I artikeln recenserars även:
”Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider”
Petter Larsson (red.)
ABF Malmö 2008.
”Dömd till döden för Amalthea”
Anton Nilsson.
Bonniers 1962.
Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 detonerade en bomb i fartyget Amaltheas lastrum i Malmö. Amaltheadådet skedde mitt under en period då mycket hårda klasskonflikter rasade i Sverige. Arbetsköparna var fast beslutna att knäcka den framväxande fackföreningsrörelsen. Ett vapen var att systematiskt anlita utländska strejkbrytare.
Under hamnstrejken i Malmö togs ett 80-tal engelska strejkbrytare till stan, och bodde isolerat i ett gammalt lastfartyg i Varvsbassängen. De engelska arbetarnas närvaro förbittrade många Malmöbor, som ibland samlades nära fartyget Amalthea för att uttrycka sin avsky. Det gick rykten om att engelsmännen i själva verket inte var några arbetare, utan kriminellt avskum från Londons gator. För en grupp arga unga män, aktiva i Norra ungsocialistiska klubben i Malmö, var saken klar, något måste göras.
Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern rodde så en ödesdiger natt ut till fartyget Amalthea och kastade en hemmagjord bomb in i ett lastrum. Wallace Close dödades i sömnen av explosionen, sju av hans kamrater skadades. Någon vecka senare lämnade engelsmännen Malmö för gott.
Då satt de tre unga gärningsmännen redan i häktet och väntade på sin rättegång. Rosberg och Nilsson dömdes senare till döden, Stern till livslångt straffarbete. Arbetarrörelsen uppfattade dödsdomarna som en politisk skandal, och under hela 1910-talet kampanjade man för att få de dömda fria. När SAP för första gången tilläts ingå i en riksregering blev ett av regeringens första beslut att utfärda amnesti för de tre ”Amaltheamännen”.
Om detta kan man läsa i den aktuella antologin Ekot från Amalthea. Stommen i boken är Lars Berggrens och Roger Johanssons detaljrika och mycket läsvärda skildring av Amaltheadådets historiska bakgrund. Berggren och Johansson rekonstruerar också själva dådet på grundval av dåtidens polisutredning och analyserar de dåtida pressreaktionerna på attentatet.
Ekot från Amalthea är en samling texter som hålls ihop av idén att 2000-talets vänster ska diskutera lärdomar från Amaltheatiden. Det hela blir förstås aningen spretigt. Så finns här en mycket träffsäker analys av Vaxholmdomens förödande konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen av Martin Viredius, och även en intressant artikel av Olle Sahlström om behovet av att samordna fackliga konflikter på internationell nivå.
De här texterna har nog inte så värst mycket att göra med just något eko från Amalthea, men de handlar i alla fall om fackliga konflikter. Ytterst politiskt korrekt finns också med en artikel av borgerliga Sydsvenskans kulturchef om andan i det nya Malmö med alla sina sociala konflikter. Och redaktören Petter Larsson drar en inte mindre politiskt korrekt parallell mellan 1908 års förtryckta engelska strejkbrytare och dagens förtryckta flyktingar och arbetsmigranter.
Amalthea spökar uppenbarligen överallt, men en sak diskuteras tyvärr inte alltför ingående i antologin: Vad var det som drev 1900-talets ungsocialister? Var de bara förtvivlade outsiders som grep till våld, vilket till exempel den socialdemokratiska debattören Anne-Marie Lindgren vill intala oss i sin artikel ”När makten vägrar tala”? Förvirrade ungtuppar som kände sig vanmäktiga?
Knappast.
”I krig är allt tillåtet” skrev en av de tre Amaltheamännen, Anton Nilsson, i sin biografi Dömd till döden för Amalthea. Amaltheadådet begicks inte utifrån någon slags förtvivlan, utan efter noggrant övervägande och på grundval av en politisk övertygelse.
Reformister och revolutionära fanns 1908 i stort sett fortfarande i samma båt, och den väg som den svenska arbetarrörelsen skulle ta var fortfarande inte utstakad. Hur ungsocialisterna såg på sig själva och sin kamp för ett bättre samhälle beskrivs för övrigt väldigt intressant i en annan skrift som nyligen kommit ut.
Historikern Emma Hilborns uppsats De förrådda kämparna beskriver just den miljö som födde Amaltheamännen Nilsson, Stern och Rosberg. Hilborn visar tydligt att ungsocialisternas radikalism uppfattades som ett konkret alternativ till en socialdemokratisk reformism som led nederlag efter nederlag under 1900-talets första årtionde.
År 1908 bars arbetarrörelsen inte enbart av en vision utan också av övertygelsen om att kapitalismens slut faktiskt var nära. Därför bestämde sig Anton Nilsson och hans kamrater att sänka strejkbrytarfartyget Amalthea, därför lät de sig inte knäckas av fängelsetiden. Att Nilsson efter frisläppandet 1918 drog till Sovjetunionen och blev kommunist är också en konsekvens av det hela.
Till sist bidrog Amalthea, ironiskt nog, till att bädda för en reformistisk seger. Att SAP slutligen släpptes in i det politiska finrummet och fick bilda regering var alltså mycket riktigt ett ”eko av Amalthea”: rädslan att den svenska borgerlighetens klassvälde skulle svepas bort av en våldsam revolution enligt ryskt mönster möjliggjorde plötsligt klasskompromisser. Och någon socialism var det snart inte längre tal om. Om detta står det tyvärr inte mycket i Ekot från Amalthea. Det hela blir istället ett slags manifest för politisk dialog.
