Hur känns det att stå på scenen med tre andra partiledare?
– Roligare än på sossekongressen.
Blev det inte lika väl mottaget?
– Jo, det blev jättebra på s-kongressen. Men här är det vi som bjuder in och jag som är lite värd. Jag var aldrig orolig, men man kunde ha tänkt sig att färre ställde sig upp och visade sin entusiasm för det rödgröna projektet. Lite förvånad var jag att det var så tydligt att man satte och reste sig flera gånger.
Mona Sahlin verkade inte gilla att folk ställde sig upp…
– Nej, hon tyckte att det var lite pinsamt.
Har de inte den traditionen?
– Jodå, ifall det är några jättehälsningsanföranden.
Tror du vänsterpartisterna här förstår att de snart kan ingå i en regering?
– Ja, det blir tydligare för var och en ju närmare valet vi kommer.
– Jag tror att nästan alla vänsterpartister som jag pratar med, de känner att vi är ett blivande regeringsparti. Sedan är jag inte säker på att vi alla, inte ens jag, är medvetna om vad det kommer innebära i alla delar.
Är inte redan arbetsbelastningen det största problemet?
– Ja, av det skälet att arbetsbelastningen för med sig att någonting annat får stryka på foten. Och det är oftast tiden som behövs för att diskutera, påverka, förankra. Det som kallas interndemokrati blir oftast det som är lättast att undvara när man har tidbrist.
– Om vi lyckas och ingår i en regering, då är det partistyrelsens allra viktigaste uppgift, att bevara och utveckla interndemokratin.
Jag tolkar kongressens anda och beslut som ett ja till regeringssamverkan. Samtidigt har man ställt högre krav. Hur tolkar du det? Finns det en motsättning där emellan?
– Det fanns inga ultimativa krav, krav som skulle göra det omöjligt att komma överrens. Tvärtom, såna krav tog man bort ganska snabbt. Och så formulerade man istället en vänsterpolitik och sa: det här är utgångspunkten, när vänstern går in och samarbetar. Det ser jag nog bara som en styrka. Det förenklar för oss att driva vänsterpolitik, därför att vi kan hänvisa till att vi har en mycket kompakt majoritet som tycker så här. Det har vår kongress beslutat. Det blir en självklarhet, liksom att vi får ha respekt för det som fattas på andra partiers kongresser.
Johan Lönnroth jämförde med tiden när han drev att V skulle ingå i regering. Då var det många ultimativa krav, sa han. Kan du förstå att han tyckte att det var lite konstigt att V nu kommit därhän?
– Jag pratade med Lars Werner som sa att han vid ett tillfälle i mitten av 1980-talet föreslog mycket modest att partistyrelsen skulle diskutera förutsättningarna för att i en framtid kunna ingå i en regering och blev fullständigt nedsablad. Och då kan man tänka sig: så illa blev inte Johans krav behandlade! Det blev en seriös diskussion där vi ändå kände att tiden inte var mogen, det var inte ett politiskt läge som var speciellt gynnsamt för vänsterpolitik. Det fanns stora risker och faror som vi ännu inte hade utrett. Det kan väl visa att det här är en lång process. Från Werner till Lönnroth till nu har det hela tiden skett saker. Naturligtvis tror jag den här utvecklingen hade kommit ändå, men det har nog snabbats på av att vi haft en högerregering som haft en sådan tydlig politisk agenda. Därför att det blir så uppenbart för oss som vill något annat att det klarar vi inte själva. Nu måste vi försöka få med oss andra på att gå i en annan riktning.
