I år firar vi 150 år sedan George Bernard Shaws födelse, och det har inte direkt hörts några pukor och trumpeter, knappt nämnts in tidningarna. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många – Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.
Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren.
Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.
Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur.
Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd.
Sitt namn hämtade sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet och undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig någonsin slog till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.
Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.
Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela andra världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder, även om det går inte att komma ifrån att samma hållning helt grumlade hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 1930-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.
Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.
Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare, 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-talet i en märklig förening av rationalism och moralism.
I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss?
Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism.
Ännu 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.
