Britta Ring är en till synes oförtröttlig vän till Syriens diktator Assad. I sitt inlägg i Flamman den 5 september skriver hon till och med ”rebellerna”, omedelbart följt av frasen ”och deras utländska bundsförvanter”, som om det inte finns någon opposition värdig namnet i Syrien och att det bara handlar om utländska agenter.
Som om det inte fanns något skäl till opposition mot regimen Assad! (Vi har hört det förut; Stalins och Brezjnevs papegojor kunde naturligtvis inte se några skäl till att vara i opposition annat än om man är betald agent; opposition mot Mugabe, Pinochet, de saudiska prinsarna, etcetera är alla styrda och betalda utifrån eftersom det inte finns några verkliga skäl till att vara emot den sittande regimen.)
I sitt förmenta försvar av den syriska civilbefolkningen nämns inte den syriska armén, vars bombflyg, attackhelikoptrar och tunga artilleri pulveriserat stora delar av landets städer och byar och naturligtvis stått för den avgjort största delen av civila offer.
Jag kan förstå att det även för folk med hjärtat till vänster kan vara svårt att orientera sig i konflikter som den i Syrien eller för den delen också i Egypten, men att därifrån låna sig till försvar av den värsta sortens blodbesudlade regimer är oursäktligt.
För mig, som kallar mig socialist, till och med revolutionär socialist, är parollen ”det är rätt att göra uppror” fortfarande aktuell. När den arabiska våren svepte över Tunisien och Egypten för drygt två och ett halvt år sedan nådde den vågen på ett mycket blygsamt sätt Assad-diktaturen i Syrien. I staden Homs skrev barn och ungdomar slagord på väggarna. Men inte ens något sådant relativt oskyldigt ”uppror” kunde regimen tolerera. Barn och ungdomar fängslades och torterades på de mest ohyggliga sätt, vilket i sin tur ledde till spontana massdemonstrationer, som regimen angrep med tiotals döda och hundratals skadade som följd.
Detta var preludiet till dagens inbördeskrig.
Ett inbördeskrig i ett land som Syrien färgas självklart av dess historia, sociala konstruktion, etcetera. Exempelvis att den största religiösa gruppen är sunnimuslimer. I början av det väpnade motståndet utgjorde de reaktionära (sunni)salafisterna en obetydlig grupp, men som genom stöd främst från Saudiarabien och Quatar och med anländandet av utländska jihadister, väsentligt stärkt sin ställning. Vilket inte är det samma som att de ”dominerar” motståndet som Britta Ring påstår. Jihadisterna har kunnat växa sig starka just därför att USA INTE har givit rebellarmén någon vapenhjälp. Man behöver verkligen inte vara någon vapenexpert för att inse vad ett tiotal bärbara luftvärnsmissiler skulle kunna göra i rebellernas händer.
Varken jag eller Britta Ring vill se någon framtid för reaktionära islamska salafister, men Britta Ring har uppenbarligen inga problem med reaktionära islamska shiiter. eftersom hon inte med ett ord nämner de tusentals libanesiska Hizbollasoldater eller iranska ”revolutionsgardister” som stöttar upp Assads allt bräckligare armé.
På samma sätt vill varken jag eller Britta Ring se en imperialistisk intervention i Syrien därför att vi båda tror oss veta att imperialismen är ute efter något helt annat än vad de påstår. Men Britta Ring säger ingenting om Rysslands (och Irans) militära uppbackning av regimen Assad.
Avslutningsvis; låt oss göra en jämförelse med Afghanistan. Lika lite som vi stödjer talibanernas ”kamp” för en medeltida stat, lika lite stöder
vi imperialismens ockupation (inklusive med svenskt deltagande) eller dess marionettregim. Om det däremot uppstod en rörelse bland afghanerna oberoende av religiösa extremister och imperialismen skulle åtminstone jag verka för att ge den all hjälp den behöver, inklusive vapen. I Syrien är de religiösa extremisterna ett allt större hot mot de sekulära och demokratiska (om än inte socialistiska) krafterna som utgör en överväldigande majoritet av motståndet mot Assad. För socialister måste det vara självklart att ge dessa allt stöd vi kan.