”Alliansen är svaret som moderna väljare har längtat efter”.
Statsminister Fredrik Reinfeldts kommentar i jultalet 2009 kan verka svårbegriplig. Julen 2009 har Sveriges regering ett exceptionellt dåligt stöd hos befolkningen i landet. Den ligger under med cirka tio procentenheter. Sedan den 26 september 2006 – alltså nio dagar efter att den valts – saknar regeringen stöd hos majoriteten. Som en jämförelse för att förstå vidden av denna opinionskatastrof låg den dödsmärkta regeringen Göran Persson under från februari 2005 fram till valdagen med fyra-fem procent i snitt.
Man kan säga mycket efter dessa tre år, men knappast att alliansen är vad väljarna har längtat efter. Men de nya Moderaterna är ett parti byggt på denna fräckhet, att ta fram det absolut svagaste i partiets katalog och polera fram en slogan. Moderaterna vid regeringsmakten har i modern tid varje gång resulterat i ökad arbetslöshet och svårt sargade offentliga finanser. Vilka två frågor väljer Reinfeldt att profilera sig med? Sysselsättning och ekonomiskt ansvarstagande. Ni förstår konceptet.
När Reinfeldt lanserade”det nya arbetarpartiet” i opposition mot Socialdemokraterna hade S 3,4 gånger så många arbetarväljare som moderaterna. Moderaterna hade som vanligt sin överlägset procentuellt bästa väljarförankring i gruppen större företagare. Men det spelade inte någon roll, sa Moderaterna – med arbetare menades människor ”som arbetar”. De var förvisso – tillsammans med Ebba von Sydow – ensamma i Sverige om att använda begreppet arbetare på detta sätt. Von Sydow blev utskrattad. Reinfeldt blev statsminister.
Eller betänk valet av partiets huvudfråga, full sysselsättning. 2006, javisst. Men 2010?
När regeringen Reinfeldt tillträdde låg arbetslösheten på 6,0 procent, enligt regeringens eget sätt att räkna. Som lägst, under brinnande högkonjunktur, lyckades Reinfeldt med hjälp av 70 miljarder i inkomstskattesänkning få ner arbetslösheten 0,8 procentenheter, till 5,2. Sedan kom krisen, och arbetslösheten exploderade. 2010 beräknas arbetslösheten bli högre än 10 procent. Och regeringens enda instrument – den sänkta inkomstskatten – har visat sig verkningslös i den lågkonjunktur som vi sett sedan 2008. Man kan påpeka att endast en tidigare regering i modern tid har styrt landet vid en så stor minskning av sysselsättningen. Det var den förra regeringen med moderat statsminister. Inget av detta bekommer Reinfeldt, som lovar i Rapport att fortsätta ”konsekvent bygga Sverige mot full sysselsättning” (21/12 2009). Reinfeldt får inga följdfrågor.
Betänk att Moderaternas stämma 2009 lyfte fram ”Föregångslandet Sverige”samtidigt som Sverige i snabb takt förlorar den särprägel som gjorde att människor världen över sett oss som ett föredöme. När det gäller jämställdhet låg Sverige etta fram till 2007 enligt den årliga rapport, World Gender Gap som World Economi Forum ger ut. Norge knep förstaplatsen 2008. 2009 halkade Sverige ned till fjärde plats. När det gäller inkomstutjämning, hade Sverige redan före Reinfeldt förlorat täten till Danmark. Men Reinfeldt har också sedan dess lett Sverige till de största klyftorna sedan Statistiska centralbyrån började samla inkomststatistik 1975. I FN:s Human Development Index har Sverige under Reinfeldt sjunkit från en femteplats 2006 till plats sju 2009. Och när det gäller klimatpolitik – Sverige ansågs förut ha världens främsta – har regeringens politik gjort att Sverige förlorat tätpositionen, enligt German Watch. I Världsnaturfondens rankning 2009 ligger Sverige fortfarande etta, men endast på grund av historiska prestationer. Om rankingen görs igen om tio år, säger organisationen, kommer Tyskland och Storbritannien ligga mycket bättre till.
Hur är det möjligt? Hur kan den person som i åratal har kritiserat svensk självgodhet själv starta en kampanj om att vi i Sverige är så satans bra? Och varför väljer man att ha detta tema just när Sverige upphört vara ett föregångsland? Vi vet redan svaret.
Låt oss bara hoppas att regeringen inte intensifierar arbetet med att ”höja kvaliteten i välfärden”, ”förbättra kunskaperna i skolan” eller ”storsatsa på kulturen”. Dessa sektorer har nog med problem redan.
/Aron Etzler