Lagen om anställningsskydd är inte anpassad till dagens arbetsmarknad. Las är skriven för stora stabila industriföretag – inte småföretagen i tjänstesektorn. Det krävs mer flexibilitet och mindre stelbenta regler.
Alla känner igen argumenten. Det här är tankebanor som Svenskt näringsliv pumpat ut i offentligheten i decennier. De säger också att ungdomar måste ha särskilt usla villkor för att kunna få jobb. Och att kollektivavtalen behöver bli mer flexibla.
Låt oss för en gångs skull följa den argumentationslinjen ett par steg till. Kanske har de rätt att det behövs mer flexibilitet på arbetsmarknaden. Men vad är det i så fall som säger att det endast är dessa delar som behöver justeras för att bli tidsenliga?
Om vi börjar med arbetsledningsrätten och lydnadsplikten. Två sekelgamla fenomen som i princip ger arbetsköparna obegränsad makt på jobbet, med undantag för sådant som regleras i lag eller avtal.
En del klarar av att hantera denna makt med ansvar. Men vi läser också återkommande om chefers sexuella närmanden och trakasserier mot unga kvinnor. Eller om andra chefer som upprättar ”ligglistor” över personalen. Hur hamburgerrestauranger säger upp folk via sms. Eller chefen på ett smörgåsfik som blev sur på personalen som tryckt på larmknappen till vaktbolaget – den drogade mannen hotade ju bara personalen och inte kassan. Eller chefer som kameraövervakar sin personal i hemlighet.
Många klarar helt enkelt inte det ansvar som följer av att ha folk anställda. Arbetsledningsrätten bör därför helst avskaffas, men åtminstone göras mer flexibel. Ett förslag kunde vara att den inte gäller i småföretag eller kollektivavtalslösa företag. Eller att det först krävs någon form av utbildning – kanske ett arbetsgivarkörkort.
Låt oss titta på a-kassan. Högern har bidragit till att reglerna än mer än tidigare missgynnar de otryggt anställda. 75-dagarsregeln för deltidsstämpling och rapporteringsplikten har ytterligare ökat byråkratin och stelbentheten.
Samtidigt präglas arbetsmarknaden allt mer av påhugg och otrygga jobb. Vi vet att många som får försörjningsstöd egentligen är arbetslösa, men som inte omfattats av arbetslöshetsförsäkringen.
I en mer flexibel a-kassa bör deltidsstämplarregeln avskaffas snarast. Beräkning av dagförtjänst och normalarbetstid bör göras på annat sätt – kanske genom en ”bästa tre månaderna av sex”-princip.
Eventuella ökade kostnader för försäkringen kan exempelvis tas ut genom riktade höjningar av arbetsgivaravgiften för otrygga anställningsformer.
Även arbetsskadeförsäkringen behöver flexibiliseras. Sedan 2006 har antalet arbetsskadeärenden minskat med över 75 procent. Det är helt barocka siffror. Folk tror helt enkelt inte att det är någon idé att ansöka. Skälen bakom är flera, men ofta nämns den så kallade rehabiliteringskedjan som högern införde 2008 (ni vet, när man slaktade sjukförsäkringen och applåderade i riksdagen).
Samtidigt vet vi att förslitningsskador är vanliga, att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan ökar, och att människor med otrygga anställningar mår sämst. Att arbetsskadestatistiken då pekar nedåt berättar även det om att systemet inte hänger med i tiden.
Så det skulle behövas nya bedömningsgrunder och bevisregler. Socialförsäkringsnämnderna borde återinföras. Och inte minst behöver vi reformera sjukförsäkringen.
Någon borde utreda en mer flexibel strejkrätt. Dagens varselregler, där man måste varsla sju dagar i förväg om konflikt, är alldeles för stelbent i vissa branscher. Vi vet att många rörliga företag skulle behöva klämmas åt snabbare än så.
Du kan säkert komma på fler exempel själv. Visst ska vi ha det mer flexibelt på arbetsmarknaden! Men på våra villkor.
