Kasinolandet: Bostadsbubblan och den nya svenska modellen
Per Björklund.
Verbal förlag.
I början av 2000-talet lanserade Moderata ungdomsförbundet kampanjen ”Jag älskar att äga”. Den då nyfrälste högermannen Göran Skytte ställde sig försiktigt positiv på Svenska Dagbladets ledarsida till ambitionen att lyfta ” ägandets betydelse för invandrare, ungdomar, vanliga människor och löntagare”, men uttryckte samtidigt oro över risken att ”bekräfta bilden av Muf som överklassens ungdomsförbund, att kampanjen kan framstå som ’bolagshögerns youth club on tour’ för att försvara Pappas Porsche”. Skytte hade rätt i att ”ägande” som abstrakt frihetsideal är tämligen värdelöst för att övertyga människor till att bli moderater. Som strategi för att (om)-forma människors objektiva materiella intressen är det däremot bevisat framgångsrikt.
Per Björklund lyfter i Kasinolandet fram bostadsmarknadens transformering från 90-talet och framåt som den kanske mest avgörande offensiven av klasskamp från höger. Att få medborgarna att äga sina bostäder genererar ett intresse av låga räntor, avdragsmöjligheter och skydd mot allt som kan tänkas ”hota” områdets attraktionskraft (till exempel närliggande billiga hyresrätter), och därmed värdet på investeringen.
Björklund hänvisar till forskning som visar på att ökad privat skuldsättning är den mest uppenbara konsekvensen av generösare utlåningsvillkor, medan en mindre uppmärksammad är den så kallade förmögenhetseffekten. Med den avses den – inbillade – rikedom som kommer med ökade bostadspriser. När tillgångarna ökar i värde svarar många med att öka sin konsumtion, på grund av att man ”känner sig rikare”. Denna effekt fungerar även omvänt. Om bostadspriserna sjunker så upplever individen det som att dennes ”förmögenhet” minskar, och minskar därför sin konsumtion. Minskad konsumtion är också vad som historiskt föranlett ekonomiska kriser.
De med små marginaler får bära de stora förlusterna
Trots att privat skuldsättning, sjunkande bostadspriser och därmed minskad konsumtion ledde fram till att krisen utlöstes i USA 2008, framhåller ännu Bush-administrationen åtgärderna bakom – som strävade efter att just öka ”ägandet” bland medel- och arbetarklassen genom färre regler kring utlåning – som en framgång. Ägandet ökade förvisso med fem procent, men minskade sedan efter krisen till en lägre nivå än innan reformerna.
Även den svenska bostadsbubblan kommer till slut att spricka. Men till skillnad från till exempel IT-bubblan – då den privata konsumtionen knappt påverkades eftersom den främst drabbade de allra rikaste – blir det de med små marginaler som får bära de stora förlusterna. Björklund sätter in bostadsfrågan i hela dess politiska sammanhang och frigör den från att behandlas som en intern nationalekonomisk debatt där subventioner ställs mot marknadshyror. Därmed befinner sig Kasinolandet på en nivå bortom floskler om människans kärleksfulla längtan efter att få äga.
