Sverige fick en borgerlig regering den 17 september 2006. Ett halvår senare har Sveriges alla miljonärer blivit några miljarder rikare. Regeringen Reinfeldt kom till makten på löften att sänka arbetslösheten och göra något åt det så kallade utanförskapet. Det var aldrig några djupt kända behov inom borgerligheten: det handlade om att baxa några procent av väljarna till höger. Följdaktligen har allt sedan valdagen helt andra saker upptagit regeringen Reinfeldt.
Regeringen inledde med det i kronor största skattesänkarpaketet, det så kallade jobbavdraget. Därefter revs förmögenhetsskatt och fastighetsskatten upp i sin helhet. Det som skett är unikt.
Det finns ingen som helst kompensation för att utjämna effekterna. Tre skatteförändringar gynnar samtidigt höginkomsttagare. Och skattepolitiken förstärks dessutom på andra sätt: Samtidigt som förmögenhetskatten försvinner införs avdrag för hushållsnära tjänster.
Det tar inte slut där heller. Regeringen Reinfeldt kommer, efter en första omgång kunna öka skevheten. I borgerligheten förs dessutom diskussioner om att gå vidare än mer radikalt: förslag om att avskaffa den statliga inkomstskatten eller införa så kallad platt skatt diskuteras på allvar.
Exakt hur effekterna blir av denna attack på utjämningen – sådant tar tid och många av besluten har ännu inte ens börjat gälla. När tidningen Tromb gjorde en genomgång var den samlade effekten för år 2007 att höginkomsttagare fick 19,91 miljarder av den svenska statens nya skattepolitik.
Låginkomsttagare däremot, de fick minus 680 miljoner.
Det är egentligen chockerande att en regering kunnat avfärda frågorna kring denna massiva politik för de välbeställda så effektivt. Skenheligheten har varit maximal. Under hela valrörelsen angrep Reinfeldt Göran Persson för att han blivit ”godsägare”. Men Göran Persson var urtypen för den grupp som regeringen Reinfeldt gynnar mest: höginkomsttagare, man över 50, villaägare. Om bara Göran Persson hade använt tjänstefolk hade han fått full pott av Reinfeldt. Samtidigt har Reinfeldt flagrant brutit ett av sina viktigaste vallöften till låginkomsttagarna: att alla skulle få en tusenlapp mer över.
Arbetslöshetsbekämpningens ambitioner har också skruvats ned. Under valrörelsen sa Alliansens partier att de strävade efter att människor varken skulle ha 80 eller 70 procent av en full lön ”utan 100 procent”. Idag räknar inte ens regeringen själv med att speciellt många fler skall få arbete. Av de 1,5 miljoner i ”utanförskap” som fanns före valet kan nu ”lite mer” än 100.000 få jobb fram till 2009, enligt finansminister Anders Borg (Rapport 23 mars). Regeringens försämringar för arbetslösa blir därmed en ren ekonomisk bestraffningsåtgärd för människor som är kvar i arbetslöshet.
Det är en märkvärdigt nonchalant regering, som också använt rena nonsensargument för många sina förslag. Förmögenhetsskatten skulle ”ge mer riskkapital” påstod regeringen. Men i själva verket är Sverige det land i Europa som har högst andel riskkapitalinvesteringar i förhållande till antal invånare.
När regeringen säljer ut statlig egendom”för att betala av statsskulden” samtidigt som regeringen sänker skatterna med i runda tal 50 miljarder är det en dubbel bokföring som är skrattretande. Just de rikas skattesänkningar skulle inte användas för att sänka statsskulden. Till ett sådant ändamål skall uppenbarligen enbart vår gemensamma egendom användas.
Hur löjliga regeringens förklaringar än är, blir resultatet ute i Sverige sorgligt. Unga människor, som redan drabbats hårt av 90-talskrisen får aldrig någon ekonomisk återhämtning. De som hållit tillbaka sina löner i krismedvetandets årtionden passeras än en gång av direktörer och aktieägare.
Det absolut värsta är att förändringarna lägger sten på börda: Sveriges fördelningspolitik var redan allvarligt naggad i kanterna. Med skattereformen 1990 försvann stora delar av progressiviteten. Inte speciellt mycket har gjorts för att ändra riktningen. Senast 2005 tog regeringen Persson det föga hedrande beslutet att avskaffa arvs- och gåvoskatten.
Effekten av Sveriges brist på omfördelning redan före Reinfeldt kan vi därför se tydligt i statistiken. I Nordeas rapport, Förmögenhetskällan – De svenska hushållens förmögenhetsutveckling (18 augusti 2006) konstateras att ”Hushållssektorn har sammanlagt blivit 650 miljarder kronor rikare sedan slutet av 2004 och hela 1.200 miljarder kronor rikare sedan 2002, men förmögenheten är ojämnt fördelad./…/ Beräkningar visar att drygt hälften av bruttoförmögenheten ägs av de rikaste 10 procenten. Hela 18 procent av den totala brutto-förmögenheten ägs av de rikaste 1 procenten”. Det är en ”snuskigt stark förmögenhetsutveckling”, konstaterar Nordea. Men nästan bara för vissa.
Med bakgrund mot detta har Reinfeldt nu ställt till med ett gigantiskt problem: det finns nu ingen skatt som fördelar de förmögnas pengar. Klyftorna kommer fortsätta att öka i evighet.
Så mycket har hänt att vi faktiskt befinner oss i en historiskt ny situation. Progressiviteten i skattesystemet är i stort sett borta. Många tar det som intäkt för att förtvivla: det blir omöjligt att återupprätta det som en gång var. Men det finns en ljus sida av saken, som är viktig att ta fasta på. Inga halvmesyrer råder längre. Vi startar närmast från ruta ett – vi behöver inte hålla fast vid system som redan är överkörda. Den borgerliga regeringen har länge kunnat se sina förslag genomföras av andra regeringar – med den nya politiken bär de själva fullt ansvar för ökande klyftorna i Sverige.
Det är borgerligheten som i detta ögonblick ser till Sverige har inte längre någon inkomstutjämning att tala om. Det är vänsterns uppgift dags att uppfinna nästa våg av rättvisereformer. De kommer behövas. De kommer att vara efterlängtade. Om bara människor får reda på dem.
Regeringen Reinfeldt har slutligen tagit bort fastighetsskatten, det blygsamma försök att få igen något av landets allra rikaste som investerats i fastigheter. Det är knappast omöjligt att införa den igen om det skulle visa sig nödvändigt: Norge införde möjligheten till att ta ut en en snarlik eiendomsskatt för kommunerna i år. Regeringen Reinfeldt har tagit bort förmögenhetsskatten, denna smula av progressivitet. Med lite arbete kan man utan problem skapa en bättre fungerade skatter än de som avskaffats.
Alla tekniska förutsättningar finns för att beskatta varenda krona inom landets gränser. I längden också spåra de pengar som smitit undan skattekontroll. I takt med att internationella insatser för att eliminera skatteparadis lyckas förbättras möjligheten. I annat fall kan Sverige gå före.
Vissa saker bör reverseras synligt. Regeringen Reinfeldts jobbavdrag ger uppenbarligen mest till de som redan har. Bör förändras i grunden – i första hand måste ju skattesystemets progressivitet öka. Avdraget för hushållsnära tjänster och försöken att subventionera hemmafruar bör förstås skrotas i sin helhet. Istället bör barnfamiljer få arbetstidsförkortning.
Bara några förslag – de kan alla diskuteras. Men de har en poäng: Allt går att ställa till rätta. Allt går att göra bättre än den politik som rådde fram till 2006. Kanske inte med samma medel som förut, men det har aldrig varit poängen med vänsterpolitik.
Internationella erfarenheter visar att det är fullt möjligt att göra skattesystemet progressivt i ett land, att öka det gemensamma ägandet och skapa rättvisa och gemenskap. Det är möjligt idag. Det behövs inga perfekta förutsättningar. Men en sak är alldeles nödvändig. Förslagen för att skapa ett progressivt skattesystem och mobiliseringen för att genomföra en annan politik vilar på vänsterns organisationer, intellektuella och aktivister.
/Aron Etzler 10/4 2007