Det är ingen rättighet att skaffa barn, sägs det ibland i diverse olika debatter. Varför inte då, undrar jag? De allra flesta kan skaffa barn precis när de vill. Det är till och med ofta kombinerat av åtminstone ett visst mått av tillfredsställelse under själva tillverkningen. Kanske inte under precis hela graviditeten för kvinnan. Och absolut inte under själva förlossningen. Men barn blir det. Fantastiska små varelser som förtjänar det allra bästa i livet.
De allra flesta föräldrar överöser sina barn med den kärlek och den uppmärksamhet de behöver. Men inte alla. En del misslyckas kapitalt – av en eller annan orsak – att vara så bra föräldrar som barn förtjänar. Så har det alltid varit. De flesta lyckas bra och några lyckas inte alls. Men så länge du rent biologiskt kan producera en avkomma är det fritt fram att skaffa hur många barn du vill. Det finns ingen som hindrar dig. Samhället bryr sig inte i förväg om huruvida du kommer att tillhöra de föräldrar som lyckas bra eller de som lyckas mindre bra. Kan du skapa ett barn tillsammans med en annan person så är det också din rättighet att göra det.
Det är precis här som logiken upphör. Varför är det en rättighet för vissa, men inte för andra? Varför gör vi skillnad? Lesbiska kvinnor som lever i ett parförhållande fick rätt till assisterad befruktning 2005. Det är dock fortfarande olagligt att ge assisterad befruktning till ensamstående kvinnor. En rapport från RFSL visar att det fortfarande finns hinder för många lesbiska att få assisterad befruktning. T ex krävs att en specialistläkare utför inseminationen, vilket bidrar till de långa väntetiderna. Eftersom det inte är ett avancerat ingrepp som innebär risker och dessutom kan utföras hemma, borde t ex barnmorskor ges laglig rätt att utföra inseminationer.
I Sverige är det fullt lagligt att skilja sig, även om man har barn ihop. Vi tvångsomhändertar inte barn om föräldrar flyttar isär och inte heller om den ena föräldern inte vill ha kontakt med sitt barn. Inte ens om den ena föräldern är extremt olämplig som förälder är samhället särskilt aktivt. Men när det kommer till ensamstående kvinnor som vill skaffa barn på egen hand – nej, där drar vi gränsen!
Förhoppningsvis kommer det ett lagförslag från regeringen som går ut på att detta ändras. Den statliga utredningen Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor (SOU 2014:29) föreslår nämligen detta. Frågan har utretts och diskuterats flera gånger tidigare. I mitten av 80-talet avslogs förslaget med motiveringen att ”[d]et råder knappast några delade meningar om att det är önskvärt att ett barn har både en mor och en far. Att helt beröva barnet en fadersgestalt kan inte anses godtagbart”. Vi vet idag att familjer faktiskt kan se ut på många olika sätt och det finns ingenting som säger att ”en mor och en far” är den ultimata familjekonstellationen för ett barn. Att växa upp med bara en förälder är inte något ovanligt i dagens Sverige. Att med den vetskapen förvägra ensamstående kvinnor – såväl heterosexuella som lesbiska – rätten att skaffa barn genom assisterad befruktning går inte att förstå, än mindre acceptera.
I takt med att vi lämnar den förlegade och biologiska synen på föräldraskap behöver också lagstiftningen ändras. Precis som det måste vara möjligt att vara en förälder måste det också vara möjligt att vara tre eller fyra vårdnadshavare eller hur man nu väljer att fostra sitt barn. Det finns en hel uppsjö av olika titlar en vårdnadshavare skulle kunna ha. Farmor, kompis, partner. Vuxna personer som vill fylla en viktig funktion och ta ett stort ansvar i en liten människas liv. Lyfter man blicken bara lite grand ser man att Sverige är fullt av familjer som inte består av ”en mor och en far”. De allra flesta har det alldeles utmärkt och barnen får all den kärlek och uppmärksamhet de behöver. I en del fall misslyckas föräldrarna. Precis som det alltid har varit.