Nätverket #vistårinteut har under det senaste året vittnat om hur de nya hårdare asyllagarna försvårar arbetet med gruppen ensamkommande barn och ungdomar och deras väg in i samhället. Nätverket består av av professionella och frivilliga som på ett eller annat sätt möter och är engagerade i den här gruppen. Debattartiklar har skrivits, namninsamlingar har startats och aktionsgrupper har aktiverats. Nyheterna om hur dåligt gruppen ensamkommande barn och unga mår har spridits. Självmorden bland ungdomarna har ökat och lär fortsätta göra det om ingenting händer. Ändå agerar inte regeringen – varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna.
Vad är kvar för oss att göra när politikerna inte lyssnar? Vi måste fortsätta vittna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och hjälpa, berätta och stötta. Sprida, minnas och kräva förändring.
***
Via en bekant så får jag kontakt med Staffan, barnläkare sedan 40 år och boende i Mellansverige. Han är god man åt fyra afghanska pojkar som kommit till Sverige. När jag ringer upp honom har han mycket att berätta.
Om den första pojken han blev god man för. Han som har förlorat hela sin familj i samband med flykten. Pappan dödades sannolikt av talibaner i Afghanistan, mamman och systern blev skjutna på gränsen till Turkiet, och hans bror drunknade i Medelhavet. Han är ensam i Sverige. Han är 16 år gammal.
Den här pojken fick besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt bedömningen var över 18 år. Tillsammans med en advokat protesterade Staffan och hittade efter mycket letande ett vaccinationskort där pojkens födelsedata stod. Något som är väldigt ovanligt, eftersom många av de ensamkommande afghanska barnen har levt papperslösa i Iran, innan de kom till Sverige. Uppgifterna på kortet stämde exakt överens med de datum som han uppgett sedan dagen han kommit hit. Till slut fick Staffan och advokaten till en muntlig förhandling i Migrationsdomstolen.
Alla har ju inte en pensionerad barnläkare i ryggen
”Vet du vad de säger? ’Han måste vara mycket äldre för han resonerar så klokt’.”
Här tar Staffan en lång paus, sedan fortsätter han.
”Vad förväntar ni er? Vad förväntar ni er av en människa som förlorat hela sin familj, som har fått ta sig från Iran, via Turkiet och genom Europa under de värsta förhållanden man kan tänka sig? Vad förväntar ni er för mognad på vägen? Tror ni han uppför sig som en vanlig svensk 16-åring?”
Staffan suckar ljudligt. ”Jag är ju gammal barnläkare, och jag har jobbat med åldersbedömningar i hela mitt liv. Plus att jag hade resurser till att få fram det här vaccinationsdokumentet. Jag fick domstolen med mig.”
Men alla har ju inte en pensionerad barnläkare i ryggen. Ska man ha det här bråket varenda gång, när det handlar om barn? undrar Staffan.
***
Vi måste fortsätta vittna, trycka på och protestera. Om insatserna som människor som Staffan gör hela tiden. Om rättsosäkerheten. Om det oacceptabla i att inte låta barn vara barn och i stället placeras med vuxna, bara för att myndigheterna bestämt att ett barn är 19 och inte 16.
Vi kan prata om vilka boenden man ska bo på, vi kan prata om att gränserna måste gå någonstans men inte där, vi kan prata om ersättningsnivåer, om arbetsvillkoren för tjänstemännen på Migrationsverket. Men först måste vi säga: Det är nog nu. Amnesti för barnen.
Skriv under namninsamlingen här.