Det är väldigt lätt att tycka om personen Joakim Thåström.
I över 40 år har han definierat adjektivet ”punk” – han står aldrig still, han följer sitt eget röda hjärta, han säger vad han tycker och han sparkar uppåt, slickar neråt. Vill han flytta från Stockholm till Amsterdam och spela in science fiction-influerade ”technotrash”-plattor så gör han det. Vill han sjunga om att han hör ”grannens rökhosta genom väggen” så gör han det.
Att bläddra fram och tillbaka i den nyutkomna boken Texter som över drygt 310 sidor samlar Thåströms samtliga låttexter, är därför en upplyftande sysselsättning. Bara faktumet att den är hundraprocentigt komplett – pekoral och allt – känns oerhört kul. Urval, rangordningar och revisionism är inte punk. Däremot är det punk att stå för det man gjort, även om det man gjort är att krafsa ner ytterst pinsam rocklyrik som ”vad spelar det för roll om det e dur eller moll/ska det smälla ska det smälla till Jukebox rock’n’roll/C’mon hot chocolate, won’t you kiss my crotch?”.
Personligen anser jag – föga kontroversiellt – att Thåströms hittillsvarande konstnärliga storhetsperioder inträffade mellan 1977–1983, då han utgjorde en tredjedel av punkbandet Ebba Grön, och mellan 2005–2017, då hans solokarriär fick sig en rejäl nytändning. Visserligen har jag knappt lyssnat på Ebba Grön på över två och ett halvt decennium, men när jag nu, tack vare Texter, åter stiftar bekantskap med tidlösa växa upp-klassiker som Vad ska du bli? (”Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch) och We’re Only in It for the Drugs No. 1 (”Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss/Vi ville bara ha nånting för oss”) minns jag varför deras samlings-cd Ebba Grön 1978–1982 (Mistlur, 1987) tonsatte varenda ungdomsfylla jag någonsin tog. Och Thåströms fem senaste själfyllda/mörkt glödande soloalbum – Skebokvarnsv. 209 (2005), Kärlek är för dom (2009), Beväpna dig med vingar (2012), Den morronen (2015) och Centralmassivet (2017) – är å sina sidor rena uppvisningar i hur man gör det privata till något allmängiltigt. Du kanske varken ”suttit häktad på Skara polisstation” eller sett The Clash på Stora Hotellet i Örebro, men du kan säkert relatera till detta på något sätt ändå.
Förra gången Thåströms låttexter samlades i bokform visade kalendern oktober 2007 och det skulle faktiskt inte förvåna mig om Texter får en uppföljare runt 2031. Liksom Bruno K. Öijer och Mikael Wiehe, två av hans största textmässiga inspirationskällor, tycks Thåström ha mycket kvar att ge.
Fram till denna eventualitet kommer jag att fortsätta att alltemellanåt plocka fram Texter för att njuta av Thåströms ibland mångbottnade, ibland rättframma formuleringskonst. Sidan som rymmer Österns röda ros – som beskriver det palestinska folkets lidanden på ett nästan högromantiskt sätt – lär jag dock alltid hoppa över.