Året utan sommar
Erika Fatland.
Översättning: Cajsa Mitchell.
(Norstedts, 2013).
Älskade fascism
Henrik Arnstad
(Norstedts, 2013)
Filosofen Hannah Arendts berömda teori om den banala ondskan hävdade att nazisternas våldsbrott möjliggjordes av en samling byråkrater som blint lydde order. Men senare forskning har visat att hon hade fel, nazisterna var övertygade ideologer. I stället formades Arendts teori ur en önskan att skydda det tyska tänkandet, som hon själv var så djupt influerad av, från anklagelser om att ha möjliggjort nazismen. Att granska oss själva är en utmaning, även för de största tänkarna.
Terrorattackerna i Norge 2011 var ett trauma för den skandinaviska självbilden. Inte bara nådde en terror vi trott oss vara förskonade från ända in i sommarskärgården, Anders Bering Breivik svarade även på så många sätt mot bilden av den typiska skandinaven. Vit, välmående och social.
Det har talats mycket om vikten av att kalla Breivik för just terrorist. Att inte ge honom epitetet ”ensam galning”. Men Erika Fatlands nyutkomna Året utan sommar visar oavsiktligt hur kort det räcker att bara anpassa ordvalet. ”Han är inte längre en av oss” skriver Fatland. ”Men fram till den 22 juli var han det.” Han var Anders, nu är han en terrorist. Detta, att förklara Breivik som ”något annat”, är en förklaring som är djupt problematisk då det i praktiken är att kalla honom ensam galning medan man låtsas att man inte gör just det.
I sin bok Älskade fascism spårar Henrik Arnstad den fascistiska idétraditionen i Europa. Där har Breivik en naturlig plats, som ett led i en utveckling som pågått länge. Sett i det sammanhanget blir Breiviks beslut att på grund av sitt hat mot invandrare angripa en grupp ungdomar där de flesta kom från Norge plötsligt begripligt. I sann fascistisk anda följde Breivik både Hitler och Mussolini när han först riktade våldet mot de ”inre fienderna”: kulturmarxisterna.
Men Arnstad påpekar även något annat, något djupt smärtsamt för den skandinaviska självbilden. Breiviks världsåskådning har vuxit fram ur den politiska miljön i det samtida Norge. Som mångårig medlem i det nationalistiska Fremskrittspartiet, Norges näst största parti, och styrelseledamot i ungdomsförbundets Osloavdelning fick Breivik stöd för sin bild av en pågående muslimsk invasion av Europa och Norge.
Fatland verkar dock ha velat undvika att inordna Breivik i någon som helst idétradition. Hans nära decennielånga engagemang i Fremskrittspartiet nämns på ett enda ställe i boken, som ett exempel på hans storhetsvansinne. Breivik hävdar att han gjorde intryck på alla han mötte, övriga medlemmar hävdar att de knappt minns honom. Att dessa kanske tiger med sina personliga relationer till Norges värsta terrorist sedan andra världskriget tycks inte ha slagit Fatland. I sitt projekt att föra Breivik så långt som möjligt från samhället accepterar hon allt som pekar på Breivik som en marginaliserad, utstött person. Terrordåden förklaras med en traumatisk barndom, psykiska problem och överdrivet datorspelande. Vulgärpsykologiska slutsatser haglar. Fatland gör stora ansträngningar för att jämföra Breivik med de ungdomar som begår skolskjutningar och intervjuar experter som förklarar att dessa barn är en annan sort, de har inget med oss att göra.
Mot slutet av boken ondgör sig Fatland över att så lite har förändrats när det gäller säkerhetsåtgärder i Norge. Det är, menar hon, dags att inse att ”vårt öppna, sörgårdsidylliska samhälle blivit del av en farlig värld”. Oavsett vad man tycker om säkerhetsarrangemang blir Fatlands svårighet att se bjälken i sitt eget öga tydlig här. För henne måste Norge skyddas mot den stora, farliga omvärlden som tränger sig på. Hur kan Fatland inte se att detta är att köpa Breiviks världsbild rakt av? Är hon så fullständigt blind för att det hot som faktiskt slagit till mot Norge inte kom från ”en farlig värld”, utan att detta ”öppna, sörgårdsidylliska samhälle” faktiskt har producerat en terrorist?
Att försöka distansera Breivik för att skydda det tankegods som hör till vårt eget samhälle, även det svenska, är en förståelig reaktion. Men det är också en reaktion som hindrar självkritik så effektivt att vi inte förmår se de mekanismer hos oss självs som skapar politisk fundamentalism. Vi måste, hur jobbigt det än är, minnas att terroristen fortfarande heter Anders.