Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Bara i Svenska Postkodstiftelsens satsning ”Allas röster” kunde ideella organisationer förra året ansöka om upp till en halv miljon för projekt som bidrar till inkludering och jämlikhet. Ändå står de strukturella ojämlikheterna orubbade kvar. I insatser för att stärka demokrati förbises ibland en liten komponent som kan tyckas luddig, men som utgör en förutsättning för att förändra maktstrukturer. Den lilla komponenten är lyssnande. Dagen när projekt satsar lika mycket på att skapa lyssnande som på att skapa talande är dagen vi utmanar ojämlikheterna på allvar.
Att röster spelar roll för att utveckla politiskt aktörskap och för att utmana samhällsstrukturer låter nästan banalt. Jämlik inkludering av röster i kollektivt beslutsfattande är trots allt ett mål med demokratiska samtal. Frågan är vad som görs för att röster ska bli lyssnade på. För att de inte ska tala för tomma öron.
Kunskapsluckorna om detta verkar förvånansvärt stora. Under en period har jag studerat hur lokala insatser för jämlikt demokratiskt deltagande avser att förändra hur majoritetssamhället lyssnar på marginaliserade grupper. Under arbetet blev behovet av att lyfta blicken från talande alltmer påtagligt.
När demokratiarbetet inte kickar igång jämlikt deltagande i samhället, ska vi satsa på att skapa ännu fler, ännu mer spännande röster? Antagligen inte. För problemet som ska åtgärdas ligger inte hos de utsatta.
Röster måste erkännas för att kunna få effekt och arbete som använder kommunikation för att förändra maktrelationer måste baseras på aktivt lyssnande som överbryggar skillnader.
Eftersom maktstrukturer i diskursiva utrymmen påverkar marginaliserade individers möjligheter att uttrycka sig måste vi även öka medvetenheten om tystandet av röster. Ska demokratiskt deltagande förbättras ligger knäckfrågan i att ge alla samma respons och erkännande i offentliga debatter. Att få majoritetssamhället att lyssna. Trots det till synes självklara påståendet att lyssnade spelar roll för vad du kan göra som politisk aktör är kunskapen begränsad. Medan röst och talande är väl undersökt i forskning om politiska samtal är lyssnande mindre utforskat, liksom lyssnandets roll för egenmakt och hur inkludering i politiska samtal skapas mer generellt.
Organisationer som arbetar för att skapa jämlikt demokratiskt deltagande kan kanske förväntas förklara på vilket sätt insatserna förändrar hur majoritetssamhället lyssnar. Men det finns tecken på att de inte alltid har strategier för detta. Projekt som vid en första anblick verkar stärka egenmakten riskerar nämligen vara direkt kontraproduktiva. Insatser för att stärka demokratiskt deltagande kan ibland snarare avskräcka från det, vilket speciellt gäller insatser riktade mot individer med ursprung i det globala syd. Integrationsprojekt kan ses som symbolpolitik som bekräftar majoritetsbefolkningens självbild och olika typer av insatser för att stärka integration och samhällsdeltagande bland individer med utländsk härkomst tenderar att uppmuntra till lydnad och gott uppförande snarare än medvetenhet om social rättvisa.
Kritiska studier av demokrati ingår inte i de flesta utbildningsinitiativ som riktas mot marginaliserade grupper. Utbildningsinitiativ konstruerar ibland migranter som rasifierade Andra, som på grund av sin kulturellt betingade brist på demokratiska värderingar måste lära sig att omfamna svenska demokratiska vanor, en inställning som även kan synas inom socialt arbete. Problemet har paralleller inom internationellt arbete för egenmakt, för inom forskning kritiseras utvecklingsarbete för att införliva initiativ som avser att förändra samhället i rådande politiska makstrukturer och kontrollera vem som hörs.
Om bristfälligt politiskt aktörskap inom marginaliserade grupper så tydligt riskerar att skyllas på dem själva undrar man nog vad svensk forskning säger om lyssnandets roll för demokratiskt deltagande. Överraskande lite. I arbetet med min uppsats kunde jag inte hitta några vetenskapliga, svenska undersökningar om hur aktörer som arbetar för demokratiskt deltagande på lokal nivå menar att deras arbete förändrar hur majoritetssamhället lyssnar. Därför intervjuade jag åtta personer som jobbar för ideella organisationer och studieförbund demokratiskt deltagande bland invånare i Malmö av utländsk härkomst. I intervjuerna framkom att det inte alltid finns strategier för att förändra hur samhället lyssnar, och att lyssnande ofta inte prioriteras inom insatser för demokrati.
Att lyfta frågor om lyssnande kan vara nyckeln för att ändra detta, om förmågan att bli lyssnad på ses som en politisk kapacitet. För att grupper utan makt ska kunna förändra maktbalansen måste de utveckla kapaciteten att förstå strukturerna som reproducerar eller förändrar villkoren i samhället, och hur man kan använda detta för politisk aktion. Politiska kapaciteter innefattar handlingsförmåga och insikter som gör det möjligt att navigera i och förändra politiska utrymmen. Olika projekts potential för att förändra maktförhållanden kan bedömas utifrån hur politiskt lärande, politiska förmågor, nätverk och representation förändras. Då kan man lätt tänka sig att marginaliserade grupper som lär sig att förstå lyssnande och agera för att kunna förändra det har fått en avgörande pusselbit i sin politiska kapacitet.
Den lilla, skenbart luddiga, komponenten lyssnande kan då göra det möjligt att ställa ganska konkreta krav på organisationer som hävdar att de arbetar för att stärka egenmakt. Vi kan kräva att insatser för att förbättra demokratiskt deltagande, gällande allt från enskilda projekt till övergripande kommunala strategier, presenterar vad de gör för att utveckla förmågan att förstå och kräva respons. Om projektdeltagarna engagerar sig i en samhällsfråga, vet de var man kan förväntas bli lyssnad på i frågan? Diskuterar de hur lyssnande uttrycks? Kan man förstå och uttrycka grunderna till varför och hur samhället borde lyssna, så kan man också utveckla förmågan att protestera när man inte blir lyssnad på. Med en ökad allmän medvetenhet om lyssnande är det kanske svårt för insatser som inte lyckas stärka röster att åtgärda sina tillkortakommanden med att i det oändliga bara förändra hur röster uttrycks. Plötsligt blir majoritetens respons till en ofrånkomlig del av problemet. Och först då kommer marginaliserade grupper kunna utmana orättvisor på allvar.
