Regeringskoalitionen har också dragit stora folkmassor till olika valmöten hittills. I helgen kom till exempel över 80 000 människor för att lyssna på president Thabo Mbeki när han valtalade i Soweto utanför Johannesburg. Mötet formade sig till en mäktig styrkedemonstration för ANC.
I det första valet 1994 fick ANC 63 procent av rösterna och 1999 drygt 66 procent. Nu visar undersökningar att ANC denna gång kan få så mycket som 73 procent av rösterna.
Bilden av ett land där utvecklingen går åt fel håll, där klassklyftorna växer, tycks alltså inte ha slagit igenom bland väljarna.
Ändå finns det statistik som visar på misslyckanden för den förda politiken. Regeringens mål att omfördela 30 procent av jorden till fattiga småbönder under de tio första åren blev knappt ens en tumme; endast omkring tre procent har omfördelats.
– Det har inte skett någon genomgripande förändring i Sydafrika, men vi har inlett en process och uppnått vissa framsteg, säger Themba Ksagi.
Hon ingår i regeringens jämställdhetsdelegation, och har sin bakgrund i den sydafrikanska arbetarrörelsen och arbetade tidigare för fackföreningsrörelsen Cosatu som tillsammans med ANC och kommunistpartiet, SACP, deltar i regeringskoalitionen.
Dessa framsteg redovisas nogsamt i rapporten Towards a Ten Year Review som publicerades i slutet av förra året. Den visar att betydligt fler människor nu har tillgång till permanent bostad, rent vatten, avlopp, elektricitet och så vidare.
Rapporten har utnyttjats hårt i valkampanjen av regeringspartierna som dock medger misslyckanden på vissa områden, inte minst arbetslösheten.
Över 4,3 miljoner sydafrikaner beräknas för närvarande gå utan jobb, mer än dubbelt så många som för tio år sedan.
I sitt valmanifest ”Folkets kontrakt för att skapa arbetstillfällen och bekämpa fattigdomen” utlovar ANC därför stora offentliga investeringar på 100 miljarder rand (ungefär lika mycket i kronor) de närmaste fem åren. Det skall ge minst en miljon nya jobb. Manifestet har tolkats som ett brott med de senaste årens politik med omfattande privatiseringar och minskad statlig styrning av ekonomin. Denna politik har också skapat friktion inom regeringskoalitionen.
Oppositionspartierna är svaga. Demokratiska Alliansen (DA), (de vita) liberalernas parti, kan få mellan fem och tio procent av rösterna. De gamla apartheidpartiet, New National Party (NNP) väntas få betydligt färre röster och Inkatha Freedom Party (IFP) har betydande inflytande endast i ledaren Mangosutho Buthelezis hemprovins KwaZulu-Natal.
Där har IFP ingått valallians med DA för att förhindra att ANC vinner majoritet även i denna provins, i så fall för första gången. I KwaZulu-Natal har det också förekommit en del våld under valkampanjen och minst en ANC-anhängaren har hittills dödats i oroligheter. Risken för mer omfattande våld bedöms dock som liten.
I det nationella parlamentsvalet är det 400 platser som skall tillsättas.
Det finns ingen spärr och omkring 0,25 procent av rösterna eller cirka 55 000 röster ger en parlamentsplats.
Av Sydafrikas 27 miljoner väljare har 20,7 miljoner registrerat sig inför valet. Det tyder på ett valdeltagande på runt 77 procent, vilket anses högt. Men det kan bli lägre. Bland dem som inte registrerat sig är andelen unga människor, förstagångsväljare, relativt hög.
Det har utlöst spekulationer att regeringen tappar stöd bland ungdomen som i stället vänder sig till vad som brukar kallas nya sociala rörelser.
Det handlar om grupper som står långt till vänster om regeringskoalitionen eller där Pan African Congress (PAC), ANC:s konkurrentorganisation bland svarta, har inflytande. Här finns bland annat organisationer som Anti-Privatisation Forum (APF), Environmental Justice Network Forum (EJNF) och de jordlösas organisation, LPM, som har lanserat slagordet ”No land – no Vote”.
– Tidiga undersökningar visade att omkring sex procent av de som registrerat sig inför valet, gjorde det för att i protest inte gå och rösta, säger Themba Kgasi.
Senare siffror tyder på att det nu är färre som valt denna strategi.
Themba Kgasi tror inte heller att rörelser som APF har något utbrett stöd i Sydafrika.
– Från början var de viktiga rörelser. APF samarbetade bland annat med Cosatu för att förhindra privatiseringar, säger hon.
– Nu har de större inflytande utomlands och på internet än bland Sydafrikas fattiga, menar hon.