sig i relationen mellan hur individuella upplevelser av lönearbetet förhåller sig till lönearbetets tvång är han välkommen att läsa min avhandling Alienation och arbete som behandlar just denna fråga.
Johan Alfonsson, forskare vid Halmstads universitet
