Igår debatterades vårpropositionen i riksdagen. Fast inte av den allt mer Fredrik Reinfeldt-like Anders Borg: i någonting som nästan liknade trots mot riksdagsordningen besvarade han alla frågor med att ifrågasätta de rödgrönas brist på gemensam politik. Det blev ganska löjligt. En finansminister ska försvara sin finanspolitik – inte stå i talarstolen med oneliners från partiets kommunikationsavdelning.
En av Anders Borgs återkommande attacker handlade om att den rödgröna oenigheten kommer leda till att överskottsmålet sabbas. Därmed har finansministern dragit först i den avvaktande revolverduell som debatten om överskottsmålet liknat. Både Magdalena Andersson och Anders Borg vet att målet i praktiken har övergetts. (Carl B Hamilton agerade sanningssägare i riksdagen genom att fråga hur S tänker ”gå tillbaka till överskottsmålet”.) Både Magdalena Andersson och Anders Borg håller nog också i grunden med de ekonomer som dömt ut överskottsmålet. Men ingen har vågat säga det först, av rädsla för att den andra då ska utnyttja tillfället och bli en benhård försvarare av målet för att plocka poäng i ekonomiskt ansvarstagande. Lurpassandet har alltså gjort att en konstruktion som är utdömd av nästan alla fortfarande är en faktor i finanspolitiken.
Moderaterna blöder väljare för tillfället och alla strategier måste testas. I ett sista försök att förändra spelplanen skrapar Anders Borg nu alltså ihop den knappt hörbara kritik mot överskottsmålet som Magdalena Andersson yppat, lägger till Vänsterpartiets öppna ifrågasättande plus den egna teorin om att rödgröna reformer kommer leda till mer upplåning, och tar positionen som fanbärare för överskottsmålet. Ingen ska tro att det handlar om någonting annat än valkampanjande: det var inte länge sedan även finansministern hördes tvivla på det kloka med överskottsmål. Och karaktären av tokchansning understryks av att han själv skapat stora underskott med sina skattesänkningar.
Problemet för Anders Borg är att Magdalena Andersson nu snarast lär hårdna i sitt stöd för överskottsmålet. Förutom att hon inte vill ge M den konflikt de söker, har kritik mot överskottsmålet aldrig varit en bekväm ståndpunkt för henne. Hon är nog snarast fortfarande i chock över att Göran Persson själv tagit avstånd från grundpelaren i saneringsarbetet från 90-talet. Att Borg nu använder överskottsmålet som vapen minskar kanske också den interna pressen (LO, Aftonbladet) på S-ledningen att överge det.
I sakfrågan är tillväxten för 2015 och 2016 fortfarande för låg för att bryta massarbetslösheten. Inflationen är ännu obefintlig vilket talar för att det fortfarande vore rätt att skapa stimulerande underskott. Det bästa vore självklart om S övergav överskottsmålet. Det är en linje som möjliggör en kraftfullare konjunkturpolitik. Risken nu är att S istället ägnar valrörelsen åt att peka på Anders Borgs minussiffror. Efter valet (om S får bilda regering) är man då bundna att snabbt stärka finanserna i en situation med massarbetslöshet. Och det i ett läge när åtta års alliansstyre skapat enorma förhoppningar om vad ett maktskifte ska återställa.
Det är värt att upprepa att regeringen, när den överger skattesänkarretoriken, också avhänder sig sitt enda recept mot arbetslösheten. Nu återstår för dem bara att säga som en viss socialdemokratisk statsminister anno 2006: ”jobben kommer”. Det borde göra jobbfrågan ännu mer intressant att lyfta för oppositionen under de kommande månaderna. Men då måste det också göras med mer glöd än under riksdagsdebatten igår. Det är påfallande hur målande vidrigheterna hos välfärdskapitalisterna kan beskrivas, samtidigt som arbetslösheten mest nämns som en procentsiffra. Men den är avskyvärd, bryter ned folk. Det behöver formuleras ibland. Så att ingen tillåts börja se massarbetslösheten som ett normaltillstånd.
